Jag tog mig själv i handen och gick på promenad. Det var en vacker dag i början av maj och sommaren stod bakom hörnet och lurade. Den kikade fram lite då och då och var tveksam till om den skulle våga kliva ut i världen eller inte. Jag gick i gräset och jag gick på grus och på asfalt och fåglarna sjöng och mitt hjärta slog lyckliga slag och det var varmt i solen men lite kyligt i skuggan under träden i den lilla skogen där jag vandrade. På en sten, en stor sten som låg intill sjön som fanns där jag gick satte jag mig ner och tittade ut över den glittriga vattenytan. Det simmade en gås där. Gåsen gled värdigt sakta framåt och i dess kölvatten kavade ett tiotal gässlingar och fiskmåsar i skyn skrek ut att det var vår och att sommaren var nära och jag tänkte att det var bra att det var på det sättet. En humla gjorde mig sällskap och satte sig på min röda jackärm och det var som om den tittade på mig där den trögt kravlade sig fram över tyget. Jag lyfte min arm och studerade den noggrant. Såg den i fasettögat och dess lurviga ben såg konstiga ut och den bulliga runda kroppen med sina ränder var nästan komisk och jag tänkte på varför den fanns. Vilken funktion i evolutionen hade en sådan otymplig flygande kluns?

Tog sedan stigen som ledde runt sjön och jag gick och jag visslade till och med och jag tänkte på hur det hade varit och hur det skulle komma att bli och jag såg tiden an med tillförsikt och önskade att jag hade varit då, i den andra tiden, den som inte längre var, som jag var nu. Och vinden som brusade i lövverket och fick löven att vinka till mig sade att den förstod. Men att det var meningslöst att tänka på sådant och så var det naturligtvis. Det låg dock inte för mig att inte vara efterklok. Jag var sådan, och hade varit så i hela mitt liv och jag kisade mot ljuset som silades mellan träden och tänkte att det var vackert.

På ängen när jag gått halvvägs stod ett rådjur vid bäcken och drack vatten. Vinden låg på åt mitt håll och jag kunde svagt höra sörplande och jag smög lågt hukande för att försöka komma så nära jag kunde. När jag bara var tjugo meter ifrån djuret, som stod med bakändan vänd mot mig så lade jag mig ner och kröp sakta framåt. Jag låg nu alldeles intill det vackra djuret och jag kunde höra hur råbocken andades och jag såg hur mulen sänktes ner i vattnet med jämna mellanrum och jag var så nära att jag nästan kunde röra vid det ena bakbenet och jag var förundrad och fascinerad och ville vara fri som rådjuret var men när jag låg där så kände jag fotbojorna som människan har och får vid vuxen ålder och jag suckade tungt och röjde mig därmed och skrämde bocken som tog ett skutt över den lilla bäcken och sprang mot skogen till.

Jag stod en stund och tittade på den vita bakändan som guppade iväg över ängen och kände vemodet skölja över mig. Men så tänkte jag på andra saker och blev glad igen. Det var sådan jag var. Humöret skiftade som ett norrsken förändras i färger. Blått som blues, rött som kärlek och hjärtat och svart som hat och vrede och det var på det sättet och jag hade lärt mig att leva med detta. Ibland kände jag mig som ett tåg som rusade fram genom landskapet utan att stanna vid några stationer och vid andra tillfällen som en sköldpadda som sakta kravlade sig fram genom sanden på en strand utan att kunna nå vattnet. Det hände också att när jag vaknat på morgonen satte mig på sängkanten och funderade på om jag verkligen skulle orka gå upp eller ens leva vidare. Fastän jag gjorde alltid det och de lyckliga stunderna övervägde nedstämdhet och idag mådde jag bra. Och jag borde må bra, det fanns ingen anledning till att jag skulle må dåligt men trots detta så hamnade jag i svackor och det stora mörkret omslöt mig och jag suckade och stönade och hatade mitt liv och så här i efterhand så var det patetiskt men då i det perfekta mörkret så fanns ingen nåd och något ljus var det inte tal om.

Det var dock som det skulle vara nu och jag tänkte att det skulle vara bra om det ville fortsätta på det sättet men vis av tidigare erfarenheter så hyste jag föga hopp om sådant. Och det var väl det som var problemet egentligen, att jag förutspådde olycka redan innan den inträffat. Jag kunde nästan alltid höra korpen kraxa i bakgrunden, olyckskorpen och den överröstade övriga vårfåglar. Men tack och lov inte idag. Jag njöt där jag gick och lövsångare och taltrastar och rödhakar och svarthättor tävlade om vem som kunde sjunga högst och det var ett högst angenämt kackalorum att vandra omkring i.

Jag tänkte på min fru och det gjorde mig glad att ha henne i mina tankar. Hon var som jag ville att hon skulle vara och hon var det alldeles av sig självt och hon hade kommit till mig som genom en uppenbarelse och allt som varit innan henne fick en underordnad betydelse och om det fanns någon Gud så hade den kraften ett finger med i det spelet att jag mötte henne. Hon var för mig och jag visste det från allra första början och till slut så förstod även hon att jag var för henne så vi förenade oss och det var något som jag aldrig ångrat. Vår kärlek till varandra tog aldrig slut. Den var som ett ymnighetshorn och det föddes nya känslor för varje år som gick och även om jag var en idiot och var det ofta så var det av andra orsaker och hon förstod det och jag grävde ner mig och hon grävde upp mig och vi hade det förbannat bra helt enkelt.

När jag gått varvet runt och kom ner till sjön igen så mötte jag ett gäng gräsänder och jag satte mig ner på en gammal trästock och pratade en stund med drakar och honor och jag tänkte tillbaka på den tiden då jag och min bror hade planer på att anordna en så kallad määkfest. Den skulle gå ut på att vi skulle fånga in ett stort antal gräsänder, stänga in dem i ett rum, bjuda in våra vänner, dricka en massa alkohol och ingen fick tala annat än andspråk. Det vill säga att alla ord skulle bytas ut mot määk och jag såg det framför mig och skrattade för mig själv där jag satt och tänkte att det var synd att det aldrig blev av. Det skulle blivit ett minne för livet.

Det började bli lite kallt för det var sent på eftermiddagen och jag hade för lite kläder på mig så jag tog farväl av mina andkompisar och anträdde promenaden hem och jag var hungrig. Det stod en gryta med högrev och puttrade på spisen hemma och min fru skulle komma hem om en timme. Jag tänkte på hur det var förr, för tio år sedan, då vinet till maten skulle varit viktigare än det som åts och jag var glad över att det inte var på det viset längre. Jag var frisk nu från den åkomman och jag tackade för den ynnesten varje dag. Det var andra värderingar som gällde idag, sunda och nyktra sådana och jag önskade att jag aldrig tagit det första glaset då i min ungdom för jag var övertygad om att när jag öppnade dörren till alkoholens land då vid femton års ålder så bestämde jag mig för att aldrig återvända till där jag varit innan. Det var tur att jag till slut kom på andra tankar.

Jag stannade och lyssnade på en fantastisk koltrast som satt på ett tak och rullade toner och jag fylldes till brädden av vår och hjärtat bankade och jag kände mig fri.

Det hade varit en bra promenad.