Han stod på toppen av ett berg och såg ut över landskapet under honom. Böljande gröna kullar och tät vegetation om vartannat och med smala vägar och en smalspårig järnväg och små hus som var liksom på måfå utkastade i landskapet. Som om någon på artificiell väg konstruerat det han såg. Där han stod så kände han sig som en jätte som stod bredvid ett stort bord där någon byggt en miniatyrvärld och det kändes som att närsomhelst så skulle ett Märklintåg fara fram och bommar skulle öppnas och stängas automatiskt. Det var en märklig känsla.

Jerker hakade av sig sin ryggsäck och tog fram sitt primuskök och kokade kaffe på det. När det var klart skar han bitar av rökt skinka och lade det på grovt bröd och åt. Han kisade mot solen och njöt av tillvaron. Han kände sig som en naturens McGiver. Klockan var tio på förmiddagen och han hade lätta skavsår från de grova kängor han bar så han tog av sig dem och plåstrade om hälarna. Det skulle nog lösa sig tänkte han. Skorna var nya så det var inte oväntat. Lite vila och och lite sprit så skulle han vara fit for fight igen. Jerker plockade fram whiskyflaskan ur sin rygga och drack två försvarliga klunkar. Bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner i solen med ryggsäcken som huvudkudde och somnade.

Nere i dalen på den smalspåriga järnvägen tuffade ett tåg fram. Det tutade för det stod kor på spåret och Jerker vaknade av det. Han satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Tog fram sin kikare och tittade på tåget och på det här avståndet så såg det verkligen ut som ett modelltåg. Genom kikaren så kände han sig återigen som en jätte och han ville sträcka ut handen och lyfta lok och vagnar över korna för de vägrade att flytta på sig. Men till slut så fick lokföraren nog och klättrade ur sitt lok och gick fram till kreaturen med en piska i handen. Han slog dem lätt på bakdelarna och lyckades få dem av spåret. Därefter så klev han in igen och tåget fortsatte sin färd. Jerker kunde se hur människor lutade sig ut genom fönstren på vagnarna för att titta på skådespelet och han önskade att han också varit på tåget.

Jerker hade gått långt nu. Han tog fram sin karta och tittade på sin väg från där han börjat gå fram till där han var nu och uppskattade sträckan till en evighet och han hade ungefär lika långt kvar tills han var framme där vandringen skulle sluta. Han bestämde sig för att slå läger på den plats han befann sig över natten men för att komma undan vindarna som nu hade börjat vina kring hans öron där på toppen av berget så sökte han sig ner ett par hundra meter på läsidan. Jerker hittade en bra plats där han kunde slå upp sitt tält och han gjorde det på tio minuter. Lade in sin packning och liggunderlag och sovsäck och gjorde allt klart för natten. Han snörde av sig sina kängor igen och gick in i tältet och tog fram sin förbandslåda. Han tog av sig plåstren han satt dit och smorde in fötterna med någon mirakelsalva för fötter som han köpt av en handlare i en av byarna han passerat på sin väg. Drog sedan på sig ett par tjocka strumpor och lade sig ner på sovsäcken och tog fram sin bok och började läsa. Det fladdrade i tältduken trots att han var i lä och han kunde känna att det var oväder på väg.

Jerker lade ifrån sig boken efter en halvtimme och stirrade i taket på tältet. Det var svårt nu för tiden att koncentrera sig på att läsa. Hans tankar for hit och dit som svalor på en sommarhimmel i hans huvud och han tänkte mer på annat än på det som stod i texten och han hade svårt att komma ihåg vad han just läst. Jerker tänkte på att det var lättare att komma ihåg sådant som hänt för trettio år sedan än det som hänt igår och han började fasa för att herr Alzheimer knackade på hans dörr. Jerker mindes sin farmor som på slutet för att maskera att hon knappt kom ihåg vad hon hette bara pratade om sin ungdom och fascinerade sin omgivning med ett detaljminne utöver det vanliga. Sedan dimmades ljuset i hennes hjärna och allt blev ett töcken och hon kände inte igen sin egen son längre, Jerkers far, och hon var död på tre månader.

Jerker satt på toppen av berget igen och såg solen gå ner. Det var vackert. Horisonten färgades orange och ju lägre solen sjönk desto närmare kom skuggorna. I kikaren var det påtagligt hur det mörka tog över från det ljusa meter för meter. Som om någon målade marken svart med bred pensel och det skulle inte dröja länge nu innan natten var här. Ovädret hade kommit på obestånd och vindarna hade mojnat och en varm bris från sydväst smekte hans ansikte och hans gråstänkta hår fladdrade i den lätta vinden. Sommaren var kvar och den skulle vara det ett tag till och Jerker tyckte om den tanken. Under sommaren levde han upp och det som under hösten och vintern varit tungt och dystert sopades bort av våren och sommaren och under några månader var livet värt att leva och han var där han ville vara nu. Ensam och lycklig i naturen med himlen som sitt tak och med marken under sina fötter långt borta från dysterhet och onda människor och han kände av det som han ville känna. Det stora och det obegripliga som var den värld som han levde i. När Jerker var ensam och verkligen riktigt ensam och satt som han gjorde nu på en sten på ett berg då kändes det. Hur det fanns en koppling mellan det som alla kallade för universum och de som levde på den här planeten.

Han sov gott den här natten och innan han somnade hörde han myggorna surrade utanför tältduken och det var ett ljud han tyckte om för det framkallade minnen han hade tillsammans med sin far. Deras fisketurer och fågelexkursioner med öppen eld och korvgrillning och kaffe ur termos, hågkomster som satt som etsade i hans hjärna. Hans far var död nu sedan många år men blev nittiofem år så Jerker hade gott hopp om att få leva ett tag till. Som vanligt var han tvungen att gå upp och kissa ett par gånger under natten, det var ett åldersprivilegium log han när han stod där och försökte tänka på annat för att få igång flödet. Han kunde leva med det. Det fanns värre saker.

På morgonen bröt han lägret och hans fötter mådde mycket bättre nu. Han applicerade nya plåster och när han började gå så kändes inte skavsåren ett dugg och han sände en tacksamhetens tanke till den lille tomteliknande gubbe som sålt salvan till honom.

Vart var han på väg? Och varifrån hade han startat? Det var sådant han funderade på där han gick utefter en grusväg i en behaglig natur. Hade det någon betydelse var nästa fråga? Skulle hans existens på den här jorden och i det som vi levde och andades i ha gjort något avtryck när han väl var borta? Ponera att han, Jerker, aldrig skulle ha funnits. Hade världen sett annorlunda ut utan honom och då inte bara i den lilla sfär som var hans utan globalt, universellt? Stora frågor utan svar tänkte han och ryckte på axlarna.

