Komplicerat, var ledordet. Allt som var enkelt och rakt och i fyrtakt och kött och potatis ratades å det bestämdaste. Och vi talar svårt här nu, svårt och svart och ödesmättat.

Han satt i sin soffa och lyssnade och njöt faktiskt av det han hörde. Till en början hade allt låtit som ett sammelsurium av toner och takter och volymsolon på gitarr som han avskydde, men, efter en stund med slutna ögonlock tillbakalutad i soffan fick han ordning på gröten, tillsatte kanel, och plötsligt så smakade det bra. Hans hjärna tänkte plötsligt i synkoper och sjutakt och det var som när han låg i lumpen och spelade Ten Years After för sina lumparkompisar och alla klagade högljutt på olåten ”extension on one chord” när den precis började, men tystnade efter en stund och de tog in musiken i sina fyrkantiga vardagsrum och fann att den passade in där, trots dess irreguljära form. Så var det nu för honom och jazzens hemlighetsfulla rum öppnades i alla fall lite på glänt denna afton i december. Ända tills hans rumskamrat och tillika vän från hemstaden kom hem och utbrast

”Och ikväll i drygjazz, presenterar vi… och lät sedan resten hänga i luften.

Han i soffan, han med slutna ögon och foten stampandes i sjutakt, började skratta hysteriskt. Magin var bruten och han fick en öl kastad till sig. Musiken byttes ut till fyrkantig fyrtakt och testosteronfyllda gitarrer och bröstkorgsdunkande basar, och på den vägen gick de sedan, hela natten.