Nere vid den mörka tjärnen, där näckrosor och deras blad växte. Där det ibland var natt och ibland dag som överallt annars. Men där dagen just här var, om inte vardaglig, men i alla fall nästan, så var å andra sidan natten magisk med ett mörker så kompakt att det nästan gick att skära med kniv. Och om det inte hade varit för stjärnorna, som var som socker på ett mattsvart papper, så hade allt varit som ett svartare hål än de som fanns i rymden.

Mitt i tjärnen den här natten satt en pojke i en båt utan åror. I centrum av ekan, för det var en eka, som luktade tjära, satt han rak i ryggen med blicken fäst i den evighet som han trodde på och som han som barn fått lära sig att lita till. Han tänkte på att att han var på väg och att han snart skulle komma fram. Ensam kändes starkt och orubbligt och han hade oftast inte några behov av andra. Han var tretton år och var mycket äldre, och yngre, än sina år. När han talade, det var inte ofta han gjorde det, så talade han med ord som betydde det han sa, det fanns inget utrymme för feltolkningar eller missförstånd. Det som sades det stod fast, som armeringsjärn i cement. Men nu var han tyst, och han lyssnade på det som sades, på den vänliga röst som fyllde hans huvud med goda tankar och han nickade eftertänksamt och det föreföll som om han höll med om det som dryftades.

Situationen föreföll en aning underlig och mystisk för den utomstående, om det hade funnits någon, men den var inte det för den unge mannen. Han var trygg i den som han var och även om han visste att omgivningen oroade sig för honom och försökte låtsas som att de tyckte att allt var som det skulle vara så kände han att de inte tyckte det. Men han lät dem hållas, fast i sin förvissning om att de hade fel, och han spelade med i spelet och tänkte att de till slut skulle förstå vem han egentligen var.

Han lutade sig över relingen och doppade ner sina nagelbitna fingrar i det sommarljumma vattnet. Månen hade letat sig upp över den täta skogen som omgav tjärnen och mörkret gav vika en aning och släppte fram ljuset som lade sig som en gyllene väg över det mörka vattnet. Han log åt det som sades i hans huvud, skrattade till, och ljudet av hans glädje hoppade som en yster fisk över vattenytan, landade sedan vid strandkanten och tystnade. Den muntre pojken satte sig upp igen, mumlade något som bara han visste vad det betydde, och båten började sakta att röra sig framåt. När den till slut kom fram till bryggan förtöjde han den. Klättrade ur båten och kom med ett visst besvär upp på den rangliga brädkonstruktionen och började att gå hemåt mot den lilla stugan och till dem som tillsammans med honom bodde där. Han gick försiktigt in, tog av sig sina kläder och hängde prydligt upp dem på en köksstol. Iklädde sig sin pyjamas och kröp ner i bäddsoffan bredvid sin äldre bror. När han lade sig ner så lade brodern sin arm över hans mage. Han kände sig trygg av detta och somnade inom ett par minuter.

När morgonen kom så låg de och småpratade, bröderna, och den äldre frågade om han varit ute med båten igen. Den yngre såg sig omkring, tittade efter föräldrarna, lyssnade om de var vakna, och när han var säker på att de sov så svarade han jakande.

Sedan sade de inget mer om den saken. Det ämnet var uttömt sedan länge. Storebrodern hade accepterat att hans yngre bror hade gåvor som han inte förstod sig på. Till en början så hade han trott på föräldrarnas prat om diagnoser och obskyra svårigheter som hans bror hade, och som de hade, i något slags förtroende, meddelat honom. Men efter att ha lyssnat på sin lillebrors berättelser om vad som hände honom om nätterna och vad han upplevde i båten på kvällarna så förstod han att de inte hade förmågan att se vem brodern verkligen var. Han önskade hett att även han hade tillgång till det som bara, tydligen, hade förlänats lillebrodern, men han hade accepterat att så inte var fallet och var en aning avundsjuk.

Dagen blev varm och den yngre brodern tyckte inte om värme utan satt i huset när de andra gick och badade. Han roade sig med sin telefon och tog sin tillflykt, med sin hörlurar över sina öron, in i en värld som han tyckte om att vara i. En tillvaro som fanns till enbart för honom. Där ingen störde och där han var den som bestämde. Han tog ibland en paus. Mest för att det blev varmt om öronen men också för att utan lurar och sociala medier och youtube, lyssna till den andra sidan, den som, bara genom att han slöt sina ögon, gav honom tillträde till underbara ting och företeelser. Som gav honom möjligheter att se förbi det som andra tog för verkligheten, in bakom, det som för honom var kulisser, till det som var hur det verkligen förhöll sig.

