Han gav sig av en regnig dag i oktober. Det var kallt och det blåste snålt men i hans hjärta var det varmt. Äntligen var han på väg bort ifrån det inrutade liv som han inte stod ut med. Trygghet var som bojor för honom och allt som var enahanda och så hade det varit i hela hans liv. Ingen kunde dock säga att han inte försökt. Jerker hade snällt och med goda föresatser under perioder av sitt liv hakat på sig selen och rättat in sig i ledet men det slutade alltid på samma sätt. Att han fick nog och drog iväg. Ibland med mål i sinnet men oftast utan och han var lycklig ett tag men ensam och återvände. Bara för att ett halvår senare ge sig ut igen på sin jakt efter vågen av frihet som skulle surfa honom i hamn.

Nu satt han på ett plan och han drack vin och han drömde om sitt nya liv som den här gången skulle sluta lyckligt. Jerker hade bränt alla skepp i hemlandet och hade inget att komma tillbaka till. Det var en medveten handling. Han lutade sig tillbaka i flygstolen och skruvade upp volymen på musiken han lyssnade till i sina nya hörlurar. Jerker slöt sina ögon och i mörkret bakom ögonlocken såg han sig själv på en strand med en hund som sprang lyckligt i vattenbrynet på ett hav utan slut. Det salta vattnet skvätte om dess tassar och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och den skällde och ljudet var som musik i Jerkers öron och han somnade i sitt vinrus och vaknade först när flygvärdinnan tog honom i armen och förkunnade att det var tid för landning. Han såg på henne och log. Hon var vacker som en dag med ett naturligt blont hår och ett intagande leende som såg ut att kunna smälta is. Hennes ögon glittrade och hon hette Marvet och var från Danmark sade hon när Jerker frågade. ”Ta på dig säkerhetsbältet nu”, sade hon. ”Och fäll upp stolsryggen.” När hon gick såg Jerker länge efter henne och han tänkte att det var en sådan flicka han ville ha. Jerker hatade att erkänna det men han hade alltid varit ute efter en kvinna som tog hand om honom. En moder Theresa som höll honom under armarna och såg till att han mådde bra och att han hade vad han behövde samtidigt som hon älskade honom för det underverk till man som han ansåg sig vara. Det hade nu inte gått så bra med de relationer han haft men det ansåg han berodde på att de kvinnor han mött inte förstod honom. Att han, Jerker, skulle ha någon skuld i det hela stod för honom utom allt tvivel. I alla fall utåt var det så. Innerst inne så begrep han naturligtvis att han hade brister men inte så stora att de skulle behövt lämna honom och han tänkte när de gått att de fick skylla sig själva om de var dumma nog att sätta punkt för ett som han upplevde det i alla fall ömsesidigt bra förhållande.

När han kvitterat ut sitt bagage, och han fick vänta länge och det var varmt och han svettades ymnigt och inte blev det bättre när han kom ut. Jerker irrade runt på flygplatsen som var av det mindre slaget och hittade till slut en buss som skulle ta honom till huset han hyrt i ett år. Det var långt att gå insåg han när bussen stannat och värmen var nu än mer påtaglig. Bagaget var både tungt och otympligt.

Nyckeln låg under blomkrukan på verandan precis som det var sagt. Jerker låste upp dörren och gick in. Det var ett litet hus på ungefär sextio kvadratmeter med ett kök ett sovrum med dubbelsäng och ett litet vardagsrum med två soffor och en fåtölj och en platt-teve av äldre modell. Den var således inte så platt men bra mycket tunnare än en tjock-teve. Det låg hemvävda mattor på det rustika trägolvet och det stod blomkrukor med välmående blommor i fönstren så någon måste ha vattnat regelbundet, tänkte Jerker. Han ställde ifrån sig sitt bagage och plockade farm vinet han köpt på flygplatsen. Korkade upp en flaska och satte sig på verandan i de trämöbler som stod där och såg ut över havet och kände sig förbannat nöjd med tillvaron. När han tömt halva flaskan började han känna sig hungrig. Det skulle stå en cykel i uthuset var det sagt och när han gick dit så stämde det. En gammal Crescent stod där och var förvånansvärt välskött. Kedjan var väl inoljad och kedjeskydden av krom blänkte. Den var treväxlad och hade en sadel av läder. Jerker funderade på vad en svensk cykel gjorde i Thailand, men han antog att Crescent märket fanns över hela välden eller också var det någon annan svensk som bott här och haft sin cykel med sig. Han lade sin panna i djupa veck och funderade över problemet en stund tills han kom fram till att det var en onödig tankemöda. Så han satte sig helt enkelt på cykeln och cyklade tillbaka till byn där bussen stannat och köpte mat. Han vinglade betänkligt men tog sig fram och hem helskinnad.