I Jerkers hjärta fanns ett rum som sedan länge var försvunnet men han levde konstigt nog kvar där. Famlade efter väggarna efter en utgång som han inte fann och han ville både stanna kvar och ta sig ut och det var så hans liv tedde sig. Han pendlade mellan hopp och djupaste förtvivlan och den sista tiden innan han gav sig av så krälade han i skyttegravar och stack bara upp huvudet när han kände sig säker men skotten ven kring hans huvud så fort han stack näsan över kanten så han bestämde sig för att fly. Lämnade kriget och gav sig ut i världen på egen hand med en förhoppning om att hitta något annat så småningom. Jerker lämnade stormar, ruiner och kaos bakom sig och tog sig till lugnare vatten och där var han nu. Gled som ett stolt klipperskepp genom stillhetens hav eller glömskans helande ocean. Välj det alternativ som passar dig bäst, tänkte han och skrattade till. Glömma var för honom samma sak som att förtränga. Och att hålla tillbaka onda tankar fick oftast oönskade effekter senare i livet ansåg han. Bättre då att försöka lära sig att acceptera eländet. Vilket han hade hållit på med i hela sitt vuxna liv utan att lyckas men det hade blivit bättre och idag så kunde han tänka på sina oförrätter utan att vrida sig som en mask på en metkrok.

Jerker var aldrig riktigt säker på var han stod. Huruvida han var lycklig eller olycklig, tillfreds eller otillfredsställd och ibland så blev han så orimligt trött på sig själv att han bara ville banka huvudet i väggen, orsaka blodvite, och på det sättet få slut på ältandet. Han blev förbannad på sig själv för att han inte kunde ta sig ur snaran som han hängde och dinglade i titt som tätt och han såg sig själv som svag ena dagen och stark som en oxe den andra och han kunde inte begripa varför det var på det sättet. Antagligen så fanns det någon käck diagnos som kunde förklara hans symptom men han ville inte veta. Inte ha på pränt att han var si eller så som någon jävla ursäkt till att han var som han var. Det visste han ändå och som han brukade säga, det var ingenting som en rask promenad inte kunde bota. Nu var väl inte det riktigt med sanningen överensstämmande men det kändes bra att tänka på det sättet.

Jerkers funderingar hade fått honom att öka på stegen och han kände sig hungrig och såg på klockan och konstaterade att det var dags för lunch och när han lyfte blicken, för han hade gått och stirrat i marken under tiden han tänkte, så såg han att han närmade sig bebyggelse. Inte en by för det var bara ett antal hus utplacerade efter vägen han gick på men det såg ut som om det skulle kunna finnas någonstans att äta. Han hoppades på en litet matställe, kanske som i Grekland när han var där. Ett fönster som var öppet och ett kök innanför där det tillagades och serverades den mest utsökta souvlaki han någonsin ätit. Det sög till i magen när han tänkte på hur längesedan det var och det hade flutit många spannar vatten i Ankeborgsån sedan dess. Han flinade. Denna Kalle Anka som alltid återkom i hans tankar och han mindes travarna med Kalletidningar som han fått av en grannpojke som tyckte att han blivit för stor för att läsa serier men som ändå satt i hans pojkrum och läste tillsammans med honom och Jerker mindes skratten och gemenskapen.

I Grekland mötte han Jens. J & J, Jerker och Jens, och de var vackra, unga, långhåriga och brunbrända och de var ett koncept de där två veckorna på en partyö och han mindes John den svarte killen från Manchester som hade piller som gjorde dig pigg när du var trött efter öl och ouzo. J & J, det var John som döpte dem till det och de två var som ler och långhalm och de charmade flickor och de dansade på klubbar och de satt på toppen av ön på Paradisebar varje natt när de inte kunde sova och drack ”Rainbows”, en stark, färgrik drink för att så småningom kunna somna in. De såg solen gå upp tillsammans och Jerker hade aldrig känt en sådan närhet till en annan människa förut och de delade sina hemliga tankar med varandra och det var så nära kärlek mellan honom och en man du kunde komma mindes Jerker och han älskade Jens och Jens älskade honom tillbaka. Fastän Jens lite mer, och på ett sätt som kärlek var mellan män och kvinnor för Jerker. Så när Jens lade sina hand högt upp på Jerkers lår den där sista kvällen de hade tillsammans och såg honom i ögonen och lutade sig fram för att ge honom en kyss. Så kysste Jerker honom tillbaka och det var varmt och fint men det var inte för Jerker som det var för Jens och de pratade om det och Jens förstod. De skildes dagen efter som vänner och sågs aldrig igen.

Det fanns ingenstans att äta i den lilla ansamlingen av hus och det föreföll som om ingen var hemma här. Inga människor på gatan och inga öppna fönster till matdoftande kök och Jerker kände sig som om han var med i en film. Allt blev plötsligt svartvitt och han satt på en häst och red med bister uppsyn och kisande blick in i en öde stad. Stetsonhatten långt framskjuten i pannan och höger hand vilande på pistolkolven och hästens tömmar i vänster hand. Blicken svepte från vänster till höger och framme vid saloonen satt han av hästen och kände på dörren som var låst.

Specerihandel stod det på skylten ovanför den låsta ingången. Jerker böjde sig fram och såg in genom ett smutsigt fönster. Det hade nog varit en matbutik en gång i tiden men nu gapade hyllorna nästan tomma. Här och där stod en konservburk och det fanns en disk med en kassaapparat som såg ut att härstamma från förrförra seklet och det låg tomma pappkartonger slängda lite här och var och allt var täckt med ett tjockt lager damm

”Vad fan håller du på med då tror du?” Sade någon argt bakom honom.

Jerker snodde runt och drog sin colt och satte två skott i antagonisten, ett i pannan och ett i hjärtat, och pistolen var tillbaka i hölstret redan innan mannen föll till marken.

Jerker vände sig om och såg en man i sextioårsåldern i blåställ och vita träskor. Hans hår var långt och ovårdat och hade säkert inte tvättats på länge. Han bar en solkig T-shirt under blåstället och han luktade svett. Mannen var orakad. ”Jag kollar in genom fönstret här”, sade Jerker avmätt. ”Har du något problem med det eller?” Mannen stirrade argt på honom och höjde sitt pekfinger som darrade betänkligt och pekade på Jerker. ”Det ska du ge fan i, det är mitt fönster!” Sade han med vrede i rösten.

Jerker ställde sig bredbent och nu satt Stetsonhatten på igen och han kisade återigen med ögonen som en westernhjälte. ”Ta ner det där jävla fingret om du inte vill att jag ska bryta av det”, väste han. Mannen i blåstället såg plötsligt rädd ut och sänkte sakta fingret. ”Det är mitt fönster”, sade han igen. Betydligt mer ödmjuk nu och han lät inte lika arg längre. ”Och din affär också då antar jag?” småväste Jerker. Mannen nickade och såg plötsligt ledsen ut. ”Det var en fin liten speceributik en gång i tiden”, sade han och suckade. ”På den tiden då det bodde människor här.” Han vände sig om och började gå därifrån. ”Vänta lite!” Ropade Jerker. Mannen stannade och vände sig om och såg sorgset på honom och Jerker kom inte på något vettigt att säga. Mannen tittade länge på honom och så sade han, ”Om jag vore du så skulle jag lämna det här gudsförgätna stället så fort du bara kan. Vi väntar bara på döden här.” Han fortsatte att gå därifrån med tunga steg. Träskorna knastrade mot grusvägen.

