Den vanliga världen.

I hotellbaren fanns verkligheten. Ibland träpanel och glashyllor och snyggt uppsatta lampor och mahognyträ i bardisken och i hans tredje gin och tonic seglade den reella tillvaron för fulla segel och han var på väg bort. Han var så innerligt trött på det låtsasliv som han konfronterades med varje dag. Denna ytlighet som var smetad som en glasyr över det som egentligen var fult och oangenämt och han förstod inte hur människor tänkte. Hur stod de ut? Allt detta kallprat om jobb och familjeliv och allt annat som orerades oupphörligen och som i hans ögon bara var något som var istället för en verklig konversation.Varför är ni inte bara tysta? Tänkte han.

”Det pratas för mycket”, sade han till bartendern

”Inte du”, svarade hon. ”Du säger knappt ett knyst.”

”I spriten finns sanningen. I den här baren verkligheten och tystnad är en dygd”, sade han. Jag säger något när jag har något att säga.”

”Så du har det nu då?”

”Vadå?”

”Något att säga.”

”Egentligen inte, jag är väl bara full.”

Hon log och klappade honom på handen som han lagt på bardisken. I den andra höll han sin drink. Höger hand platt som en bläckfisk på torra land, i vänster höll han glaset krampaktigt.

”Ska jag dricka mer tycker du? Det känns som om jag är på väg någonstans.”

”Hur full är du då?”

”Ganska så, fast inte oregerlig.”

”Drick lite mer då”, sade hon. ”Vet du vart du ska förresten?”

”Inte egentligen, jag visste det en gång. Vart jag skulle och så, men på något sätt så tappade jag bort mig. De sista åren så har jag bara vinglat omkring som alla andra och jag har tröttnat på det.”

”Du pratar nu”, skrattade hon.

”Jag gör visst det. Har kanske något att säga.”

”Du pratar bra tycker jag.”

”Om du ger mig en drink till så kanske det blir ännu bättre.”

Hon ställde sig mitt emot honom och lade huvudet på sned och såg söt ut. Han förstod att hon visste det och undrade om hon tränat in den posen eller om det föll sig naturligt för vackra människor.

”Hur gammal är du egentligen?” Frågade hon rättframt.

”Jag fyllde sextio i våras.”

Hon nickade.

”Ska du inte säga att jag ser yngre ut, de brukar säga det?”

”Vilka då?”

”De där andra”, sade han och gjorde en svepande gest med handen.”

”Vill du att jag ska säga det så kan jag?”

”Ja det vill jag.”

Hon sade det och han såg att hon kanske inte ljög och det gjorde honom glad.”

”Hur blir det med drinken?”

Han fick den och kände att den var starkare än den förra. Det gjorde inget. Han tyckte om smaken av gin.

Det kom fler gäster till baren, ett ungt par och en medelålders man i kostym som beställde dyr whisky. Det unga paret drack vin och höll varandras händer. De såg kära och lyckliga ut.

När hon, bartendern, var klar med serverandet av whisky och vin kom hon fram till honom igen.

”Var den god?” Frågade hon.

”Den var starkare.”

”Jag vet, var den för stark?”

”Nejdå.”

”Vad bra, jag tänkte att du kanske ville ha den så.”

Han såg på henne och log och såg nog inte så söt ut som hon men han försökte.

”Jag var en idiot förr”, sade han tyst.

Hon sade ingenting men stod kvar framför honom.

”Många är idioter idag och har varit det förr även men det bekommer dem inte.” Han såg henne i ögonen. ”Jag däremot lider verkligen av att jag en gång var så som jag var och jag kan inte bli fri från obehaget av att ha varit sådan”, fortsatte han. ”Förstår du vad jag menar?”

”Kanske, jag vet inte.”

”Det förstör mitt liv”, sade han.

”Men du är inte en idiot idag då antar jag.”

”Nej.”

”Det är väl bra ändå?”

Han suckade och tog en stor klunk av drinken.

”Men du förstår, det här ingenting som hände för ett par år sedan, det som jag grämer mig över. Vi pratar om för tjugo till trettio år sedan”, sade han och gjorde en grimas.

”Du har bra minne i alla fall.”

Han skrattade till.

”Det är ett förstadium till Alzheimers.”

”Vänta,” sade hon och gick för att severa det unga paret mer vin och den kostymklädde ville ha en öl och en whisky till. Sedan kom hon tillbaka till honom.

”Men varför plågar du dig själv så, det verkar ju jättedumt.”

”Tror du att jag gör det medvetet?” Han glodde på henne. ”Jag försöker verkligen att låta bli men det kommer över mig. En händelse, en kommentar, något jag ser på teve eller hör på radio är allt som behövs för att trigga obehagliga minnen.

”Jag vet inte inte om du gör det medvetet. Kanske, gör du det?”

”Jag vill inte glömma heller”, sade han och undvek frågan. ”Det vore för enkelt. Bara att kunna handskas med skiten utan att behöva treva efter skämskudden hela tiden vore eftersträvansvärt”, sade han tyst och stirrade ner i bardisken.

Hon skrattade okänsligt.

”Jag slutar om en timme och om du vill så kan jag vara din skämskudde ikväll.”

Han tittade upp för att se om hon skojade med honom. Tydligen så gjorde hon inte det.

”Har du ätit? Vi kan äta supé om du vill. Jag bjuder förstås.”

”Jag kommer med en kaffe till dig.”

Han nickade.

De gick till en restaurang som hon kände till och gillade. Och hon var hans skämskudde och tröst och han pratade länge och hon lyssnade och när han var klar så sa hon,

”Jag tycker om din röst.” Hon tog hans hand försiktigt. ”Du är orättvis mot dig själv”, sade hon. ”Och du är överkänslig, men jag tycker om det draget hos dig.” Hon log och klippte med ögonen och banden som hållit honom fast gick av och han kände sig plötsligt lite befriad, som om någon tagit hans hjärta i sin hand och höll det varsamt.

”Jag känner mig som en av de där änglarna i den där filmen Himmel över Berlin”, sade hon och log.

”De som bara lyssnar”, sade han. ”Fast jag kan se dig, så du är ingen ängel.”

”Är du säker på det?”

Han tittade på klockan och sedan ut genom fönstret och det var mörkt och kallt och det snöade.

”Jag ska gå hem och sova nu”, sade han. ”Jag reser i morgon.”

”Du tycker inte om människor, eller hur?”

”Jag tycker om dig.”

”Du borde lära dig det. Människor är i grund och botten snälla.”

”De flesta är vilsna, dumma får som bräker i flock.”

”Men inte du?”

”Jag var det.”

”Men inte nu?”

”Nej.”

Hon såg på honom och gjorde sin sötpose.

”Så du tänker inte fråga mig om jag vill föja med dig till vårt hotell?

”Vill du det?”

”Kanske.”

Han tänkte efter och övervägde men insåg följderna.

”Jag är för gammal för sådant”, sade han och kände sig plötsligt svårt sönmnig. ”Och du är för ung.”

”Jag kanske är din skyddsängel.”

Han skrattade till och smekte hennes hand som hon lagt på bordet. Sedan vinkade han på kyparen.

”En ängel du i alla fall”, sade han när han hade betalat och de stod ute på gatan. ”Tack för att du lyssnat på en gammal mans klagan.”

Hon sade ingenting, pussade honom bara på kinden och gick.

Han stod länge och så efter henne. Och snön föll och det var lite vackert i alla fall och snart skulle ljuset återvända.

Han började gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s