Det gistna skeppet krängde fram och åter i den stora stormen och vågorna sköljde över däcket och spolade bort det gamla för att ge plats åt det nya. Ingen saknade det som varit och fanns det någon mening med något nytt? Existerade det något som inte redan funnits i en oändlig mängd variationer? Var inte nuet och framtiden bara dåliga kopior av det som redan funnits och vad var det för mening med att återuppleva det som redan levts?

Robert ville ha något nytt tänkte han. Något som ingen haft tidigare eller om inte det gick, ta något gammalt som var bra och göra om det till något bättre. Han stod i fören på den stora båten och såg tillbaka mot aktern till. Höll sig hårt i relingen och kisade i den starka vinden, regnet piskade hans väderbitna skinn och han tänkte på hur det varit förr och på sådant han borde gjort annorlunda och insåg i samma stund att inget av det som han hade nu skulle existerat om han inte valt den väg han valde då. Frustrerande, att både vilja ha kakan och äta upp den. Världen för honom var en scen och som det kändes idag så var det som om han stod längst bak i publiken när han egentligen ville stå längst fram på den där scenen. Allt ljus på mig tänkte han. All uppmärksamhet åt hans håll. En spotlight mitt i ansiktet och publikens vrål av hänförelse över allt han gjorde.

Båten krängde till av en stor våg och han ställde sig bredbent och höll sig fast hårt och han kände sig plötsligt påtagligt gammal. Vände sig sedan om och såg framåt och han insåg att det han försökte se inte skulle komma att förändras. Att allt var skrivet i sten och att det inte fanns några möjligheter att slå in på någon ny väg. Han kände sig ledsen trots allt över att han inte förverkligade sina drömmar som han hade då när han var ung, att han till slut efter många om och men valde den trygga vägen istället för att balansera på klippavsatser och vassa eggar. Visserligen så hade hans liv varit okej. Egentligen inget alls att klaga på men det hade knappast varit någon berg och dalbana även om det hade böljat lite då och då. Robert suckade och försökte se horisonten framför sig men det var disigt och det regnade och han kände att även om vädret hade varit klart så hade det inte spelat någon roll. Hans väg var utstakad.

Att acceptera sin situation och försöka göra det bästa av den var något som han misslyckats med i hela sitt numera faktiskt långa liv. Att aldrig vara nöjd var hans lott. Han led av det men samtidigt så var det detta faktum som hade drivit honom framåt och även om han inte hade haft modet att kliva av från den trygga stigen så hade lusten att göra det alltid funnits där. Det hade varit tillräckligt för honom när han var yngre men nu när det inte längre fanns några valmöjligheter så kände han sig missmodig. Det fanns ingen plats för ålderstigna rebeller i den situation som han nu befann sig i. Svårt fall tänkte han och försökte få fyr på sin pipa. Robert misstänkte att det skulle bli svårt att kliva av trygghetsbåten han befann sig på för att istället ta hyra på ett piratskepp där inga lagar och ordning och reda fanns. Han tänkte länge och väl på detta. Till slut så fick han fyr på snuggan och satte sig ner i lä på skeppsdurken och rökte eftertänksamt. En trut satte sig på relingen och glodde på honom. Den såg arg ut.

Han klev iland sedan, lämnade minnenas och framtidens fartyg åt sitt öde och satte sig istället i soffan och lyssnade på sina inre röster som alltid plågade honom. De gick inte att stänga av, han hade försökt i många år men gett upp till slut och försökte lära sig att leva med de viskande stämmorna som påminde honom om sådant han inte ville bli påmind om. ”Hur kunde du göra det som du gjorde?” Var en ständig fråga som dök upp i hans inre och han hade som vanligt inget svar utan han grimaserade av mental smärta och försökte slå bort de elaka rösterna och han ville skada, slå hårt och tillfoga smärta och han morrade som ett djur och tänkte som han tänkt många gånger tidigare att det var meningslöst att fortsätta leva så som han levde. Men han gjorde det ändå, fortsatte oförtrutet på sin inslagna väg även om den alltmer ofta kändes innehållslös och enahanda. Han gick fram till spegeln och betraktade sig själv och han tyckte inte om vad han såg. Hade han någonsin gjort det egentligen, tyckt om sig själv? Inte vad han kunde minnas.

