Under ytan

Solen gick upp till en ny dag. Det skulle komma att bli varmt. En katt låg på verandan till det lilla huset och njöt i morgonsolen. Snart skulle den tycka att värmen blev plågsam och istället lägga sig i skuggan men nu var det skönt och den kisade mot solen.

Stugan var en med sommarstugemått mätt stor röd trästuga med vita knutar och fönsterbågar som var utformade av en snickare med glatt humör. Gardinerna som hängde på traditionella, okomplicerade gardinstänger var ljusa och genomskinliga och dansade som älvor i sommarvinden då fönstren stod öppna. Det fanns inget rinnande vatten i huset men el var indraget och det stod en gammal vedspis i köket och en vanlig dito. En öppen spis fanns i vardagsrummet. Veden som eldades förvarades i ett vedförråd inköpt på Bygg Max och som var monterat av husägaren själv.

I det rymliga sovrummet låg denne och sov tungt. Det var en ung man, några och trettio med ett skägg som var längre än hans hår. Skägget var rött, illrött, och välansat fast det var långt. Håret gick också i en röd nyans, men var snaggat och hans glasögon som låg på nattduksbordet hade tjocka kanter och vittnade om att han inte såg så mycket utan dem. Men nu sov han som sagt och där han var behövde han inga glasögon eller andra hjälpmedel för att se de hemskheter som han för tillfället upplevde. När mannen till slut vaknade satte han sig kapprak upp i sängen och andades tungt. Pyjamasen var genomsvettig och han hade svårt att orientera sig. Den unge mannens dröm hade varit mörk med suddiga konturer och marken han gick på var som gungfly. Drömmen var fylld av människor som han älskade, hans fru i synnerhet, som svek och skrattade åt honom i hans elände och när han försökte slå och skada så var slagen verkningslösa. Det var således en klassisk mardröm. Tillika så var den vidrig och det var inte första gången han hade haft den och det hade gått så långt att han började ta drömmarna på allvar och grodde en misstro mot sin partner som visserligen var ville han tro, ogrundad men det var ändå en källa till oro både för honom och henne. Hon, hans fru, skulle för övrigt komma ut till deras lantställe där han befann sig som i morgon och han längtade efter henne. Han hade städat, skurat alla golven, klippt gräset och gått med grästrimmer efter alla kanter och det såg snyggt och prydligt ut. Han hade gjort rent grillen. Skrubbat gallret med något mirakelmedel från LIDL så att det blänkte i solen. Grillbriketter hade han köpt och i jordkällaren låg både kycklingfiléer och fläskkarré. Den unge mannen hade också köpt vin och öl och en dyr flaska tioårig whisky och morgondagen hette lördag och de två, Ulla och Robert, hade tre veckors semester tillsammans.

Robert klev ur sängen, tog av sig sina fuktiga nattkläder och slängde dem i tvättkorgen och gick naken ner till sjön. Han kastade sig i från bryggan och simmade några tag innan han tog sig in på grundare vatten igen. Tog tvålen som han lagt på en sten invid strandkanten och tvålade in sig noga och gick sedan ut till djupare vatten igen och sköljde av sig tensiderna. Vattnet var kallt. Det blev aldrig varmt i den här sjön hur vackert väder det än var och han kunde inte begripa varför. Robert hade funderingar på att under ytan djupt därnere någonstans så fanns en kall källa ur vilken det hela tiden strömmade iskallt vatten.

Det var gott om fisk i sjön och den smakade utmärkt och Robert ansåg att det var tack vare att vattnet var så friskt och som sagt kallt. Han gick upp ur vattnet och satte sig i en solstol för att soltorka. Det var vackert där de bodde. Sjön var liten och kantad av barrskog och på andra sida låg en lada på en äng och där kunde du se älgar och rådjur på kvällarna som stod nere vid strandkanten och drack vatten. Robert och Ulla hade en tubkikare stående på verandan för naturupplevelser av den sorten. Stugan låg i en glänta med stora gräsmattor. Det fanns flaggstång och två potatisland, jordgubbsland och en kryddodling samt en häck med hallonbuskar. Vid dessa stod en hammock som var en fin plats för tupplurar eller för att ligga och läsa en bok i. Robert tyckte mycket om deras lantställe och han längtade dit så fort det blev sommar. Han var visserligen där på vintrarna också för att fiska, angla, och de gäddor han fick var av det större slaget och även om han inte tyckte om gädda i vanliga fall så var de som han fick i den här sjön fullt ätbara. Han reste sig och gick in i stugan för att koka kaffe och äta frukost.

