Det är fredag och det står och väger. Än tippar det hit och än dit och i baren mixas det drinkar och tappas upp blaskigt öl och hälls upp whisky och rödvin och de kortaste kjolarna i världshistorien sitter på de som serverar och alla heter de Mindy eller Betty. I ett hörn av lokalen sitter en man som läser ett brev från sin hemstad, han tittar inte på matchen och han ser inte så glad ut. Den stora fläkten i taket sveper runt den unkna lukten som är en mix av detta öl och det röda vinet och bourbon och tunga, sensuella parfymer på stereotypa kvinnor och män. I hörnet står en jukebox. Den spelar ”Oh daddy” med Fleetwood Mac men den lågmälda låten hörs knappt i oväsendet från teven och engagerade män och kvinnor.

Mannen med brevet höjer sin blick samtidigt som han knölar ihop papperet. Han får ögonkontakt med en Mindy eller en Betty, pekar på sitt glas och efter par minuter så står ett nytt på hans bord. Han sveper den gyllengula vätskan i ett drag, lägger pengar på bordet och reser sig och går. Det ihopknycklade brevet ligger kvar på bordet.

Klockan är åtta och trettio på kvällen och tjoandet och hurrandet och förbannelserna fick ett abrubt slut när slutsignalen gick och matchen var slut. Teven stängdes av och mer öl dracks. De flesta stannade kvar trots att drabbningen var över och hockeymatchen föreföll mer ha varit en anledning till att få hälla i sig orimliga mängder öl än något annat. Det slutade oavgjort, ingen vann, ingen förlorade, ingen är överdrivet glad eller ledsen. Det är ibland bra att det blir så. För om det finns en vinnare så finns det alltid en förlorare, och ”Oh Daddy” ersattes av ”Stay with me” med Faces.

Mindy, om det nu var Mindy, vecklade upp brevet som lämnats på bordet, såg sig omkring skuldmedvetet, och läste och önskade genast att hon inte gjort det. Hon blev ledsen, det var ingenting hon ville vara igen. Hon hade fått nog av vemod i sitt liv. Hon lade ifrån sig brevet och såg ut genom det stora panoramafönstret som vette ut mot vägen, såg mannen som fått brevet stå utanför vid busshållsplatsen och hon kvävde en impuls att gå ut till honom för att trösta. Insåg att det troligen inte fanns något hon kunde göra. Torkade av bordet och fortsatte med det hon gjorde varje kväll. Hon drog i kjolen som hade åkt upp igen och hon tänkte att den var för kort och att hennes rumpa var för stor. Det var den nu inte och hon visste det, men med den här kjolen, som var gjord som för en tolvåring, så var alla rumpor för stora. Hon tänkte för tusende gången att hon måste skaffa sig ett nytt jobb.

Hon gick fram till jukeboxen och lade i en personalpollet och valde sin älsklingslåt och dansade lätt mellan borden till tonerna av sin favoritsångerska och hon såg sig själv i slöjor och och blont hår och vem som var häxan som låten handlade om det visste hon sedan gammalt.

Rhiannon, om Mindy fick en dotter någon gång så skulle hon heta så, eller Stevie, det spelade ingen roll. För henne var de en och samma person och hon skulle aldrig glömma den där konserten, eller honom som hon var där med och som svikit henne och fått henne att tro på något som inte fanns.

Betty, jag är ganska säker på att det var Betty, stod bakom bardisken och tittade på sin dansande vän. Hon blev alldeles varm i kroppen när hon såg Mindy röra sig i takt till musiken och en tyngd sjönk ner i henne. Hon älskade den där tjejen, hade gjort så från den första stund hon såg henne, när hon satt på kontoret med Bettys chef, och sökte jobb. Hon hade bett till sin alldeles personliga Gud om att hon skulle få jobbet och hon svävade som på moln efteråt, när Mindy hade kommit ut och berättat att hon fått anställningen. Betty hade kramat om henne, och hade antagligen hållit om lite för länge, för hon hade känt hur Mindy stelnat till och tittat underligt på henne. Hon hade släppt taget och hon hade rodnat och hennes hjärta hade bankat så hårt så att det kändes som att det skulle hoppa ur kroppen och hon höll sina händer mot sitt bröst för att stilla och lugna den upprörda muskeln. Det var tre år sedan nu och hon bar sin kärlek som ett ok på sina axlar och önskade sig hett och lidelsefullt varje kväll att hon någon gång skulle få gå och lägga sig, och vakna sedan med Mindy vid sin sida. Hon förstod dock att det troligen aldrig skulle inträffa.

Fyra unga män kom in i den lilla baren, hängde med den självsäkerhet som bara något beskänkta ungdomar kan uppbåda, upp sig vid bardisken och ropade på öl. Betty suckade, serverade dem vad de ville ha, lät de sexuella anspelningarna visavi hennes kropp passera, och fortsatte att titta på sin väninna.

Mindy tänkte på brevet hon läst och hon undrade varför människor inte kunde vara snälla mot varandra. Hon hade en inneboende godhet som revolterade mot elakhet och missunsamhet och som fick henne att må fysiskt illa när hon kom i närheten av ondska. Mannen vars brev hon läst stod fortfarande och väntade på bussen och han hade som en air av ledsamhet omkring sig tyckte hon sig se. Hon kände det som om hon ville gråta och hon såg på sin väninna som stod i baren för att få något annat att tänka på. Fångade hennes blick och log. Hon tänkte att hon också ville vara sådär söt som Betty var och när hon såg blickarna och hörde kommentarerna från de unga männen vid baren och kände hon sig både arg och svartsjuk. Hon hade, ända sedan hon började jobba i den här baren, känt att det var något speciellt mellan henne och Betty, som en tyst överenskommelse, en hemlighet som de hade tillsammans utan att tala om den. Och att Betty hade känslor för henne som i den här lilla inskränkta staden skulle anses som osedliga och onaturliga var hon relativt säker på. Mindy visste dock inte hur hon skulle handskas med detta. Hon tänkte ofta på hur det skulle vara om hon vågade, och på om hon ens ville ta steget över gränsen till det som hon var uppfostrad till att se som något onaturligt. När hon stod nära henne, eller när Betty som av en händelse lät en hand glida över hennes rygg och stjärt så ökade hennes puls och hon blev alldeles varm och saker hände i hennes kropp som hon inte hade kontroll över. Hon höll sig dock tillbaka och i sin strävan att behärska sig så kände sig stackars Betty för det mesta bortstött.