”Ditt eländiga lilla kräk!” Sade han till sig själv och förstod egentligen inte varför då han i själva verket tyckte att han var bättre än de flesta. Men det här självföraktet som han hölls med hade blivit alltmer påtagligt ju äldre han blev och det spelade ingen roll att andra människor fann honom fördragsam och snäll. Innerst inne så var han elak och inte nog med att han föraktade sig själv. Han tyckte illa om andra också. ”Din förbannade idiot!” Brukade han muttra när han mötte män och kvinnor och för all del även barn som han av någon anledning tyckte uppfyllde de kriterier som var signifikativa för just idioter. Han ansåg sig kunna avgöra det på bara utseendet och hur de rörde sig och när de till slut öppnade munnen och talade så visade det sig nästan alltid att han hade rätt. Han brukade kalla det för sin idiotradar. Och den var enligt hans förmenande osviklig.

Robert gick ut i hallen och klädde sig i sin överrock och tog på sig grova skor och gick ut på promenad. Det var kallt och rått ute men det var skönt tyckte han. Det var december men ingen snö och det var som vanligt och som det hade varit de sista fem åren. Han saknade i och för sig inte vinter och snö, men han oroade sig för varför det var på det här sättet. Men vad spelade det för roll tänkte han sedan och sparkade till en sten som låg i hans väg. Jorden hade gjort sitt som avstjälpningsplats för de virus som var människorna. Moder jord hade fått nog helt enkelt och nu skulle de bort. Gränsen var nådd. Vi skulle döden dö och om tusen år skulle allt starta om med förhoppningsvis ett bättre resultat än detta flinade han. Människan som begrepp var verkligen en undermålig skapelse.

Nere vid kanalen på den stenlagda gången som gick intill vattnet och där han ofta promenerade fanns oftast frid och ro och så även idag. Han satte sig ner på en bänk och tittade på frusna gräsänder som låg stilla i det kalla vattnet. Det låg ett lätt dis över vattenytan och i det bleka solskenet så var det vackert. Han tog fram sin pipa och stoppade den och tände. Det var ett privilegium som män i hans ålder hade. Att kunna röka pipa utan att någon höjde på ögonbrynen. När ungdomar rökte så var ofta piphuvudet stoppat med andra saker än tobak visste han av egen erfarenhet. Och kvinnor använde överhuvudtaget inte denna typ av rökdon. Han undrade varför.

Medan han satt där i godan ro och puffade på sin pipa så kom en äldre dam och satte sig bredvid honom. Lite för nära för att han skulle tycka att det var bekvämt och han flyttade sig därför lite åt sidan. Då stirrade hon på honom och sade. ”Fy fan vad det luktar illa om den där jävla pipan!” Han ryckte till och stirrade tillbaka. ”Va?” Sade han och skrattade till. ”Din pipa luktar skit”, sade hon igen och rynkade på näsan. Han flinade, drog ett djupt bloss och blåste ut röken åt hennes håll och hon viftade med armarna och såg högst indignerad ut. ”Det är farligt! Jag har kol! Jag kan dö!” Vrålade hon. Den piprökande mannen synade henne i sömmarna och såg en kvinna med någon slags ryssmössa på huvudet med öronlapparna hängande som öronen på en cockerspaniel. Djupt liggande stickiga ögon och det du såg av håret var grått och spretigt. På fötterna hade hon håriga Moon boots från åttiotalet och en lång, sliten täckkappa i brunt. Han blåste mera rök på henne. ”Sluta! Vad gör du gubbe!” Skrek hon med gäll stämma och hostade. Han skrattade rått och blåste än mer piprök på henne. ”Men sluta någon gång för guds skull. Är du inte riktigt klok”, tjöt hon ”Men dra åt helvete då käringjävel, jag satt här först. Det finns fler bänkar än den här”, morrade han och vände bort blicken och slöt sina ögon. Han gick in i sig själv och sög hårt på sin pipa.

Plötsligt reste hon sig upp och fiskade ur täckkappans innandömen fram en käpp och gav sig vildsint på honom med den. Men han var snabb och for upp på fötter och tog tag i käppen när hon slog mot honom och slet den ur hennes händer och returnerade slaget. Slog med full kraft och träffade henne hårt i huvudet i den högra tinningen och hon föll som en säck potatis till marken och rörde sig inte.

Robert stod med käppen i hand och såg perplex på kroppen som låg på stengången och han väntade på att hon skulle resa sig. Men den gamla damen låg kvar och rörde sig inte överhuvudtaget. Vad fan nu då! Tänkte han och böjde sig ner över henne. Försökte höra om hon andades men det var omöjligt. Tog istället tag i hennes handled och kände efter puls men ingen fanns. Fan! Hon är död tänkte han. Käringen är död! Vad i helvete ska jag göra nu? Han reste sig upp och såg sig omkring för att kolla om någon sett vad som hänt. Men inte för att få hjälp utan av helt andra anledningar. Han tänkte inte åka fast för att ha slagit ihjäl en elak käring. Nej, nej, det gick bort.