Ulla vaknade i lägenheten i den lilla staden och kände sig trött. En dag kvar tänkte hon. En dag av tröttsamt arbete på kontoret som hon arbetade på och sedan semester. Hon satt på sängkanten i sin sidenpyjamas som hon fått av sin man och gäspade stort. Ulla var trött på att arbeta. Hon kände det som om hon kastade bort sitt liv på arbete för någon annan och ofta så tänkte hon att livet måste vara något mer än det som det var. Var det verkligen meningsfullt att varje dag gå till sitt arbete för att göra samma saker dag ut och dag in. Komma hem, äta middag och sedan glo på teve för att när klockan började närma sig elva gå och lägga sig för att orka upp till en ny dag av samma sysslor? Hon tyckte inte det och de, Robert och hon, hade ofta talat om att försöka förändra sina liv men det hade stannat vid prat och det var svårt att hitta någon lösning.

När hon var yngre och inte ännu hade träffat Robert så levde hon det sorglösa livet och att ha en fast partner och ett ordnat liv låg långt fram i tiden för henne. Livet var en fest och krogbesöken många och hennes eskapader skulle av Robert ha betraktats som osedliga om han hade vetat om hur hon var då. Själv så hade hon inga större problem med hur andra såg på henne. Hennes liv var hennes eget och så länge hon mådde bra så var det väl okej ansåg hon. Hon var dock lite tveksam till att vara för öppenhjärtig med livet som ung för Robert och hade lite dålig smak i munnen på grund av detta undanhållande av ungdomens vår för honom.

Men som det var nu i den här äktenskapssituationen som hon var i och trivdes väl med. Så föreföll det som att de trasslat in sig i en härva av utgifter som de var tvungna arbeta för att kunna betala. Visserligen så var det skönt att ha två bilar, en stor fin lägenhet på fyra rum och kök, ett underbart sommarviste och en liten båt med motor. Men den tid de hade för att kunna utnyttja sina attribut var för kort och de hade hamnat i en situation som kändes som ett ekorrhjul och det var svårt att acceptera att det skulle vara så här i många, långa år till. Ulla suckade och tänkte på att hon måste prata med sin man om det här igen. Hon visste att han var av samma åsikt som hon men det hjälpte ju föga när livet såg ut som det gjorde. Hon avundades människor som fann en tillfredsställelse i att arbeta. Som såg sitt arbete som viktigt och inte kunde tänka sig att sluta med det eftersom arbetet var deras liv och ingenting som de ansåg som betungande. Det var obegripligt tyckte hon. Det kunde inte vara så att tillvaron på den här planeten skulle till åttio procent skulle bestå av måsten. Först gå skola i många år som var obligatorisk. Sedan ännu mera utbildning som var självvald för att bli något som du skulle hålla på med resten av din tid på jorden. För att sedan när du var trött och gammal och utarbetad gå i pension. Ulla ruskade på sitt väna huvud, reste sig upp och tog av sina pyjamasen och ställde sig framför spegeln naken. Hon tyckte om vad hon såg. Hennes kropp var vältränad och hennes mage platt. Hennes rumpa var fyllig och hon visste att Robert älskade den. Brösten var inte stora men fasta med uttalade bröstvårtor och hon älskade att se hur Robert påverkades av dem när hon bar tunna blusar eller T-shirt utan någon behå. Hon kände sig plötsligt kåt och längtade till i morgon när hon skulle få åka ut till sin man. Men först arbete, ja först detta jävla arbete och sedan frihet i tre långa veckor. Hon gick in i duschen, åt frukost och klädde sig i en gul sommarklänning och tog hissen ner till garaget. Satte sig in sin lilla men snabba bil och åkte till jobbet. Ulla kände sig hyfsat tillfreds med tillvaron trots sina deppiga tankar på morgonen.

