Det skulle ju bli så här, de sade precis just det , och det stod så skrivet, och jag ville tro, hoppades, och nu så står jag mitt i det, som en tomte i en snöstorm och jag har säcken full med klappar, och jag tror knappt att det är sant.

Och jag ser allt det andra, det olyckliga, tråkiga, tragiska, det ligger och krälar på bussen, på golvet, i utspilld öl. Och det håller masken inför vänner och arbetskamrater och ler rödbrusigt och tror och hoppas att det inte ska märkas. Men det gör ju det. Det tragiska finns överallt runt omkring mig och det är inte så roligt att ha det epitetet, jag vet det, av egen erfarenhet. Och du tror att du är bättre, vet mer, står över de där som du tycker är hopplöst vanliga. Du är liksom lite förmer, som Karlsson ville vara, han på Hemsö, och du vaggar omkring som en berusad beduin på en lika knall kamel i en öken utan slut, och din övertygelse om din egen förträfflighet motsvaras bara av din förnekelse. Och när hanen galt inte tre, utan etthundratre gånger, kanske fler, så står du fortfarande där och förnekar dig själv. Som en lallande dåre, och dina drömmar närs av det som finns i det du dricker.

Ja, jag vet, rättrådiga Rudolf vid tangenterna, men vad ska jag göra? De förstår ju inte. Lika lite som jag förstod och jag vet att jag skulle bett dig dra åt helvete om du sagt något jag inte ville höra om du hade varit jag. Och det är först nu, när dimmorna lättat, eller för några år sedan, eller jag vet inte, kanske först nu, när blicken är klar och förståndet har återvänt som ett bortsprunget lamm som jag förstår. Och det här drickandet, det gör mig galen, de här flatgarven du hör från hysteriska män och kvinnor som tror att de är lyckliga och ha ha ha som Janne Loffe Karlsson i de där idiotiska filmerna, och jag blir så trött. Och än tröttare blir jag när jag tänker på att jag var likadan.

Till slut, när jag kom dit, dit där de talade om det som skulle komma att hända om jag gjorde som de sa, och de till och med lovade. När jag kom dit så var jag inte skeptisk. Jag hade slutat att förneka vem jag var, och jag visste när jag gick därifrån att jag hade börjat att skriva på ett nytt kapitel.

Och jag förstår inte idag var skimret kom ifrån. Det där magiska glittrandet som jag såg runt omkring den hägrande berusningen. Hur jag kunde vara låg som en valbarometer för liberalerna, tung som en elefant på flortunn is, och bara genom att gå till den där platsen, magneten, plötsligt kunde bli lycklig som en sparv i en rågåker utan att jag förstod varför. Fascinerande är det hur korkad jag var och hur den hade mig i sitt grepp, den där drycken. Den som hyllas i reklamen. Den som stjälper familjer, tar fler liv än cancer, och som fortfarande säljs fritt och som är orsak till mycket av allt det tragiska runt omkring oss.

Nu är det snart jul, och julen kräfva dessa drycker. Det är väl så och inte så mycket att göra åt tyvärr men jag håller mig till julmust utan socker och jag vet att mina barn är glada för det och jag känner en tomte som inte luktar av den där drycken när han kommer till oss. Han är från Göteborg konstigt nog. Ett mysterium är vad det är.

Ännu en gång, en god jul till alla, och jag hoppas att tomten ger er vad ni förtjänar.

God afton.

.