När han låg i tältet på kvällen och funderade och regnet knaprade på regnskyddet, ovädret kom till slut, så var vemod den känsla han hade i kroppen. Jerker brukade inte tänka så mycket på sin ålder men just den här kvällen så var det svårt att komma undan. Han tänkte på mannen han träffat tidigare på dagen som han såg som gammal och insåg inte förrän senare att de nog var jämngamla. Liggunderlaget kändes knöligare än vanligt den här kvällen och hans rygg värkte och det sved i hans ögon. Han var hungrig också. Det sista brödet och skinkan blev hans middag och det förslog inte långt. Jerker hade studerat kartan han bar med sig ingående och trodde att han skulle nå ett litet samhälle på morgonen där han kunde proviantera.

Men vart var han på väg? Frågade han sig igen. Det kändes som om han var överallt men aldrig där han ville vara och han blev långsamt kallare. Det var som att ha en snöstjärna eller en isbit i sin själ som spred kalla strålar ut i hans kropp och det var längesedan han sken som en sol. Hade han någonsin gjort det? Jerker var inte så säker på det. Även i sin ungdom då han ansågs som en glad och trevlig prick så hade han ett regnmoln över sitt huvud och så här i retroperspektiv så insåg han att han alltid spelat teater. Att han aldrig vågade vara sig själv utan istället försökte vara så som det ansågs att du skulle vara. Vi väntar bara på döden här, hade mannen med träskor sagt och det kändes alltför ofta som att så var fallet för Jerker också. Han satte sig upp och slog sig själv i tinningarna med handflatorna för att få bort de obehagliga tankarna. Tänkte på whiskyflaskan som låg i hans ryggsäck men bestämde sig för att avstå.

Jerker var på väg tillbaka, så var det väl tänkte han? Tillbaka till vad? Han visste inte längre. Åter till skyttegravar och florstunna väggar och avgaser in genom de öppna sommarfönstren och klirr och klang från uteserveringar och fylla och våldtäkter och knarkare med glasartad blick i kön på systemet och barn som lekte i lekparker med mammor på parad med sina barnvagnar och en och annan vilsen pappa som gjorde sitt bästa för att bli accepterad av rättrådiga mödrar. Men också till glittrande vatten mitt i staden och lummiga parker och vackra kyrkors ödesmättade siluetter mot en ljusblå sommarhimmel och dofter av kastanjeblommor och iskallt vin på en filt i skuggan under ett träd med solens strålar strilande ner genom lövverket som ett guldregn och tidiga morgnar med sopgubbar som slamrade och svor och skrek och skrattade och väckte hela kvarteret och måsar som hängde liksom i snören från himlen och alla vackra kvinnor i sina sommarklänningar och alla ljud. Ljuden från en storstad som han både älskade och hatade.

Jerker var på väg dit. Han bara anade det nu men det var så det var. Förstod ännu inte riktigt att det inte fanns några vägar bort utan bara en enda lång omväg hem igen. Att du kunde irra världen kring och du kunde leta efter den försvunna diamanten eller vaska efter guld och du kunde ha en tro på att du var på väg någonstans men ju längre bort du kom desto närmare hem hade du.

Den här natten blev i stort sett sömnlös och han stod en stund i regnet naken med ansiktet vänt upp emot de mörka skyarna och han blev ännu kallare och han frös och huttrade men han stod kvar en lång stund i den strilande vätan och väntade på en förklaring från den stora kraft som han trodde på fanns i allt som existerade men den kom inte. Så han klädde på sig igen och när solen till slut gick upp och regnet hade lämnat platsen där han var så gick han in tältet igen och kröp ner i sin sovsäck och nu kunde han äntligen sova. Jerker drömde om en stad, sina drömmars stad och han gick gata upp och gata ner och såg det som han inte sett förut och han öppnade dörrar och gick in i rum som var hans och han kände sig hemma där och solen stod högt när han vaknade och allt var på något sätt som han ville att det skulle vara. Ett sällan upplevt lugn fanns i hans kropp och han satt länge och lätt känslan bygga bo och när han var säker på att den inte skulle försvinna så bröt han lägret och började sitt återtåg

Och allt ljus var på Jerker och det var som om han svävade fram högt över marken och hans hjärta var varmt igen och slog öronbedövande och det dunkande dånet var som hammarslag i hans huvud och när han stannade så pulserade blodet i hans ådror och det var som om han hörde en röst som sade, ”gå, gå, gå, sluta inte gå.”

Och han gick och det gick inte längre att komma undan. Han visste nu och han hade löst sina onda tankar i saltsyra och han kände sig upprymd och kanske rent av fri. Men det kanske var att ta i tänkte Jerker. Han drog i alla fall en djup suck av lättnad och tog ett steg till på sin väg tillbaka.

Han gav sig av en regnig dag i oktober. Det var kallt och det blåste snålt men i hans hjärta var det varmt. Äntligen var han på väg bort ifrån det inrutade liv som han inte stod ut med. Trygghet var som bojor för honom och allt som var enahanda och så hade det varit i hela hans liv. Ingen kunde dock säga att han inte försökt. Jerker hade snällt och med goda föresatser under perioder av sitt liv hakat på sig selen och rättat in sig i ledet men det slutade alltid på samma sätt. Att han fick nog och drog iväg. Ibland med mål i sinnet men oftast utan och han var lycklig ett tag men ensam och återvände. Bara för att ett halvår senare ge sig ut igen på sin jakt efter vågen av frihet som skulle surfa honom i hamn.

Nu satt han på ett plan och han drack vin och han drömde om sitt nya liv som den här gången skulle sluta lyckligt. Jerker hade bränt alla skepp i hemlandet och hade inget att komma tillbaka till. Det var en medveten handling. Han lutade sig tillbaka i flygstolen och skruvade upp volymen på musiken han lyssnade till i sina nya hörlurar. Jerker slöt sina ögon och i mörkret bakom ögonlocken såg han sig själv på en strand med en hund som sprang lyckligt i vattenbrynet på ett hav utan slut. Det salta vattnet skvätte om dess tassar och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och den skällde och ljudet var som musik i Jerkers öron och han somnade i sitt vinrus och vaknade först när flygvärdinnan tog honom i armen och förkunnade att det var tid för landning. Han såg på henne och log. Hon var vacker som en dag med ett naturligt blont hår och ett intagande leende som såg ut att kunna smälta is. Hennes ögon glittrade och hon hette Marvet och var från Danmark sade hon när Jerker frågade. ”Ta på dig säkerhetsbältet nu”, sade hon. ”Och fäll upp stolsryggen.” När hon gick såg Jerker länge efter henne och han tänkte att det var en sådan flicka han ville ha. Jerker hatade att erkänna det men han hade alltid varit ute efter en kvinna som tog hand om honom. En moder Theresa som höll honom under armarna och såg till att han mådde bra och att han hade vad han behövde samtidigt som hon älskade honom för det underverk till man som han ansåg sig vara. Det hade nu inte gått så bra med de relationer han haft men det ansåg han berodde på att de kvinnor han mött inte förstod honom. Att han, Jerker, skulle ha någon skuld i det hela stod för honom utom allt tvivel. I alla fall utåt var det så. Innerst inne så begrep han naturligtvis att han hade brister men inte så stora att de skulle behövt lämna honom och han tänkte när de gått att de fick skylla sig själva om de var dumma nog att sätta punkt för ett som han upplevde det i alla fall ömsesidigt bra förhållande.