Robert satt i båten och fiskade. Han hade redan fått tre fina abborrar som han skulle tillreda till middag och katten skulle också få smaka. Den satt i fören och jamade och stirrade på fiskarna som låg i båten. Bosse, som katten hette, hade varit framme och petat på de randiga firrarna men han tyckte inte om rå fisk och återvände därför till sin plats längst fram i båten men fortsatte att jama ynkligt då och då. ”Du får vänta lite kissemiss”, sade Robert. ”Det är långt till middag ännu och jag måste nog ta ett par till för att det skall räcka till oss båda.” Samtidigt som han sa det så högg det igen och att det var en gädda den här gången rådde det inget tvivel om. Det kändes på tyngden och på sättet den rörde sig när den satt på kroken och efter en kort kamp så landade han en sjökrokodil på minst tre kilo uppskattade han vikten till. Han släppte tillbaka den. Det var abborre han var ute efter. Det fanns visserligen både harr och öring i sjön och ibland så högg de på spinnare men han tog dem oftast på fluga. Men idag var han som sagt på jakt efter abborre. Robert lade ifrån sig spöet och plockade upp upp en kall öl ur nätkassen han hade hängt vid sidan av båten. En iskall, immande Carlsberg av stark typ, han öppnade den och drack njutningsfullt. Tömde nästan halva burken i ett drag och ställde den ifrån sig i det lilla ölställ av trä som han själv byggt och monterat i båten. Öl var verkligen gott och han kände redan hur hans sinne blev lätt när alkoholen fick fäste i synapserna. Roberts mungipor drogs uppåt och han log fånigt. Han tog burken igen och drack upp resten också, lade ifrån sig burken på durken och fortsatte sitt fiske. Efter att ha fångat ytterligare tre fina abborrar så gick han i land på sjöns enda ö som mer var en lite kobbe med en tall på. Där rensade han fisken och drack kaffe och åt en medhavd macka med ost och skinka på. Bosse fick lite skinka och var nöjd så ett tag. När han ätit så tände han en cigarett och satt och rökte ett tag och tittade ut över det stilla vattnet. Robert hade druckit ytterligare ett par öl och kände sig lite yr. Fastän det var ju så, att det var yrseln du ville åt så allt var som det skulle. Han hade blicken inställd på evigheten och således inte fixerad på något speciellt när han i ögonvrån uppfattade något i vattnet. En böljande rörelse som om något stort var upp till vattenytan utan att bryta den och när han vände blicken åt det hållet så var den försvunnen. Robert satt på helspänn och väntade på att få se det igen men när inget hände så började han tvivla på vad han sett och skyllde på värmen och ölen. Vad skulle det ha varit tänkte han. För stort för en fisk och tillika för en säl och sälar fanns ju knappast i en insjö så vad var det? Inbillning säkert, han hoppades det i alla fall.

Robert lade sig ner i på de släta stenarna och slöt ögonen. Förträngde böljande vattenytor och tänkte istället på hur skönt det var att vara ledig. Och han halkade återigen in på det spår som han och Ulla tuffat fram på så länge nu, det som handlade om att göra en förändring. Det slutade dock alltid med att de resignerade inför de praktiska problem som det skulle innebära att sluta jobba. Alltid dessa pengar, Robert svor för sig själv och suckade när han insåg hur långt det var till pensionen och den förmodade frihet som den skulle innebära. Om du inte blev sjuk och dog förstås innan sextiofemårsdagen. Han satte sig upp och öppnade en till öl, den femte. Han började bli lite full nu och han kisade ut över det glittrande vattnet och återigen så såg han hur vattenytan bågnade kraftigt bara hundra meter ifrån strandkanten. Och den här gången var det ingen inbillning och han kom snabbt på fötter med bankande hjärta och han kände hur kallsvetten bröt ut i pannan och på ryggen. Han blev helt enkelt skitskraj. Robert rotade i fickan efter sin telefon och ringde sin fru. Hon svarade inte. Precis som vanligt således och han kände hur han blev irriterad. Hur fan skulle han ta sig hem frågade han sig själv sedan. Robert hade verkligen ingen lust att sätta sig i båten när det lurade odjur under vattenytan så han stod där han stod och hjärtat fortsatte att dunka och han försökte på något sätt förstå vad det var som lurade under ytan. Det kanske kom från hans förmodade underjordiska källa. Eller var det någon form av gasbubbla resonerade han och han lugnade sig en aning. Så måste det naturligtvis vara, en gasbubbla förstås tänkte han i förnekelsens sanna anda. Men det hade verkligen sett ut som om något simmade under den lugna, glittrande, vattenytan men förnuftet talade naturligtvis emot detta men han satte sig ner och spanade ut över den lilla sjön för säkerhets skull. Robert satt i gott och väl en halvtimme utan att något hände så till slut så kallade han på katten och satte sig i båten. Startade motorn, en gammal tvåtaktare av märket Evinrude, och började sakta med hjärtat dunkande i bröstet puttra hemåt. Telefonen ringde när han var mitt på sjön.