När han öppnade ögonen så satt fortfarande den gamla damen och bjäbbade som en ilsken hund och han önskade att det han föreställt sig hade varit sant. Han reste sig och skakade uppgivet på huvudet och gick därifrån. Den trötte Robert strosade sedan efter ån och härmade de bräkande änderna och lyckades få dem med sig ungefär som råttfångaren i Hameln som spelade på sin flöjt och som lyckades få råttorna att följa honom. Änderna förväntande sig antagligen att få mat men när ingen kom så tröttnade de och gav honom fingret och simmade därifrån. Han böjde sig ner och plockade upp en sten som han slängde efter de otacksamma kräken. ”Far åt fanders era jävlar!” Skrek han och skrattade högt. En man och en kvinna som hand i hand var på väg emot honom tog en omväg förbi den skrikande vettvillingen och stirrade förskräckt. Och när han glodde tillbaka så slog de ner blicken och ökade på stegen. ”Det gäller er också, hör ni det!” Vrålade han. ”Era förbannade idioter”, muttrade han sedan.

Väl hemma igen så tog han fram gitarren och spelade de låtar han kunde om och om igen och sjöng för full hals och drömde om berömmelse och framgång och evigt liv tills han tröttnade och gick och lade sig på soffan för att titta på teve. Han såg en fotbollsmatch och det tyckte han om. Fotboll var alltid fascinerande och för honom fanns ingen annan idrott som var värd att följa ansåg han. Han stängde av teven sedan och gjorde sig klar för natten. Läste en stund i sin bok som låg på nattduksbordet. Lade den ifrån sig efter tre sidor och somnade sedan och drömde om en hund som sprang på en strand. Dess tunga svängde fram och tillbaka som en våt slips och hundens ögon såg lyckliga ut och vattnet skvätte om dess stora tassar och solen sken och det glittrade som av diamanter i vattnet. När han vaknade efter en timme, som han alltid gjorde, så ville han tillbaka till sömnens land men istället så var han tvungen att gå upp och kissa som så många andra män i hans ålder.

Istället för att gå och lägga sig igen efter förrättat värv så tog han på sig sin morgonrock och tofflor och gick ut och satte sig på sin balkong och tände upp pipan. Han började så småningom närma sig något som han valde att kalla för insikt kände han. Hela hans liv hade varit en upptäcksförd och det kändes som om han aldrig riktigt hittat vad han sökte. Det var så många drömmar som han haft men aldrig fick se uppfyllda. Och så många liv som han ville ha men aldrig fick leva och han kände inom sig att han hade så mycket mer att ge än det som han lyckats åstadkomma. Men nu var det ju slut snart och vad skulle man tro, hade han tio eller femton år kvar? Han visste inte men han hoppades på att i nästa liv kunna uppfylla det som han inte förmått i det nuvarande. Problemet var ju bara att om nästa liv var en ny start på blankt papper så var ju sannolikheten för att hans mål för det nya livet inte längre skulle existera och det ville han ju inte. Insikten, eller snarare förståelsen för det liv han levt blev mer påtaglig ju längre han levde och han tänkte att om han verkligen fokuserade på de mål han hade satt upp för framtiden i detta liv som han levde så skulle det påverka det kommande nya. Om det nu fanns förstås.

Han kratsade ur pipan och gick och lade sig igen. Låg vaken med snurrande tankar i huvudet och stirrade i taket i två timmar och lyckades till slut somna om och vaknade lagom till lunch.

Robert stod nu i sitt sovrum och packade en resväska. Han hade fattat ett beslut, ett beslut att resa bort på obestämd tid. Det hade kommit över honom där under natten att han avskydde sitt liv som det var och att det inte fanns någon anledning att hålla fast vid det inrutade liv som han levde. Han hade levt ensam nu i många år efter att hans fru lämnat honom för en annan och han hade sår från det uppbrottet som aldrig skulle läka. Robert förstod inte varför det hände. Det kom som en blixt från klar himmel och den iskyla som hans fru visade upp när hon gick satt som ett häftplåster i hans hjärna och han gled då ner i ett hat som höll på att förtära honom och hamnade sedan i en djup depression. Det gick så långt att han hade planer på att ta sitt eget liv men han vågade inte och idag så var han glad över att han inte tog det så definitiva steget. Men nu var det nog. Det var dags att öppna dörren till ett nytt liv. Hans mage pirrade vid tanken.