När han kvitterat ut sitt bagage, och han fick vänta länge och det var varmt och han svettades ymnigt och inte blev det bättre när han kom ut. Jerker irrade runt på flygplatsen som var av det mindre slaget och hittade till slut en buss som skulle ta honom till huset han hyrt i ett år. Det var långt att gå insåg han när bussen stannat och värmen var nu än mer påtaglig. Bagaget var både tungt och otympligt.

Nyckeln låg under blomkrukan på verandan precis som det var sagt. Jerker låste upp dörren och gick in. Det var ett litet hus på ungefär sextio kvadratmeter med ett kök ett sovrum med dubbelsäng och ett litet vardagsrum med två soffor och en fåtölj och en platt-teve av äldre modell. Den var således inte så platt men bra mycket tunnare än en tjock-teve. Det låg hemvävda mattor på det rustika trägolvet och det stod blomkrukor med välmående blommor i fönstren så någon måste ha vattnat regelbundet, tänkte Jerker. Han ställde ifrån sig sitt bagage och plockade farm vinet han köpt på flygplatsen. Korkade upp en flaska och satte sig på verandan i de trämöbler som stod där och såg ut över havet och kände sig förbannat nöjd med tillvaron. När han tömt halva flaskan började han känna sig hungrig. Det skulle stå en cykel i uthuset var det sagt och när han gick dit så stämde det. En gammal Crescent stod där och var förvånansvärt välskött. Kedjan var väl inoljad och kedjeskydden av krom blänkte. Den var treväxlad och hade en sadel av läder. Jerker funderade på vad en svensk cykel gjorde i Thailand, men han antog att Crescent märket fanns över hela välden eller också var det någon annan svensk som bott här och haft sin cykel med sig. Han lade sin panna i djupa veck och funderade över problemet en stund tills han kom fram till att det var en onödig tankemöda. Så han satte sig helt enkelt på cykeln och cyklade tillbaka till byn där bussen stannat och köpte mat. Han vinglade betänkligt men tog sig fram och hem helskinnad.

Nu gick han efter stranden. Jerker var mätt och lite full för han hade avslutat sin påbörjade vinflaska och börjat på en ny som han köpt i byn. En kartong thailändska öl hade han också köpt och de låg nu på kylning i kylskåpet förutom de som han hade med sig. Solen var på väg ner och det var vackert som i en resebroschyr och allt som saknades var den där hunden han som sett för sin inre syn. Jerker älskade hundar och när han var grabb så hade han haft en tax som hette Bosse. Den blev tyvärr brutalt överkörd och mosad av en granne till familjen som vägrade köpa en ny då han hävdade att det var förbjudet att ha hundar springande lösa. Jerkers mor hade gått i taket och hotat med polis men det hjälpte föga för grannen hade rätt. Lennart, grannen, var för evigt hatad av Jerkers mamma efter detta och hon fortsatte att hata honom ända tills hon dog av en hjärtattack i badkaret. Jerker hade aldrig riktigt repat sig efter frånfället av sin mor trots att det var snart trettio år sedan det hände. Förlusten av Bosse var också svår och han hade aldrig skaffat sig någon ny hund. Främst för att han inte skulle palla ett nytt dödsfall. Men nu då han var äldre så skulle troligtvis Jerker själv dö innan hunden och då kom saken i ett annat läge.

Han satte sig ner i sanden och tog av sig sina skor och såg ut över det eviga vattnet. Det var så här livet skulle levas tänkte han och det var näst intill omöjligt för honom att förstå hur ett inrutat liv med arbete varje vardag. Tevetittande vareviga kväll och med barn i familjen som störde harmonin och satte stopp för äventyr av alla de slag, hur något sådant kunde vara tillfredsställande? Jerker medgav för sig själv att hos honom lurade ett visst förakt för sådana människor och han ansåg sig själv som lite förmer, som Karlsson på Hemsö ungefär, men han försökte att inte visa det. Men det sken nog igenom tyvärr och det hade fått som resultat att han hade få vänner kvar. Han levde på de bevis på sin egen förträfflighet som visades av de som tyckte att han var bohemernas bohem och att hans liv utan bojor som han levde var något att avundas. Och så var det väl. Att alla drömde om ett liv i fred och frihet och Jerker var ju nu en gång sådan att han var en man med blicken i det blå och ryggen rak och att han levde sin dröm rådde det inga tvivel om men var han lyckligare än andra? Jerker funderade ofta på det och kunde komma på sig med att sakna en familj. En fru och ett par barn att ta hand om och skämma bort. Men han trodde dock att han snart skulle tröttna. Och resultatet av en sådan leda skulle få katastrofala följder för de inblandade tänkte han och Jerker ville inte utsätta någon annan för svek och brustna hjärtan. Det räckte med att han svek sig själv. Det var jobbigt nog.

Han grävde med tårna i sanden och såg på sina bara ben med åderbråck och ärr efter vådligheter under ett brokigt liv. Tänkte på att han var ensam och att han alltid varit det. Även tillsammans med andra människor. Att det var hans lott i livet att vara en ensamvarg och att han trivdes bäst ensam utan några andra att ta hänsyn till. Han öppnade en av ölflaskorna som han hade med sig och kisade ut över havet. Drack njutningsfullt och mådde bra. En havstrut landade på stranden bara några meter ifrån honom och stod där och glodde och såg förbannad ut. Jerker skrattade och höjde flaskan och sade, ”skål gamle vän.” Truten fortsatte att stirra på honom och tog ett par steg närmare där han satt. Bredde ut sina vingar och såg stor och väldig ut och lyfte sedan och flög ut över det stora vattnet.

”Ack ge mig en grav i det isgröna hav där blott böljorna lyss till min gråt.” Mumlade Jerker för sig själv och flinade och tänkte på Kalle Anka serien och på hur förvånad han hade blivit när han insåg att citatet i själva verket härstammade från en brittisk poet och inte var ett påfund av Carl Barks. Fast egentligen är jag ju lycklig tänkte Jerker, och jag skulle aldrig klara av att ha en familj som skulle ställa en massa krav på mig som jag inte kan uppfylla.

”Jerker och det stora havet”, sade han högt och reste sig upp och han hade alltid känt sig hemma med hav både vid sidan om och på och han mindes sina planer på att jobba på en oljeplattform i sin ungdom som hade gått i stöpet därför att han inte orkade med kraven på svetsarutbildningar och annat som skulle ta en evig tid innan han kunde komma ut på någon rigg. Det var nog tur för övrigt. Det låg många fingrar och tår i havet från plattformsarbetare och han behövde sina fingrar för att kunna spela gitarr och ukulele. Han var en fena på when I´m cleaning windows av George Formby och han brukade spela på kvarterskrogen intill där han bodde hemmavid och gjorde alltid en mindre succé när han avslutade med den låten. för övrigt så bestod repertoaren av Beatles och Bob Dylan och andra trubadurlåtar på både gitarr och som sagt ukulele. Jerker tänkte sig en liknande karriär här i Thailand på någon liten restaurang eller liknande för att dryga ut reskassan. Han reste sig upp, tog på sig skorna och började gå hemåt. Väl hemma så kände han sig trött och när han såg på klockan så var hon närmare åtta på kvällen och han hade varit igång sedan två på morgonen. Så han gick helt enkelt och lade sig.