”Hej älskling!” Sade hans fru när han svarat. ”Du hade ringt?” Katten jamade och kom fram och strök sig mot Roberts ben den hörde antagligen att det var matte i luren. ”Ja, och du svarade naturligtvis inte”, sade han surt. ”Men sötnos”, hon suckade uppgivet. ”Du vet ju hur det är på mitt jobb. Varför måste vi ha den här diskussionen varje gång?” Robert kliade katten under hakan. ”Bosse hör att det är dig jag pratar med”, sade han. ”Han står här och kråmar sig.” Han skrattade. ”Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna tro att han faktiskt tycker om mig.” Ulla fnittrade i luren. ”Men han gör det Robert, det är bara det att han förstår att jag är en bättre människa än du. Sitter du i båten förresten?” ”Japp!” Sade Robert och försökte rapa diskret samtidigt som han spanade ut över vattenytan. ”Och du dricker öl förstår jag”, sade Ulla. ”Japp!” Sade Robert igen. ”Varför ringde du förresten, var det något särskilt?” Hon lät lite stressad och Robert bestämde sig för att inte säga något om vad han sett. ”Nej, jag ville bara höra din röst. Förlåt om jag störde”, sade han. ”Det gör ingenting det är roligt när du ringer men du vet som sagt hur det är det är här. Vi ses i morgon älskling, jag längtar.” ”Det gör jag också”, sade han och tryckte bort samtalet.

Solen stod lågt och den lilla sjön var vackrare än någonsin med dimslöjor och vakande fiskar och dansande sländor. Naturens storslagenhet blev påtaglig om sommarkvällar och lätt spöklik när storlommens ödesmättade läte ekade över vattenytan. En morkulla flög över det lilla huset. Samma stråk hela tiden fram och tillbaka och dess knorpande och knixande läte var på något sätt overkligt för att komma från en sådan liten fågel. Robert satt på sin hemsnickrade veranda och drack whisky. Bosse hade gått och lagt sig på deras säng. Han var trött och sliten efter båtturen och abborrarna som han fått till middag och han sov som en stock. Klockan var elva på kvällen. Vinden hade friskat i och det hade börjat susa i grantopparna och det blev plötsligt lite kallare. Robert reste sig då och gick in och hämtade en tröja som han satte på sig och sjönk återigen ner i rottingfåtöljen. Även han var trött. Dagens drama, om du nu kunde kalla det ett drama hade gjort honom mentalt uttröttad och även om färden hem med båten hade gått bra så var han på helspänn hela tiden och även när han kom iland. Han slutade dricka öl för att komma i balans och drack kaffe istället och när han lagade maten så hade han hela tiden ett öga åt sjön till för att kolla så inget sjömonster kom kravlande upp över gräsmattan för att sluka honom och katten. Det var något konstigt med det här som hade hänt och hur han än försökte hitta naturliga förklaringar till vad han hade sett så slutade det alltid med att han såg ett sjöodjur under ytan. Robert tänkte att det var något ont som lurade därute och som vaknat till liv av någon anledning. Han önskade att Ulla hade varit här. När han talat med henne i telefon för ett par timmar sedan och berättat vad han varit med om och vad han sett så hade hon bara skrattat och trott att han skämtade och han behövde hennes glada skratt nu. För när skymningen kom så småningom och Lommen tutade och grantopparna ödmjukt böjde sig för den allt starkare vinden och mörka moln tornade upp sig vid horisonten så grep rädslan tag i honom. Den förbannade rädslan som han levt med hela sitt liv och som aldrig lämnade honom helt och fullt. Rädsla och ångest över saker han gjort för längesedan samt en oförklarlig ilska mot världen i allmänhet, och ibland även gentemot hans hustru. En hatkärlek mot sin fru som han trodde bottnade i ovisshet och ett missnöje med sig själv främst men som han tog ut på henne. Nu var de känslorna här igen och det var därför han hade gått och hämtat whiskyflaskan.