När han ätit en stadig lunch bestående av isterband och stuvad potatis så ringde han upp sin hyresvärd och meddelade att han skulle resa bort på obestämd tid. Att han inte sade upp lägenheten berodde på det lilla uns av feghet som han hade kvar och han tänkte att det var bra att ha en plats att återvända till om det skulle bli nödvändigt och dessutom så var det ju det här med möblerna. Hans planer var diffusa. Det fick ge sig med tiden. Efter detta så ringde han upp sin chef på arbetet som han arbetade deltid på och sade upp sig med omedelbar verkan. Chefen föreföll lättad till Roberts förtret och han bad honom tyst i sina tankar att dra åt helvete. Dock så avslutade han konversationen så hövligt han kunde och tryckte bort samtalet.

När han sedan gick över sina besparingar så såg det bra ut. Han kunde börja ta ut sin pension i vår, i slutet av februari till och med, och som det verkade så skulle han kunna leva gott i åtminstone tjugo år till. Den något till åren komna mannen ringde en Taxi och när den kom så klev han in i baksätet och kände hur hjärtat bankade när han bad om att få åka till tågstationen. Väl framme där så köpte han en biljett till Stockholm och därifrån så tänkte han sig vidare till Köpenhamn och han kände sig som när han var tjugo igen och gav sig ut i Europa på egen hand för första gången. Och han tänkte på Jonny, grabben som han aldrig glömt. Den vilda, galna finska rockaren som han träffat i Frankrike och slog följe med under några veckor då på den tiden. Och som han sedan åkte för att träffa i Helsingfors ett antal år senare vilket var ett av hans många misstag i livet. Allt som de haft tillsammans under de veckor då det begav sig då de reste ihop var som om det aldrig hade existerat och de var som främlingar för varandra och en morgon innan Jonny hade vaknat packade han sin trunk och åkte hem. Han hade aldrig hört från honom igen men han fanns kvar i hans tankar och han hade bilder i ett gammalt fotoalbum som han tog fram ibland. Han undrade hur mannen från landet i öster såg ut i dag.

Jonny som knarkade. Det fanns bilder på honom på ett hotellrum i Paris där han leende sköt upp sitt amfetamin i armen och den gamle mannen mindes hur den galne finländaren tjatat på honom att han skulle prova. Men han hade avstått. Höll sig till vin och öl och sin påse med gräs som han tillsammans med hög puls vid varje gräns fraktade runt i Europa. Vid återträffen hade Jonny tagit sig samman, slutat knarka och skaffat sig en fästmö som men oblida ögon såg på gästens besök och de drack fina viner till middagarna i måttlig mängd. Det var en ohållbar situation men Robert tyckte sig då och då se glimtar av den gamle Jonny djupt inne i hans ögon och han försökte tala om det som varit för att locka fram den gamle rockaren i honom men det var ett hopplöst företag så han åkte hem som sagt. Robert var djupt bedrövad en lång tid efter den resan. Sedan träffade han Helene och gifte sig och så gick det som det gick.

Men nu stod han på perrongen och väntade på sitt tåg som skulle ta honom ut i världen och han önskade att Jonny och hans andra fåtaliga vänner hade kunnat se honom nu. Hade de velat vara med? Eller skulle de bett honom ta sig samman och stillatigande vänta på döden? För det var alternativet för Robert. Av detta bestod hans insikt och det var nu dags att försöka glömma det som varit och från och med nu så gott det nu gick att ta vara på den tid han hade kvar istället. Robert hade låtit onda minnen och förmodade lögner från hans exfru förstöra så mycket och han grämde sig över detta sorgliga faktum. När han såg tillbaka på sitt liv så kändes mycket av det han gjort meningslöst och detta var ett tragiskt faktum och han undrade hur andra människor kände. Var de nöjda och tillfredsställda och skulle de dö med frid och ro i själen och med en känsla av att de hade gjort avtryck genom sin existens på jorden? Vad det gällde honom själv så kände han sig som ett öde rö på slätten som han den där rockpoeten skrev och han skulle knappast bli ihågkommen som någon epokavgörande personlighet när han slutat existera. Det hade dock ingen större betydelse nu försökte han intala sig och när tåget kom så klev han på och när han lämnade centralen och såg ut genom fönstret så fylldes han av tillförsikt.

Det skulle bli bra det här.