Jerker vaknade tidigt utsövd och härlig så han skuttade ur sängen och tog på sig badbyxor och småsprang ner till havet. Han sprang som en galning rakt ut bland vågorna. Kutade tills han stupade och låg sedan på rygg och lät sig gungas av dyningarna och måsarna skrik kom och gick vartefter han hade öronen ovanför vattenytan eller inte. Han flöt till dess att fötterna nuddade botten. Reste sig då upp och gick in till land. Jerker satte sig på en gammal ilandfluten stock och stirrade ut över det vackra havet. Solen värmde påtagligt trots att det var tidigt på morgonen och han satt där han satt och tänkte att det var bra att sitta där. Det gjorde honom gott. Till slut så blev han hungrig och gick tillbaka upp till stugan och kokade kaffe och gjorde sig ett par smörgåsar med lufttorkad skinka som han köpt i snabbköpet i byn. Han åt dem utan smör för det hade han glömt att köpa men det spelade ingen roll för brödet var fett och gott och kaffet smakade som en dröm. När han ätit så lade han sig ner i solstolen som stod på verandan och somnade. Han drömde återigen om den där hunden som sprang på stranden och när han vaknade så tänkte han på Bosse och på hur han sett ut när han blivit överkörd. Sprucken mage och med tarmarna som hängde som tentaklerna på en bläckfisk ur honom och han levde en kort stund precis efter olyckan och Jerker skulle aldrig glömma ögonen som såg på honom så bedjande och ljudet som kom ur hans strupe. Han fick en chock då och grät hejdlöst och även nu när han tänkte på sin stackars vän så vällde tårarna upp i hans ögon och han tänkte på den där jävla Lennart och hatade honom han också precis som hans mor gjort och han undrade om fanskapet levde fortfarande. Han hoppades att han blivit överkörd.

Jerker såg på klockan och fann att den var elva och han öppnade dagens första öl. Satte sig sedan på verandan och spelade gitarr och han levde för att spela. Han blev liksom ett med musiken och även om det var en klyscha så var det så för honom. Han hade så mycket musik inom sig som han hade svårt att få ur sig sade han alltid och att ett vanligt arbete gjorde det ännu svårare var han övertygad om. Alkohol var en dörröppnare förstås och när han han var på rätt nivå av berusning så lyckades han glänta på dörren till musikhimlen och dofterna han kände genom dörröppningen gav honom mersmak. Tyvärr så slutade det ofta med att han drack för mycket och istället för att kunna öppna dörren helt och fullt och kliva in så smälldes den igen mitt framför näsan på honom. Han hade provat andra droger förstås men dessa gjorde honom bara förvirrad och han spelade sämre än när han var nykter. Jerker lade ifrån sig gitarren och hämtade ukulelen och klämde i med fönsterputsarsången och han sjöng för full hals och försökte låta som den gode George och när han tittade upp så stod det en gammal thailändsk kvinna med en åsna utanför hans tomt och hon log som en sol och viftade med händerna och skrek, ”Geoch Fomby! Geoch Fomby!” Och så skrattade hon så högt att åsnan blev rädd och ville dra henne därifrån. Hon höll dock hårt i tygeln och band fast djuret i staketet som omringade tomten. Klappade sedan händerna och visade på att han skulle spela mera genom att göra luftukulelerörelser. Jerker drog windows en gång till och kvinnan blev hysterisk av lycka och skrek något som han inte förstod men hon var uppenbarligen fascinerad och Jerker visste inte riktigt han skulle ta vägen så han vinkade glatt och gick in i huset och stängde dörren.

Framåt aftonen så strosade Jerker i strandområdet och tittade på folk. Tog sig en drink här och där och mådde allmänt bra. Han satte sig ner till slut på en bar med palmbladstak. Musiken som spelades där var sjuttiotalsrock av led Zeppelin, Deep Purple och liknande så han beställde in en gigantisk öl och njöt av värmen och situationen. Han hade sin snyggaste kakishorts på sig och en T-shirt med The Policetryck och han tänkte på låten so lonely och på hur bra Sting sjöng och på hur mycket han gillade Andy Summers gitarrspel och som av en händelse så spelades just den låten när han satt och tänkte på den. Han tog det som ett omen och beställde in en öl till. Inte lika stor denna gången för kvällen var lång.

Jerker var nu ordentligt berusad och hade dimmiga begrepp om var han befann sig. Folk runt omkring honom tittade misstänksamt och nedlåtande på honom fast om det var han omedveten. I Jerkers värld var det som vanligt och han var van vid det här tillståndet och även om då omgivningen såg ett fyllo så upplevde han sig själv som normal. Ja kanske inte normal direkt men inte särskilt berusad och så länge som han längtade efter en öl till så tyckte han att det var okej. Nu stod han på en pir längst ut och kisade mot den svarta horisonten. ”Jag förstår ingenting av det du erbjuder”, mumlade han och förstod inte var det kom ifrån. Tanken dök upp som ett sälhuvud i hans tankehav och han kände sig förvirrad. Men det var väl så, att han inte förstod vad livet hade att erbjuda. Att han letade efter någonting som han inte visste vad det var och att han behövde ett ljus i mörkret eller att någon skulle visa honom vart han var på väg. Hade det inte alltid sett ut på det sättet för honom? När Jerker tänkte tillbaka på sitt liv så kändes det som om allt varit ett enda stort slöseri med tid. Ingen vidare känsla suckade han.

Jerker ruskade på huvudet och såg ut över det stora vattnet. Månen var stor och skenet från den var vackert och underbart och den speglades i havet och ritade en gyllene väg från månen till Jerker och han ville gå på den men satte sig istället ner och dinglade med benen. Och där satt han med ett osamlat men saligt leende på sina läppar och han varken hörde eller såg hur människor rörde sig bort från stranden i panik. Inte heller såg han hur himlen blev svart eller hur horisonten suddades ut förrän månen försvann bakom en svart vägg.

Jerker reste sig upp och stirrade framför sig. Ruskade på huvudet och blundade men när han öppnade ögonen igen så såg han fortfarande en stor svart våg som dånande närmade sig land. Han vände sig om och såg nu hur människor skrikande lämnade stranden och restaurangerna och han förstod trots sitt omtöcknade tillstånd vad det handlade om. Ju närmare vågen kom desto mer friskade vinden i och palmträden låg näst intill vågrätt i luften och båtar slets loss från sina förtöjningar och for som barkbåtar i den rytande stormen.

Jerker stod som fastfrusen på piren och höll sig hårt i en träpåle som stod längst ut på stenbryggan och konstigt nog var han inte rädd. Jerker tänkte att det här var kanske hans öde. Att det var hans våg av frihet som han längtat efter i hela sitt liv och som han nu skulle surfa på till det land av harmoni och total tillfredsställelse som han anade fanns någonstans. Så han stod där han stod och såg stormen i vitögat. Och natten blev svartare. Inget ljus syntes längre och allt som fanns var en dånande tystnad och ett totalt mörker och när vågen träffade piren som Jerker stod på så var han beredd.

Först blev allt svart och han tumlade runt som en trasa i en torktumlare och visste varken det ena eller det andra eller vad som var upp eller ner. Men sedan klarnade bilden och världen stabiliserades och nu stod Jerker på toppen av ett skummande raseri och han såg hur det han red på ödelade allt i sin väg och han kände sig som en Gud som styrde över människor och land och han kunde med små kroppsrörelser kontrollera frihetsvågen och han hade nått fram äntligen. Himlen ovanför honom var gnistrade klar igen och stjärnorna var hans ledfyrar och han var Neptunus med treudd i hand och vattnet var hans undersåte och vinden slickade hans hår bakåt och han surfade rakt in i evigheten.