Nu gick han efter stranden. Jerker var mätt och lite full för han hade avslutat sin påbörjade vinflaska och börjat på en ny som han köpt i byn. En kartong thailändska öl hade han också köpt och de låg nu på kylning i kylskåpet förutom de som han hade med sig. Solen var på väg ner och det var vackert som i en resebroschyr och allt som saknades var den där hunden han som sett för sin inre syn. Jerker älskade hundar och när han var grabb så hade han haft en tax som hette Bosse. Den blev tyvärr brutalt överkörd och mosad av en granne till familjen som vägrade köpa en ny då han hävdade att det var förbjudet att ha hundar springande lösa. Jerkers mor hade gått i taket och hotat med polis men det hjälpte föga för grannen hade rätt. Lennart, grannen, var för evigt hatad av Jerkers mamma efter detta och hon fortsatte att hata honom ända tills hon dog av en hjärtattack i badkaret. Jerker hade aldrig riktigt repat sig efter frånfället av sin mor trots att det var snart trettio år sedan det hände. Förlusten av Bosse var också svår och han hade aldrig skaffat sig någon ny hund. Främst för att han inte skulle palla ett nytt dödsfall. Men nu då han var äldre så skulle troligtvis Jerker själv dö innan hunden och då kom saken i ett annat läge.

Han satte sig ner i sanden och tog av sig sina skor och såg ut över det eviga vattnet. Det var så här livet skulle levas tänkte han och det var näst intill omöjligt för honom att förstå hur ett inrutat liv med arbete varje vardag. Tevetittande vareviga kväll och med barn i familjen som störde harmonin och satte stopp för äventyr av alla de slag, hur något sådant kunde vara tillfredsställande? Jerker medgav för sig själv att hos honom lurade ett visst förakt för sådana människor och han ansåg sig själv som lite förmer, som Karlsson på Hemsö ungefär, men han försökte att inte visa det. Men det sken nog igenom tyvärr och det hade fått som resultat att han hade få vänner kvar. Han levde på de bevis på sin egen förträfflighet som visades av de som tyckte att han var bohemernas bohem och att hans liv utan bojor som han levde var något att avundas. Och så var det väl. Att alla drömde om ett liv i fred och frihet och Jerker var ju nu en gång sådan att han var en man med blicken i det blå och ryggen rak och att han levde sin dröm rådde det inga tvivel om men var han lyckligare än andra? Jerker funderade ofta på det och kunde komma på sig med att sakna en familj. En fru och ett par barn att ta hand om och skämma bort. Men han trodde dock att han snart skulle tröttna. Och resultatet av en sådan leda skulle få katastrofala följder för de inblandade tänkte han och Jerker ville inte utsätta någon annan för svek och brustna hjärtan. Det räckte med att han svek sig själv. Det var jobbigt nog.

Han grävde med tårna i sanden och såg på sina bara ben med åderbråck och ärr efter vådligheter under ett brokigt liv. Tänkte på att han var ensam och att han alltid varit det. Även tillsammans med andra människor. Att det var hans lott i livet att vara en ensamvarg och att han trivdes bäst ensam utan några andra att ta hänsyn till. Han öppnade en av ölflaskorna som han hade med sig och kisade ut över havet. Drack njutningsfullt och mådde bra. En havstrut landade på stranden bara några meter ifrån honom och stod där och glodde och såg förbannad ut. Jerker skrattade och höjde flaskan och sade, ”skål gamle vän.” Truten fortsatte att stirra på honom och tog ett par steg närmare där han satt. Bredde ut sina vingar och såg stor och väldig ut och lyfte sedan och flög ut över det stora vattnet.

”Ack ge mig en grav i det isgröna hav där blott böljorna lyss till min gråt.” Mumlade Jerker för sig själv och flinade och tänkte på Kalle Anka serien och på hur förvånad han hade blivit när han insåg att citatet i själva verket härstammade från en brittisk poet och inte var ett påfund av Carl Barks. Fast egentligen är jag ju lycklig tänkte Jerker, och jag skulle aldrig klara av att ha en familj som skulle ställa en massa krav på mig som jag inte kan uppfylla.