Ulla sov tungt och drömde om en hund som sprang i en strandkant. Vattnet skvätte om tassarna och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och ögonen var vilda av glädje. Hon vaknade med ett leende på läpparna. Klockan var tio på morgonen och hon hade redan packat allt som hon skulle ha med sig. Det mesta hade Robert redan tagit och det som återstod var hennes personliga saker som underkläder lite extra sommarkläder och toalettartiklar. Hon skuttade upp ur sängen och in i duschen. Klädde sig sedan, åt frukost, och bar ner sina saker till bilen. Ulla gick tillbaka upp i lägenheten och tog ett sista varv för att kontrollera så hon inte glömt något. När hon var nöjd så larmade hon på. Stängde dörren och väntade på att pipandet från larmet skulle sluta och när det gjorde så tog hon trapporna ner till parkeringen. Satte sig i bilen och började sin resa mot semestern. Hon tänkte på vad Robert berättat om fenomenet i sjön som han sett och hon log åt sin virrige man. Han drack lite för mycket, det tyckte hon nog, men han var charmig och snäll när han gjorde så och hon såg inte hans drickande som något problem, ännu. Synvillor var kanske inte något gott tecken, om det nu var en sådan, och hon skulle nog ta och prata med sin man när hon kom fram. Fast å andra sidan så tyckte hon också om att dricka och vid närmare eftertanke så bestämde hon sig för att avstå från allvarliga samtal. Hon sjöng med i låten hon lyssnade på, en gammal dänga från åttiotalet som hon älskade men som hon skämdes lite för att hon gjorde så. Hon log och var glad över att ingen hörde henne. Robert hade alltid ett och annat att säga om hennes musiksmak men hon brydde sig inte om det. Hon var den hon var och musik var inte lika viktigt för henne som det var för hennes make.

När klockan närmade sig lunch så svängde hon i på en avtagsväg som utlovade att det skulle finnas en McDonalds restaurang vid slutet av den och så var det. hon parkerade bilen och gick in och beställde menyn Big Mac & company. Drack Coca Cola zero till och var mätt och belåten när hon ätit klart. Ulla hade alltid varit svag för hamburgare och McDonalds i synnerhet. Det kallades för skräpmat men hon åt hellre sådant än satt rakryggad med näsan i vädret och petade i avancerade middagar. Matsnobbar var det värsta hon visste och hon var glad åt att Robert delade hennes preferenser. De passade så bra ihop och de hade beröringspunkter som gränsade till osannolika. De var bägge födda i augusti. Deras mödrar hade dött i förtid och de hade samma värderingar om hur livet skulle levas. Det fanns naturligtvis saker som de inte var överens om men på något sätt så förenade dessa istället för att söndra. Ulla älskade sin Robert och han älskade henne tillbaka även om hon ibland inte förstod honom riktigt. Han kunde bli så arg och hon visste inte om det var på henne han var irriterad och i så fall varför. Han brukade dock säga att de var stöpta i samma form fast till olika kön. Hon var inte riktigt säker på om det var på det sättet och det oroade henne.