Här var han herre över allt. Ting och ljus och mörker, glädje och sorg var hans. Han flyttade möbler, öppnade dörrar och skapade sinnestämningar allt efter hur han ville ha det, och det var först efter att han var klar och återvände, efter första gången han gjort sin resa, som han upptäckte att de förändringar han gjort i sin värld också i viss mån fanns i de andras. Det var en fascinerande upptäckt och mycket användbar för en uppfinningsrik trettonåring. Han hade funnit en väg, eller snarare ett maskhål, från den sida av verkligheten som han ansåg var den riktiga, till det falsifikat av lögner och svek och ondska som de flesta ansåg var den enda tillvaro som fanns och som, ansåg han, ingen egentligen ville leva i. Varför annars alla dessa droger och andra tusentals möjligheter att fly den förhatliga vardagen? Vad han skulle göra med den väg som han upptäckt visste han inte riktigt. Att visa den för någon annan som inte var som han, som inte hade rätt karta och kompass, var otänkbart och han rös vid tanken på att den värld, som han såg som sin egen, sin upptäckt, skulle förstöras av oinvigda barbarer och klumpfötter som inte skulle se det sublima i uppenbarelsen, utan bara ännu en underbar plats att förstöra för egen vinnings skull.

Dörren till stugan öppnades och hans bror kom in. De log mot varandra. Det fanns en kärlek mellan de två som var stor och oberoende och en förståelse som var outgrundlig och visst bråkade de som andra bröder och kunde driva sina föräldrar till vansinne, men de skulle aldrig svika varandra. Den äldre litade på den yngre och visste att han aldrig skulle behöva vara rädd i hans sällskap. Det fanns en trygg upplevelse i att vara tillsammans med den snaggade lille hjälten, det var så han kallade honom, och den yngre brodern hade avskytt smeknamnet till en början, men förstod kärleken i smeknamnet, och accepterade, och släppte storebrodern ännu lite närmare. Den äldre förstod inte riktigt varför han kände sig så lugn i den lille mannens närhet. Det var som om han var ett kärl som behövde fyllas och han återvände ständigt, som en törstig gnu på savannen, till sitt snaggade lilla vattenhål.

De skulle snart gå vidare, tänkte den yngre brodern och tittade ingående på sin storebror som ryckte till och såg sig omkring.

”Var det du?” Frågade han och flinade.

Den snaggade hjälten nickade.

”Vart ska vi gå då?”

”Jag vet inte riktigt än. Och jag är osäker på om du kan, jag menar, om du vill”, sade han.

”Vadå kan och vill? Jag har inte det du har, det trodde jag att vi båda visste”, sade han och satte sig bredvid sin bror och drog handen genom hans snaggade hår. Brodern njöt av beröringen.

”Fast du hörde ju mig nyss, det har du aldrig gjort förut.”

”Har du försökt tidigare då?”

Den snaggade hjälten nickade.

”Många gånger.” Han log mot honom. ”Sluta inte”, sade han när storebrorsan tog bort sin hand från hans huvud. ”Jag tror att det är dags för dig att följa med ut i båten”, sade han tyst sedan.

Den äldre brodern drog efter andan och hans hjärta klappade vilt.

”När då, ikväll?”

”Kanske, vi får se.”

Men det gick flera dagar och regnet föll och temperaturen likaså och när de mer eller mindre hade börjat att klättra på väggarna alla fyra så vände det. Vinden kom in från sydväst och blåste bort de regntunga molnen som hängt över huset som fuktiga yllefiltar och solen kom, och värmen.

I en båt denna speciella natt, i en eka som luktade tjära, som saknade åror, mitt på en tjärn, i mörkret, satt två pojkar. Den ena lugn, den andra förväntansfull och häpen över det som han hörde i sitt huvud utan att någon sade något. Och båten rörde sig när han ville det, stannade när det var hans önskan. Han hörde vad hans bror tänkte och han gjorde det som han lärde honom, och det var dags att gå nu.

”Kommer vi tillbaka?” Tänkte han.

”Om du vill.”

”Jag tror att jag vill det.”

”Då gör vi det.”

Och i mörkret, som var så tjockt att det gick att skära med kniv, glimmade stjärnorna som diamanter, och pojkarna satt stilla och deras silluetter liknade skurna pappfigurer som successivt tunnades ur, som om färgen rann av dem som vatten, för att till slut förenas med nattens dunkel och allt som blev kvar var en eka utan åror som sakta, som av sig självt, tog sig mot land och den rangliga bryggan där den på något sätt förtöjdes. Fotsteg i gräset sedan, av osynliga fötter och ett rådjur i skogskanten höjde sitt huvud, men såg inget, kände ingen vittring av något farligt, och fortsatte därför lugnt sitt betande.

I det lilla huset sov två föräldrar och de drömde samma dröm. Om två hundar som sprang i kanten av en strand. Vattnet skvätte om vovvarnas våta tassar och tungorna hängde lyckligt ur deras leende munnnar. När mamman och pappan vaknade skulle de tala med varandra om drömmen och de skulle förstå vad som hänt utifrån detta. De skulle inte sakna eller sörja utan vänta. Allting skulle komma att ordna sig. Det rådde ingen tvekan om detta.

Den mörka tjärnen låg tyst och stilla i skogen där den legat i tusen år och bara den visste vad som hänt. Vattnet bar som en svart spegel bilden av tusentals stjärnor och en måne som inatt verkligen såg ut som en ost.

Allt var som det skulle. Bröderna var där de skulle vara, och när de återvände så skulle allt vara annorlunda, eller inte.

Det återstod att se.