”Jerker och det stora havet”, sade han högt och reste sig upp och han hade alltid känt sig hemma med hav både vid sidan om och på och han mindes sina planer på att jobba på en oljeplattform i sin ungdom som hade gått i stöpet därför att han inte orkade med kraven på svetsarutbildningar och annat som skulle ta en evig tid innan han kunde komma ut på någon rigg. Det var nog tur för övrigt. Det låg många fingrar och tår i havet från plattformsarbetare och han behövde sina fingrar för att kunna spela gitarr och ukulele. Han var en fena på when I´m cleaning windows av George Formby och han brukade spela på kvarterskrogen intill där han bodde hemmavid och gjorde alltid en mindre succé när han avslutade med den låten. för övrigt så bestod repertoaren av Beatles och Bob Dylan och andra trubadurlåtar på både gitarr och som sagt ukulele. Jerker tänkte sig en liknande karriär här i Thailand på någon liten restaurang eller liknande för att dryga ut reskassan. Han reste sig upp, tog på sig skorna och började gå hemåt. Väl hemma så kände han sig trött och när han såg på klockan så var hon närmare åtta på kvällen och han hade varit igång sedan två på morgonen. Så han gick helt enkelt och lade sig.

Jerker vaknade tidigt utsövd och härlig så han skuttade ur sängen och tog på sig badbyxor och småsprang ner till havet. Han sprang som en galning rakt ut bland vågorna. Kutade tills han stupade och låg sedan på rygg och lät sig gungas av dyningarna och måsarna skrik kom och gick vartefter han hade öronen ovanför vattenytan eller inte. Han flöt till dess att fötterna nuddade botten. Reste sig då upp och gick in till land. Jerker satte sig på en gammal ilandfluten stock och stirrade ut över det vackra havet. Solen värmde påtagligt trots att det var tidigt på morgonen och han satt där han satt och tänkte att det var bra att sitta där. Det gjorde honom gott. Till slut så blev han hungrig och gick tillbaka upp till stugan och kokade kaffe och gjorde sig ett par smörgåsar med lufttorkad skinka som han köpt i snabbköpet i byn. Han åt dem utan smör för det hade han glömt att köpa men det spelade ingen roll för brödet var fett och gott och kaffet smakade som en dröm. När han ätit så lade han sig ner i solstolen som stod på verandan och somnade. Han drömde återigen om den där hunden som sprang på stranden och när han vaknade så tänkte han på Bosse och på hur han sett ut när han blivit överkörd. Sprucken mage och med tarmarna som hängde som tentaklerna på en bläckfisk ur honom och han levde en kort stund precis efter olyckan och Jerker skulle aldrig glömma ögonen som såg på honom så bedjande och ljudet som kom ur hans strupe. Han fick en chock då och grät hejdlöst och även nu när han tänkte på sin stackars vän så vällde tårarna upp i hans ögon och han tänkte på den där jävla Lennart och hatade honom han också precis som hans mor gjort och han undrade om fanskapet levde fortfarande. Han hoppades att han blivit överkörd.

Jerker såg på klockan och fann att den var elva och han öppnade dagens första öl. Satte sig sedan på verandan och spelade gitarr och han levde för att spela. Han blev liksom ett med musiken och även om det var en klyscha så var det så för honom. Han hade så mycket musik inom sig som han hade svårt att få ur sig sade han alltid och att ett vanligt arbete gjorde det ännu svårare var han övertygad om. Alkohol var en dörröppnare förstås och när han han var på rätt nivå av berusning så lyckades han glänta på dörren till musikhimlen och dofterna han kände genom dörröppningen gav honom mersmak. Tyvärr så slutade det ofta med att han drack för mycket och istället för att kunna öppna dörren helt och fullt och kliva in så smälldes den igen mitt framför näsan på honom. Han hade provat andra droger förstås men dessa gjorde honom bara förvirrad och han spelade sämre än när han var nykter. Jerker lade ifrån sig gitarren och hämtade ukulelen och klämde i med fönsterputsarsången och han sjöng för full hals och försökte låta som den gode George och när han tittade upp så stod det en gammal thailändsk kvinna med en åsna utanför hans tomt och hon log som en sol och viftade med händerna och skrek, ”Geoch Fomby! Geoch Fomby!” Och så skrattade hon så högt att åsnan blev rädd och ville dra henne därifrån. Hon höll dock hårt i tygeln och band fast djuret i staketet som omringade tomten. Klappade sedan händerna och visade på att han skulle spela mera genom att göra luftukulelerörelser. Jerker drog windows en gång till och kvinnan blev hysterisk av lycka och skrek något som han inte förstod men hon var uppenbarligen fascinerad och Jerker visste inte riktigt han skulle ta vägen så han vinkade glatt och gick in i huset och stängde dörren.

