Vad återstår?

Kallt, blåsigt, regnet hänger i luften, pandemi, ”och nu så kommer julen, nu är julen här, lite grå och kulen men ändå så kär…” Jaha och nu så ska vi glädjas för oss är en frälsare född, och helga natt och nu tändas tusen juleljus och mamma dog i ett badkar för många år sedan och en älskad broder ser jag också som har födelsedag på julafton. Allt är ett sammelsurium av känslor och den där racerföraren som jag gillar, vet inte varför riktigt, men det är något med hans ögon och hans vemodiga leende, som inte får köra  formula ett längre och som var en hårsmån från döden. Romain Grosjean, ända sedan jag såg honom köra för första gången och hörde honom tala så har jag älskat den killen. Det finns något i honom som jag kan relatera till. En rädsla för att framstå som svag som återspeglas i hans tuffa och arroganta attityd och som mindre perceptiva människor inte ser utan bara irriterar sig på. Jag inbillar mig att jag vet hur han känner sig. Den där desperata viljan att framstå  som tuff, att trycka tillbaka sina verkliga känslor, hålla rädslan i schack. Fastän det måste du väl om du färdas fram i över trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken.

Men det är något särskilt med Romain, han är rädd för sina barns skull, inser att hans död skulle påverka andra än honom själv det är åtminstone vad jag tror och det jag tycker mig se i hans ögon. Jag ser mig själv i honom lite, utan att göra anspråk på att vara racerförare, även om jag förstår varför de utsätter sig för livsfaran. Det måste vara kickarnas kick helt enkelt. Nåväl nog om detta. Jag tycker mycket om Romain Grosjean, älskar karln.

Mörkret är här och har varit det länge. Tomtarna har tagit över vårt hem  och det glittrar och glimmar överallt och vi eldar i vår kamin och jag tänker på min pappa som numera sitter ensam i Skåne och på min bror och hans drömmar om ett liv i frihet som grusats och jag vill att han ska hitta sin gyllene väg som han letat efter i hela sitt liv. De ska fira jul tillsammans och jag är glad för det. Två män i en båt som skvalpar på ett hav av grusade drömmar och jag hoppas att de kan landa på den där gyllene stranden till slut som åtminstone den ene längtar så hett efter. Det är ledsamt att vi inte kan ses under den här något hysteriska högtiden och jag saknar dem båda. Men bättre tider kommer, det är jag övertygad om och i sommar ska vi ses igen om  det elaka viruset lägger sig på rygg och dör innan min pappa gör det, men sådant får du inte skriva, så jag stryker det helt enkelt.

Och allt som återstår nu är att klä sig i julstämningen, andas in julens ångor, ladda julbatterierna och så kör vi julen som en F1 racer med full gas genom varenda kurva och P1 är mitt mål. P1 kära vänner, inget annat räknas. Jo förresten, en poängplats duger.

God Jul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s