Jerker var ett med universum och elementen och när han med full kraft red på vågen i den svarta natten så nynnade han på ”When I´m cleaning windows” och hans fönster mot universums kärna stod vidöppet och dörren till hans musikhimmel likaså och han kunde äntligen nå det han längtat efter. Hans uppenbarelse var en symfoni av harmoni och han skulle aldrig återvända till det som varit. Jerker lyfte sin treudd mot himlen och fångade in blixtarna från stormen som röt kring honom och likt en pil av himmelskt ljus klöv han natthimlen.

Allt stod stilla och allt var i rörelse i en och samma puls och det stora hjärtat som var livet självt skulle aldrig sluta slå.

Det var äntligen fullbordat.

Det var så han viskade, han som stod där i dörren. ”Du måste sälja din själ för att få komma in här.” Han hade en bister uppsyn och såg inte alls förtroendeingivande ut. Tatuerade armar hade han också, i något underligt mönster som mest liknade telefonkladd. Sådant som du klottrade ner utan att tänka på vad du ritade medan du talade i telefon. För övrigt var han klädd i slitna jeans och en vit åtsittande T-shirt som var lite solkig i halslinningen. Han bar svarta boots och på huvudet hade han en bakåtvänd keps. ”Sälja vad?” Frågade den unge mannen. ”Din själ, hör du illa eller? Stoppa inte upp kön, bestäm dig eller kliv åt sidan”, fortsatte den nu något vresige mannen och såg demonstrativt över hans axel. Den unge mannen vred på sitt huvud och såg åt samma håll och han blev förvånad. Var hade alla dessa människor kommit ifrån på bara några minuter? En flera hundra meter lång kö ringlade sig som en orm bakom honom och det gick inte att se slutet. Han hörde hur det knorrades bland de som stod närmast efter honom. Gnälligt och irriterat var det men han frågade igen, ”min själ?” Han skrattade till. ”Och hur skulle det gå till då?” Mannen i T-shirt tittade vredgat på honom, vände sig om och rotade bland några papper som låg på ett skrivbord intill honom, hittade vad han sökte och räckte fram ett formulär. ”Fyll i den här bara, sedan är det klart. Glöm inte att skriva under.”

Han tog emot papperet och klev åt sidan och läste igenom vad där stod. Det var inga konstigheter egentligen. För att få komma in så var du tvungen att sälja din själ och så något om att själen måste vara din, att den inte var uthyrd eller såld till någon annan instans och att du avsade dig alla rättigheter till det som tidigare varit din själ. Den skulle efter undertecknandet tillhöra den institution som du sålde den till och det fanns inga möjligheter att ångra försäljningen. Den unge mannen tittade upp och stod en stund och såg på raden av människor som villigt lämnade över undertecknade formulär, fick någon slags stämpel på insidan av handleden och gick sedan med ett saligt leende in genom en magnifik mahognyport med träsniderier och porten slog igen efter varje person som passerade in, och öppnade igen för nästa.

”Hur ska du ha det?” Frågade mannen vid dörren. ”Det finns inte hur mycket tid som helst att stå där och vela. Tänker du inte gå in så måste jag be dig att dra. Vi kan inte ha en massa löst folk som står här och dräller bredvid kön, det ser inte bra ut.” Han ruskade indignerat på huvudet och rynkade pannan. ”Men jag vet inte riktigt vad jag gör här”, sade den unge mannen med svag röst. ”Vad är det här för ställe egentligen, och varför är det så många som vill in?” Mannen i kepsen glodde på honom. ”Du måste skämta”, sade han och log. ”Vad det är för ställe? Det var det roligaste jag hört på länge”. Han vände sig till den som stod längst fram i kön och upprepade vad som sagts. Denne brast ut i ett gapskratt och utsagan, som tydligen var helt absurd, fortsatte längre och längre bak i kön tills alla gapskrattade åt honom som ställt den ofattbara frågan: Vad är det här för ställe? ”Skriv under nu eller gå härifrån”, sade den kepsförsedde mannen och såg bestämd ut. Den unge mannen drog handen genom det kortklippta håret och kände sig nästan gråtfärdig. ”Men kan du inte berätta vad som finns där innanför dörrarna, alla andra verkar ju veta vad de ger sig in på, varför gör inte jag det?” Han kände hur tårarna vällde upp i ögonen. ”Jag vet inte varför jag är är”, snyftade han.

”Det måste ha blivit något fel här”, sade dörrvakten. Och i samma sekund som han sade det så fortplantade sig uttalandet genom hela kön tills alla mumlade samfälligt: ”Det måste ha blivit något fel här.” Mumlandet ökade till högre nivåer och till slut tog alla till brösttoner och ett enat ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade över nejden.

Nejden var för övrigt en väldigt vacker nejd med böljande kullar av gräs och skogsdungar och en och annan bäck som porlade hemtrevligt. Det fanns gott om fåglar och andra djur och den mystiska porten stod fristående på en av de vackraste kullarna. Både porten och kullen var översållad med blomster och vid sidan av den utsirade dörren växte en stor ek. Kön med människor följde en dalgång mellan två mindre kullar och solen sken och det var precis så idylliskt som det låter. Hela bilden andades harmoni och lycka, männen och kvinnorna i den långa raden av människor hade lätta färgglada sommarkläder, och den enda som inte passade in var den sjaviga väktaren av porten. Nu stod han och lutade sig mot skrivbordet och såg irriterad ut. ”Det måste ju för helvete råda någon ordning här”, sade han ”Hur kan du inte veta varför du är är?” ”HUR KAN DU INTE VETA VARFÖR DU ÄR HÄR?” Upprepade kön unisont. Den unge mannen stod med gapande mun och visste inte vad han skulle tro om det som hände och han hade inga begrepp om hur han hamnat där han var. Alla stirrade på honom nu, i alla fall de som han kunde se, de som stod längst fram i kön. Han kände sig besvärad och ville helst krypa under en sten och gömma sig som en rädd liten mus. Men han stod kvar och visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Mannen med kepsen kom fram till honom och viskade i hans öra. ”Du vi tar det lite lugnt här va, man vet aldrig vad de där”, han nickade åt kön till, ”kan ta sig till om något inte stämmer. Det brukar gå väldigt smidigt det här och aldrig något krångel. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande förut.” Han suckade och såg villrådig ut. ”Du vet alltså inte varför du är här?” Den unge och nu väldigt osäkre mannen nickade. ”Men du vet att alla de där i den där jättelånga kön är döda va?” Fortsatte kepsen. ”Döda?” Den unge mannen kände sig som om om han fått ett slag i huvudet. Det snurrade runt som om han satt på en karusell och han var tvungen att hålla i sig hårt för att inte ramla av. ”Döda, alltså döda på riktigt, som i att sluta leva?” Sade han när karusellen stannat av en aning. Han trodde knappt sina öron. ”Finns det någon annan död?” Fnös kepsen.