Framåt aftonen så strosade Jerker i strandområdet och tittade på folk. Tog sig en drink här och där och mådde allmänt bra. Han satte sig ner till slut på en bar med palmbladstak. Musiken som spelades där var sjuttiotalsrock av led Zeppelin, Deep Purple och liknande så han beställde in en gigantisk öl och njöt av värmen och situationen. Han hade sin snyggaste kakishorts på sig och en T-shirt med The Policetryck och han tänkte på låten so lonely och på hur bra Sting sjöng och på hur mycket han gillade Andy Summers gitarrspel och som av en händelse så spelades just den låten när han satt och tänkte på den. Han tog det som ett omen och beställde in en öl till. Inte lika stor denna gången för kvällen var lång.

Jerker var nu ordentligt berusad och hade dimmiga begrepp om var han befann sig. Folk runt omkring honom tittade misstänksamt och nedlåtande på honom fast om det var han omedveten. I Jerkers värld var det som vanligt och han var van vid det här tillståndet och även om då omgivningen såg ett fyllo så upplevde han sig själv som normal. Ja kanske inte normal direkt men inte särskilt berusad och så länge som han längtade efter en öl till så tyckte han att det var okej. Nu stod han på en pir längst ut och kisade mot den svarta horisonten. ”Jag förstår ingenting av det du erbjuder”, mumlade han och förstod inte var det kom ifrån. Tanken dök upp som ett sälhuvud i hans tankehav och han kände sig förvirrad. Men det var väl så, att han inte förstod vad livet hade att erbjuda. Att han letade efter någonting som han inte visste vad det var och att han behövde ett ljus i mörkret eller att någon skulle visa honom vart han var på väg. Hade det inte alltid sett ut på det sättet för honom? När Jerker tänkte tillbaka på sitt liv så kändes det som om allt varit ett enda stort slöseri med tid. Ingen vidare känsla suckade han.

Jerker ruskade på huvudet och såg ut över det stora vattnet. Månen var stor och skenet från den var vackert och underbart och den speglades i havet och ritade en gyllene väg från månen till Jerker och han ville gå på den men satte sig istället ner och dinglade med benen. Och där satt han med ett osamlat men saligt leende på sina läppar och han varken hörde eller såg hur människor rörde sig bort från stranden i panik. Inte heller såg han hur himlen blev svart eller hur horisonten suddades ut förrän månen försvann bakom en svart vägg.

Jerker reste sig upp och stirrade framför sig. Ruskade på huvudet och blundade men när han öppnade ögonen igen så såg han fortfarande en stor svart våg som dånande närmade sig land. Han vände sig om och såg nu hur människor skrikande lämnade stranden och restaurangerna och han förstod trots sitt omtöcknade tillstånd vad det handlade om. Ju närmare vågen kom desto mer friskade vinden i och palmträden låg näst intill vågrätt i luften och båtar slets loss från sina förtöjningar och for som barkbåtar i den rytande stormen.

Jerker stod som fastfrusen på piren och höll sig hårt i en träpåle som stod längst ut på stenbryggan och konstigt nog var han inte rädd. Jerker tänkte att det här var kanske hans öde. Att det var hans våg av frihet som han längtat efter i hela sitt liv och som han nu skulle surfa på till det land av harmoni och total tillfredsställelse som han anade fanns någonstans. Så han stod där han stod och såg stormen i vitögat. Och natten blev svartare. Inget ljus syntes längre och allt som fanns var en dånande tystnad och ett totalt mörker och när vågen träffade piren som Jerker stod på så var han beredd.

Först blev allt svart och han tumlade runt som en trasa i en torktumlare och visste varken det ena eller det andra eller vad som var upp eller ner. Men sedan klarnade bilden och världen stabiliserades och nu stod Jerker på toppen av ett skummande raseri och han såg hur det han red på ödelade allt i sin väg och han kände sig som en Gud som styrde över människor och land och han kunde med små kroppsrörelser kontrollera frihetsvågen och han hade nått fram äntligen. Himlen ovanför honom var gnistrade klar igen och stjärnorna var hans ledfyrar och han var Neptunus med treudd i hand och vattnet var hans undersåte och vinden slickade hans hår bakåt och han surfade rakt in i evigheten.

Jerker var ett med universum och elementen och när han med full kraft red på vågen i den svarta natten så nynnade han på ”When I´m cleaning windows” och hans fönster mot universums kärna stod vidöppet och dörren till hans musikhimmel likaså och han kunde äntligen nå det han längtat efter. Hans uppenbarelse var en symfoni av harmoni och han skulle aldrig återvända till det som varit. Jerker lyfte sin treudd mot himlen och fångade in blixtarna från stormen som röt kring honom och likt en pil av himmelskt ljus klöv han natthimlen.

Allt stod stilla och allt var i rörelse i en och samma puls och det stora hjärtat som var livet självt skulle aldrig sluta slå.

Det var äntligen fullbordat.