Robert hade sovit dåligt. Dels för att den förbannade Bosse hade jamat halva natten och ville ut Och när han väl blivit utsläppt så tog det tio minuter innan kattskrället skulle in igen och så där hade det hållit på och varje gång som Bosse kom in så betedde han sig underligt. Strök sig efter väggarna och jamade ynkligt som om han var rädd. Robert hade tänt utebelysningen för att kolla om det fanns något därute som skrämde katten men hade inte sett något och han tänkte återigen på den bågnande vattenytan därute i den kalla sjön och även han blev rädd och satt med katten i knäet och stirrade ut över gräsmattan och ner mot stranden. Och ljuset var sparsamt för solen gömde sig bakom horisonten men skulle snart titta fram för klockan var tre på morgonen. Till slut så tog tröttheten över och både katt och man gick och lade sig. Bosse sov vid hans fötter och det kändes tryggt när han hörde kattens snusande och till slut så somnade han. När han klev upp så mådde han illa av trötthet men det blev bättre efter frukost. Klockan var nio på förmiddagen. Vädret var återigen vackert och han övervägde om han skulle ringa sin fru för att väcka henne men avstod. Tids nog skulle hon komma och han ville inte stressa henne på hennes första dag på semestern. Robert gick ut i bara pyjamas och barfota och gräset var fuktigt av dagg men solen redan varm och det skulle bli ännu en fin dag. Sjön kändes mindre skrämmande i dagsljus och han funderade lite över att han varit så rädd på natten och även om han inte kunde förklara det som han sett så valde han att negligera det hela. Han gick ut på bryggan och såg ut över vattnet. Det glittrade i solen och han kunde höra storlommen och nere i viken, vid vassarna, skränade skrattmåskolonin. Robert kände sig glad och nu glasklar i sinnet och när han tänkte på att hans fru skulle komma så pirrade det i hans mage. Han tog av sig sin pyjamas och hängde den på en av stolparna som höll bryggan och kastade sig i vattnet. Det var iskallt men uppfriskande och hela hans kropp vaknade till liv. När han klivit upp på bryggan igen så lade han sig naken i solen på de hårda bryggbrädorna och njöt.

När Ulla hade två mil kvar till lantstället så ringde hon sin man. Han svarade inte så hon avslutade samtalet och förstod plötsligt irritationen som Bosse kände när han var i samma situation. Hon gasade på lite extra för hon ville komma fram nu och den här vägen hade inte sett skymten av en polis någonsin och fartkameror existerade inte överhuvudtaget i den här delen av landet tänkte hon och log. Hon tyckte om att köra fort. Det gav henne en känsla av frihet och att köra i etthundratjugo kilometer på en väg som hade åttio som hastighetsbegränsning triggade hennes sinnen och hon kände sig superskärpt och pulsen ökade och hon var ett med farten och musiken hon spelade. Träden vid sidan av vägen blev till en grön massa när hon i hög fart for fram och hon tänkte på Formula-ett förarna som hon och Robert tittade på när det var race på teven. Att de körde i trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken. Det var omöjligt för henne att sätta sig in i detta vansinne och hon var övertygad om att de där unga männen som körde saknade en viktig del i sin verklighetsuppfattning och var så kallade adrenalinknarkare hela bunten. När hon kom fram till avtagsvägen som ledde till deras stuga så var hon så fartblind att hon höll på att missa den och fick ställa sig på bromsen för att kunna svänga. Om hon kört bara lite snabbare så hade hon hamnat i diket, och för att kompensera så körde hon överdrivet långsamt ända fram. Hon parkerade bilen och klev ur och ropade på sin man.

Robert sov som en stock och hörde inte hennes rop och det var inte förrän hon klev ut på bryggan som han vaknade och satte sig yrvaket upp. ”Hej älskling”, sade Ulla och log och lät sin blick glida upp och ner över hans kropp. ”Ligger du här till allmän beskådan? Du borde skämmas”, sade hon när han inte svarade. Robert stirrade på henne och försökte få ihop det splitter som var hans hjärna till en enhetlig bild som gick att förstå. Han lyckades till slut någorlunda och log mot sin fru när hon satte sig ner bredvid honom och kysste hans solvarma läppar. ”Du är vacker min sötnos”, sade hon. ”Och jag har längtat så efter dig.” Robert såg henne i ögonen och kände sig fortfarande lätt förvirrad. Om det var solen eller det hastiga uppvaknandet eller något annat visste han inte. I vilket fall som helst så kändes det som om han stod bredvid och tittade på, som om han både var åskådare och mitt i skeendet. En underlig upplevelse var det dock och han ville att det skulle ta slut. ”Jag har längtat efter dig också”, sade han med grötig röst. Ulla tittade ingående på honom, var han full? Nej hon trodde inte det men han föreföll lite borta men det var väl inte så konstigt tänkte hon när han legat och sovit i solen i Gud vet hur länge.