I något slags chocktillstånd så började den förskräckte nu att fundera på dödsbegreppet”Ja det finns ju hjärndöd till exempel”, spekulerade den unge mannen. Den tatuerade såg på honom under lugg och undrade om den unge man han hade framför sig drev med honom. ”Och halvdöd finns det ju också faktiskt. Och skendöd.” Nu såg den kepsförsedde riktigt förbannad ut. ”Ja, ja, men i det här fallet så är begreppet stendöd alltså, inget annat ok? Så frågan är, är du död eller inte?” Den unge gentlemannen, han var klädd som en gentleman förresten i tweedkavaj och matchande byxor och blanka skor, såg honom i ögonen och sade. ”Inte vad jag vet. Det måste ha blivit något fel här.” ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade kön i kör

Den unge mannen i tweed tittade först på människorna som stod på rad, och sedan på mannen i keps och så knackade han sig i tinningen och böjde sig sedan fram mot honom och viskade i hans öra för att undvika ytterligare ekon. ”De verkar inte riktigt kloka de där alltså.” Kepsen glodde oförstående på honom och sade. ”Men hallå! De är döda, vad hade du väntat dig?”, Sade han och flinade.

Den unge mannen fick sedan tillåtelse att stå bredvid och titta på när en efter en av leende män och kvinnor gladeligen lämnade över sina själar till en sjavig man i slitna jeans och keps som i sin tur släppte in dem genom den stora porten. Det var omöjligt att se vad som fanns innanför och kepsen sade att han inte hade en aning. ”Men är det himmelriket eller helvetet?” Frågade tweedkavajen nyfiket. ”Jag vet inte sa jag ju, men jag antar att det är kvaliteten på din själ som avgör vart du tar vägen.” Han såg lurig ut. ”Om det nu bara är de två alternativen förstås, det kan ju finnas fler”, sade han och blinkade med ena ögat.

Den tweedklädde satte sig till slut ner och lutade sin rygg emot den stora eken och slöt sina ögon. Hela den här situationen var ju alldeles uppåt väggarna tänkte han. Vad gjorde han här? Var detta verkligen på riktigt eller var det en dröm som han snart skulle vakna ur? Eller var det så att han verkligen var död, utan att veta om det? Sannolikheten för det var ju liten tyckte han och ville fråga någon i kön om saken. Men kepsen sade blankt nej, de fick inte störas.

”Men om jag inte är död då, vad händer då om jag säljer min själ och går in där?” Sade han oroligt. ”Och hur kan jag vara här då egentligen?” Kepsmannen stirrade på honom. ”Du måste helt enkelt vara död, det finns ingen annan förklaring.” Han ryckte på axlarna. ”Det enda sättet tycks ju vara det att du får din stämpel och att du försöker gå in, så skriv under nu och sluta konstra.” ”JA SLUTA KONSTRA!” Upprepade kön.

Den unge mannen i tweed reste sig upp, bestämde sig, bad om en pennna, skrev under, sträckte fram sin arm för att bli märkt och var nu beredd att gå in genom porten. ”Nä, nä”, sade dörrvakten oväntat. ”Du får allt ställa dig sist i kön.” ”DU FÅR STÄLLA DIG SIST!” Ropade alla i den långa raden av människor. Så han argumenterade inte utan suckade uppgivet, vek ihop kopian på sitt papper och stoppade det i innerfickan på sin kavaj och började gå.

När han kommit ur hörhåll från den bestämde kepsmannen så tänkte han att han trots förmaningarna skulle fråga någon som stod i kön om hur det förhöll sig med vetskapen om huruvida personen var död eller inte. Han valde ut en kvinna som han bedömde vara i hans egen ålder. Hon såg trevlig och snäll ut och han stannade intill henne och försökte få hennes uppmärksamhet men hon stirrade bara rakt fram utan att ta någon notis om honom. Så han knackade henne på axeln och frågade abrupt och utan omsvep; ”Hej är du död?”

Hon glodde på honom med kalla ögon men sade ingenting. Han frågade igen och då började hon gråta. Hennes tårar trillade sorgligt nerför hennes kinder och hon såg fruktansvärt olycklig ut. Mannen i tweed med matchande byxor och blanka skor bad om ursäkt och hastade vidare. Han kände sig som ett svin. Allt blev mer och mer obegripligt och han kände hur han började tappa koncepterna. Kanske var han död trots allt. Han kände sig ledsen.

Till slut efter promenad som tycktes oändlig stod han sist i kön. Han försökte återigen konversera den som stod framför honom men han undvek frågan som orsakat gråten tidigare. Han fick inget gensvar trots detta och han gav upp. Inrättade sig i ledet och höll tyst. Det fylldes på med människor bakom honom utan att han förstod hur det gick till. De kom inte från någonstans, inte gående som han, de bara fanns där, uppstod ur ett intet och stod stilla, såg rakt fram och såg varken ledsna eller glada ut. Det kändes efter en stund riktigt behagligt att stå där han stod. Som om han sögs in i en gemenskap, en tillfredsställande mentalitet i en kö för de som slutat leva, på väg till slutstationen, checkat ut från tillvaron, och han började motvilligt vänja sig vid tanken på att det kunde vara så att han inte levde längre.

Kön förflyttade sig förvånansvärt snabbt framåt och solen sken hela tiden och fåglarna sjöng och det var som vilken sommardag som helst, med den skillnaden att solen aldrig förflyttade sig. Den stod på samma plats hela tiden och molnen, ja de var som målade på himlen, rörde sig inte, och det var som om hela den vackra sommarnejden var en kuliss med levande aktörer. För fåglarna levde ju uppenbarligen, och hjortarna likaså, de skred majestätiskt omkring och betade av det frodiga gröna gräset som tydligen var äkta och gick att äta. Vattnet rann i bäckarna med ett ljudligt plaskande och även om han inte såg dem, så visste han att det fanns fiskar däri, det var så på något sätt bara. De män och kvinnor som stod i kön levde också, fast de var döda, så hela bilden var en enda stor motsägelse, där liv och död och konstruerad miljö existerade tillsammans.

Som livet är på riktigt egentligen tänkte han, förutom att solen flyttar sig och molnen seglar på himlen i den vanliga världen. Och den tankebanan blev ju mer rätt än vad han hade tänkt från början. För en del människor i den verkliga världen, för den här som han nu befann sig i ville han rubricera som overklig, var ju faktiskt mer döda än levande. Han log åt sina egna funderingar och kisade mot solen, plockade ett grässtrå och satte det i mungipan, och så var han Huckleberry Finn med halmhatt på huvudet och mådde riktigt bra och rätt var det var så var det hans tur framme vid porten.

”Jaha! Du är här nu igen?” Sade den kepsförsedde dörrvakten och flinade brett, han hade gula tänder. ”Och du har skrivit på nu då? Ja det hade du ja, så var det ju, och insett att du måste vara död?” Mannen i tweedkavaj nickade lite tveksamt, som om han inte visste riktigt, men kanske var övertygad. ”Ja inte vet jag, men det visar sig väl snart antar jag, när jag ska gå in. Jag lär ju inte komma in om jag inte är död eller hur?” Han räckte fram blanketten, kepsen tog emot den och sträckte sig efter stämpeln och bad om hans handled. fuktade stämpeln med bläck och tog tag i hans hand och vred den så att insidan på handleden kom uppåt. ”Men va fan! Den fäster ju inte, det går inte att stämpla dig”, sade han och tryckte hårdare. ”Aj!” Sade tweedmannen. Kepsen stirrade på honom och släppte sedan hans hand. ”Det måste vara något fel här”, sade han uppgivet. ”DET MÅSTE VARA NÅGOT FEL HÄR!” Upprepade kön unisont.