Mindy hade ofta en känsla av att hon stod i en kö som aldrig rörde sig framåt. Porten som hon ville in igenom, och som hon skymtade långt därframme, öppnades då och då men bara för att släppa in människor som likt ouppnåeliga stjärnor glittrade när de gick förbi den stillastående raden av människor och hon ville vara en av dem. Önskade att hon tillhörde de priviligierade, de som blev serverade istället för att vara någon som serverade, och hon höll sig hårt i det som för henne tycktes det, var ouppnåeligt för det mesta. Men hon tänkte aldrig släppa taget för drömmen om ett annat liv var det som fick henne att stå ut.

Hon gick till baren. Stod en lång stund och putsade glas. Hon sade ingenting, lyssnade bara på skrålet från baren som började fyllas på med fler människor. Hon kände sig som om hon stod på en stege och såg ner på sitt liv och långt där borta såg hon mannen vid dörren, väktaren av porten hon ville in igenom. Hon såg hur han vinkade på henne och ropade hennes namn och just då, i den sekunden, fattade hon sitt beslut. Hon klättrade ner på marken sig, ställde sig brevid Betty och lade armen om hennes midja och lutade huvudet mot hennes axel och frågade viskande om de fyra vid baren var dumma mot henne.

Betty skakade nekande på sitt lilla huvud och de blonda lockarna kittlade Mindy i ansiktet. Betty vågade knappt andas, stod bara stilla och kände värmen från Mindys kropp. Hon hörde knappt de uppskattande ropen och visslingarna från de hormonstinna vid bardisken som vädrade kärlek mellan kvinnnor. Hon vände dem ryggen och såg Mindy i ögonen och tänkte att, nu eller aldrig. Hon tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne på munnen.

Och solen gick upp nästa dag också och rullade in sin gula matta i Bettys sovrum. I sängen låg de och sov tätt sammanslingrade, de som tagit steget in i en ny värld, de som äntligen vågat, och när de vaknade så skulle de vara lyckligare än vad de var innan den här dagen kom.

Mindy hade kysst henne tillbaka kvällen innan och det hade varit som om himlen öppnat sig och lyft dem båda upp genom taket och in i en högre sfär där ingen kunde nå dem för Betty. Där de var som de alltid hade varit och som de hade velat vara. När de bröt kyssen så såg hon Mindy i ögonen och hon kunde inte hålla tårarna tillbaka.

När baren stängde gick de tillsammans och att det regnade brydde de sig inte om och de höll om varandra som älskande gör och Betty som fortfarande inte kunde tro att det som hände var sant, ville så gärna ha bekräftelser på att det var det och var så oskyddad och rädd och Mindy kysste henne igen och sa att hon var lika osäker.

När de till slut kom hem till där Betty bodde så satt de länge tillsammans i vardagsrumssoffan. De drack vin och skrattade och det fanns tusen saker att tala om. När det till slut var dags att gå och lägga sig så blev de tysta och försynta och de klädde av sig i mörkret och kröp ner i sängen och de var nakna som sanningen är. Och de njöt av samhörigheten och av varandra och natten var som sammet och de virade in sig i den och somnade till slut och Betty drömde om en hund som sprang i strandkanten till ett hav och den såg lycklig ut och pälsen glittrade av havets vatten och vågorna kom i långsamma slag, i samma takt som hennes hjärta slog, och dagen vaknade, men inte flickorna, och ingenting skulle någonsin mera vara som det hade varit. Det var bra att det blivit så. De visste det inte ännu, att det skulle bli på det sättet. Men det var så, och de skulle snart få veta att det var på det viset.

Och solen gick som sagt upp över den lilla staden som vaknade så sakteliga och ingen, förutom kanske de unga männen i baren och kanske någon annan uppmärksam gäst, visste vad som hade hänt. Att kärlek segrat över rädsla. Att barriärer brutits ner av obändiga känslor mellan två människor. Att ensamhet och oro var ett minne blott och att Mindy och Betty aldrig skulle behöva några andra än sig själva, när de var tillsammans.

De skulle alltid minnas den där kvällen. När de blev gamla så skulle de sitta tillsammans i soffan och de skulle komma ihåg de berusade unga männen vid baren som jublat vid deras kyss, och de skulle tala om den sorgsna mannen som läst brevet från sin dotter och de skulle lyssna på Fleetwood Mac och Mindy skulle fortfarande dansa till Rhiannon och Betty skulle fascinerat titta på och känna som hon alltid kände när hon såg sin kärlek dansa.

De skulle bli lyckliga ihop. Det stod skrivet så i stjärnorna, men de sov tillsammans nu och visste som sagt inget om sitt lyckliga liv som de skulle leva ihop. Men om du hade stått i sovrummet, och tittat på dem, så hade det inte rått något tvivel om den saken. Det satt en ängel vid sängkanten nämligen, och om du fortfarande hade varit osäker så hade du bara behövt fråga honom.

Men du förstår säkert att det hade varit onödigt.