Robert försökte samla tankarna. Tittade ut över sjön och sedan tillbaka på sin hustru. Kliade sig i skägget och ruskade på huvudet och började så småningom hitta sig själv. Konturerna klarnade och han reste sig upp och omfamnade sin fru. ”Hur mår du Robert?” Frågade Ulla och tittade ingående på honom. ”Har du druckit?” Sade hon fast hon visste att han inte gjort det. ”Nej jag tror inte det, men det känns som om jag hade gjort det. Min värld förefaller lätt dimmig”, sluddrade han teatraliskt och log. ”Jag har ont i huvudet också.” Han rynkade ögonbrynen och grimaserade. ”Du har fått solsting”, sade Ulla bestämt. ”Kom, vi går upp till stugan så du får dricka vatten och lägga dig i sängen ett tag.” Robert nickade och gick naken bredvid sin fru bredvid grusgången. Ulla bar pyjamasen. ”Jag såg den där grejen igen”, sade Robert tyst. ”Bara tjugofem meter ut från bryggan. Det såg ut som en mindre val, du vet sådär som det ser ut när de går upp och andas med bara ryggen synlig, på teve.” Ulla tittade oroligt på honom men sade ingenting.

I stugan så mådde Robert lite bättre, men han gjorde som hon sa, drack vatten och tog på sig mjukisbyxor och en T-shirt och lade sig för att vila en stund, fast inte på sängen utan i soffan. Ulla tittade på honom. ”Jag hade förstås tänkt göra dig sällskap i sängen”, sade hon. ”Men du kanske inte vill?” Hon tog på sig en låtsad, ledsen min. ”Du har tröttnat på mig, du älskar mig inte längre”, sade hon raljerande. För hon visste att Robert var hennes och att hon var hans och de hade sitt språk och sina manér och de förstod varandra för det mesta och även denna gång. För han reste sig och de gick till sängen och han klädde av henne som hon tyckte om att han gjorde och han lade henne på sängen och tittade på henne och hon tyckte om hans blickar och när han tog av sig sina kläder så såg hon att han var redo och hon visste att han snart skulle känna att hon också var det.

Efteråt så låg de tillsammans och småpratade och Ulla frågade försiktigt om de visioner eller upplevelser snarare, av något oförklarligt i sjön som Robert haft. Han tittade på henne och såg att hon tvivlade. ”Du får tro vad du vill”, sade han indignerat. ”Men jag såg det jag såg och jag fattar inte varför du inte tror mig, men jag ska visa dig.” Han satte sig upp i sängen. ”När vi ätit lunch så ska jag ta dig med ut i båten och sedan så hoppas jag att det där som jag sett visar sig igen så att du slipper tro att jag blivit knäpp. Om du törs förstås”, sade han och lutade sig fram och pussade henne på hennes rosiga, varma läppar. ”Jag tror inte att du blivit galen min älskling, men öl, värme och glitter på vattenytan kan lura det mänskliga ögat, det säger min optiker i alla fall”, sade Ulla och såg viktig ut. Robert gjorde en grimas. ”Du menar den där beskäftiga idioten med guldring i örat som tror att han är något? Jag fattar inte vad du ser hos honom!” Morrade han. ”Vadå, han är jätteduktig, jag har aldrig fått så bra glasögon som de som han provade ut.” Hon skrattade till. ”Är du svartsjuk Robert? Betänk då att han är över sextio år.” ”Är han?” Sade Robert förvånad. ”Han ser då bra mycket yngre ut det får jag ju ge honom ändå. Men dryg är han i vilket fall som helst oavsett ålder.” Ulla svängde sin långa slanka ben över sängkanten och sträckte på sig när hon stod upp. ”Jag tycker att han är trevlig jag”, sade hon och tog på sig sin morgonrock. ”Jag tycker att du är snygg jag”, sade Robert och såg på henne. ”Det är du också”, sade Ulla.