Det började bli lite oroligt bland människorna som väntade på sin tur. Det trampades och byttes fot och det suckades och var allmänt irriterat och kepsen blev alltmer stressad och visste inte vad han skulle ta sig till. ”Men kan jag inte försöka gå in ändå”, försökte mannen i tweed. Kepsmannen såg chockad ut. ”Utan stämpel! Du måste skämta, det skulle aldrig fungera.” ”Men du sa ju förut att du aldrig hade varit med om något sådant här tidigare, så hur kan du veta det? Det kanske går alldeles utmärkt”, sade Tweedkavajen.

”Det står i mina instruktioner att ingen under några som helst omständigheter får passera utan stämpel”, sade han och suckade djupt ”Jag kanske inte är död när allt kommer omkring då?” Sade mannen utan stämpel. Kepsen stirrade på honom. ”Men varför är du här då, minns du ingenting?” Frågade han oroligt. Den unge mannen i tweed, med matchande byxor och blanka skor skakade nekande på huvudet. ”Ingenting, helt blankt, jag stod bara här plötsligt.”

Det mumlades i kön och kepsen föste den unge mannen åt sidan och återupptog sitt arbete med att släppa in människor i något som han inte hade en aning om vad det var. Han sneglade på tweedmannen där han stod och såg villrådig ut och det såg ut som om han, dörrvakten, funderade på vad han skulle ta sig till. Efter en timmes arbete så bestämde han sig och ställde upp en bock i vägen framför ledet och förklarade att det skulle bli en liten paus i insläppet och att han alldeles strax skulle vara tillbaka. Han vände sig till tweedkavajen och sa; ”Jag tror så här”, han drog efter andan. ”Att jag tar och släpper in dig ändå. Vad ska du annars ta vägen, du kan ju inte stå här och hänga i evigheters evighet. Men skyll inte på mig om det går åt helvete”, flinade han. ”Eller åt det andra hållet”, sade tweedkavajen och flinade även han.

Nåväl, vår tweedklädde man lämnade över sitt papper till kepsen och ställde sig framför dörren och väntade. Långsamt öppnades den och han tog prövande ett steg framåt. Dörren fortsatte att öppnas och till slut så stod den på vid gavel. Det gick inte att se något av vad som fanns på insidan för det hängde vad du skulle kunna kalla ett energidraperi i dörröppningen. Ett vitt flimrande kraftfält som pulserade och det hördes ett hummande ljud. ”Ska jag verkligen gå in där”, frågade den unge mannen kepsen. ”Det förefaller rätt skrämmande faktiskt. Den kepsförsedde dörrvakten viftade avvärjande med händerna. ” Seså, gå in med dig nu.”

Innan han med de blanka skorna gick in så sträckte han fram handen mot dörrvakten. Han tog den och kramade till hårt, önskade lycka till och stod sedan och såg på när kraftfältet svalde ännu en människa, fast för första gången en utan stämpel och som faktiskt kanske inte ens var död. Porten stängdes bakom honom och inget annorlunda än det vanliga hände. ”Han var väl död då”, mumlade han för sig själv och tog bort bocken för att fortsätta släppa in folk. Och på den vägen fortsatte det, ingen förändring i det arbete som han utfört så länge han kunde minnas och han tyckte att det var skönt att incidenten var över. Det hade varit påfrestande och han tyckte inte om när saker och ting var just det. Nej, det skulle vara som det alltid varit, alla typer av förändringar var av ondo ansåg han men han kunde inte låta bli att bli lite nyfiken på hur det hade gått. Den tatuerade hade aldrig förut fäst någon vikt vid vad han släppte in de köande till. Men en tanke hade väckts och han försökte nu varje gång någon gick in att se vad som fanns innanför det skimrande vita. Det var dock omöjligt så han försökte släppa det så gott han kunde. Men fröet var sått och det växte oroväckande snabbt. ”Jag kanske skulle försöka mig på att gå in själv”, tänkte han. Men vem skulle sköta hans arbete då? Och hur skulle det gå för alla som väntade? Nej det fick nog vara, bättre kanske att leva i ovisshet? Övertygad var han dock inte.

På andra sidan gick solen ner. Det blev mörkt och lite svalare och fuktiga skyar drog över ett landskap höljt i dunkel. Tystnaden var den som var mest påtaglig. Ingen fågelsång, inga porlande bäckar, inga hjortar som med högburna huvuden, som stolta prinsar, svävade fram över landskapet som där han kom ifrån. Allt var öde men bedövande vackert i det blåa ljuset. Böljande kullar fanns det och långt borta knappt skönjbart ett vattendrag, en sjö, eller ett hav och det var som det satt ihop med landskapet. En suddig övergång, som en akvarell och han stod hänförd. Han kände sig lugn trots allt och förvånad över att ingen av de som passerat barriären syntes till. Porten var stängd, det var omöjligt att ta sig tillbaka, han hade försökt och det var som att när den öppnades så fick var och en sin egen väg tänkte han. Eller var det så att det var annorlunda för honom? Han visste inte och han var fortfarande osäker på om han hörde till de dödas skara eller inte.

Från den stängda porten ledde en väg. Han stod på den och det och det var som att han var tvungen att följa dess sträckning. Så han gick och hans blanka skor var fortfarande skinande och pressvecken på hans matchande byxor oklanderliga. Han hade kavajen uppknäppt för trots fukten så var det inte kallt. Vägen slingrade sig som ett utlagt snöre och den föreföll vara utan slut men det verkade som den ledde mot havet. Hans steg var lätta, det var som om ingen trötthet fanns här, han flöt fram och det var som det skulle vara tyckte han och om det här var platsen han skulle stanna på så hade han ingenting emot det. Det skulle antagligen bli lite ensamt trodde han. Men hade å andra sidan alltid varit ensam, även tillsammans med andra människor, och han började minnas nu, hur det hade varit innan han hamnade där han hamnat. Fragmentariska minnen av ett liv som han var osäker på på om han ens levat. Var det hans liv? Eller var det minnen som planterats i hans hjärna för att han skulle känna sig lugn. Som om han faktiskt hade haft ett förflutet. Han kunde inte få ordning på de tankar som surrade i hans huvud som bin i en bikupa så han slutade försöka. Tog istället av sig kavajen och slängde den över axeln med fingret kvar i hängaren. Han log och fortsatte sin evighetslånga, vad det verkade i alla faĺl, färd mot något, eller någon kanske? Det kändes inte så viktigt hur det förhöll sig med den saken. Förr eller senare, det var han övertygad om, skulle han få klart för sig hur allt hängde ihop. Och om det inte skulle bli på det viset så kunde han ändå leva här trodde han. Och i morgon när solen gick upp. Om den gjorde det, så skulle allt bli ännu vackrare än det var nu. Han såg fram emot det, och mörkret skrämde honom inte längre när det nu sänkte sig över det vackra landskapet.

Något sade honom att det inte alltid varit så.