De satt där i båten tillsammans sedan. Båda hade fiskespön i händerna och de sade inte mycket utan koncentrerade sig på både fiske och eventuella fenomen i den kalla sjön. Ulla fick en stor gädda på kroken. Drillade gäddan vant och fick upp den med håven. Krokade loss det slemmiga monstret och satte tillbaka fisken. Den stora, grönskimrande mördarmaskinen tvekade ett tag i vattenytan innan den med två kraftiga slag med stjärten försvann ner i djupet. ”Hur mycket tror du att den vägde?” Frågade Robert. Ulla tvättade av fiskslemmet från händerna i vattnet och log mot sin man. ”Jag vet inte riktigt, mellan fyra och fem kilo kanske, den var ju stor, eller hur?” ”Du har en bit kvar till mitt rekord”, sade Robert. Ulla gjorde en grimas och lipade åt honom. ”Tio kilo va?” Muttrade hon. ”Tio komma tjugofem”, flinade Robert. Och de var vackra tillsammans där de satt i sina byxor från Claes Ohlsson, hon i ceriserosa och han i gröna, och de hade flytvästar och kepsar och de var en bild av hur det borde, men sällan var, för gifta par. Världen var för det mesta en lugn plats för Robert och Ulla. Få stormar eller jordbävningar störde deras tillvaro. De fann lugn och ro i varandra och den ena närde den andra och de såg fram emot att åldras tillsammans och det var så trots att de inte var särskilt lika till vare sig sätt eller utseende. Vilket var tur för de var verkligen varandras motsatser i många avseenden. Men de kompletterade de varandras olikheter och de blev till en helhet tillsammans. Som två pusselbitar som gjorde hela bilden av deras liv tillsammans färdig, klar och inramad och den satt där på väggen i deras gemensamma slott och symboliserade det som var bra och hur det skulle vara. Ulla såg på sin man och kände sig glad och hans röda hår och skägg gav honom ett robust och hederligt utseende och han var en ärlig man. Han ljög aldrig och det var ibland plågsamt att han han aldrig gjorde så och han var ofta arg. Men hellre det tänkte hon, än halvkväden visa och undflyende beteende. Hon var, innan hon träffade Robert, en sådan som sällan tog ställning och som trippade på tå på den smala stig som erbjöds den villrådiga och som utan att ljuga hellre var tyst än talade. Robert hade lärt henne att räta på ryggen och stå för de tankar hon bar på och att aldrig säga att saker och ting var bra om det inte var det. Hon var en bättre människa idag, och det hade hon sin man att tacka för. Om Robert förstod vad han gjort för henne visste hon inte, men det spelade ingen roll för henne. Hon var bara glad att de träffats. Ulla hade i sin tur fått honom att ibland, om än inte ljuga, åtminstone nyansera ärligheten en aning. Det bar honom emot. Ulla var medveten om detta men en balanserad attityd till världen gjorde saker och ting lite lättare i deras liv ansåg hon. Och Robert förstod att det var så och det fick henne att må väl och hon spann som en katt i hans närhet. Apropå katt så hade de lämnat Bosse på landbacken och Ulla visste att han skulle stå på bryggan och spana ut över vattnet ända tills de kom tillbaka till bryggan. ”Vad säger du älskling, ska vi ta och bege oss hemåt. Bosse saknar oss säkert?” Frågade hon och lade ifrån sig sitt spö. Robert tittade på henne och ruskade sakta på sitt huvud. ”Nä inte förrän vi har sett det vi kom hit för att se”, sade han och kastade ut sin spinnare igen. Ulla suckade och visste att det inte var någon idé att argumentera. ”Om det nu finns något att se”, mumlade hon tyst. ”Vänta du bara”, sade Robert. Som hade väldigt bra hörsel när det behövdes.

De fortsatte sitt fiskande och sade inte så mycket. Kastade ut och vevade in sömngångaraktigt och det var rogivande för själen. Som att skärma av sig från världen runt omkring. Sitta i en bubbla av harmoni och låta tankarna flyga vart helst de ville. Deras hjärtan slog lugna slag och det enda som hördes var skrapandet av fötter mot durken i båten, vinandet från linor som hasplades av rullen och det mjuka plasket av betet som slog ner i vattnet. Allt hade varit precis som det skulle vara om det inte hade varit för det okända som lurade i djupet.

För under den blanka vattenytan seglade en mörk, stor cirka tio meter avlång skugga omkring som ett moln på en klarblå himmel. Den liknade en onormalt stor rugbyboll och den närmade sig båten långsamt. Cirklade runt den lilla plastekan med en diameter på ungefär tjugofem meter och det var Ulla som upptäckte den först. Hon grabbade tag i relingen på båten med en handen och i Robert med den andra, spinnspöet föll till durken men det brydde hon sig inte om. Ulla nickade ivrigt åt där skuggan gled omkring. Hon såg skräckslagen ut. Tiden tycktes stanna och hennes hjärta slog så hårt att det kändes i hela kroppen och hon kunde inte ta sina ögon från det som hon såg. Allt förändrades plötsligt. Det som varit en normal sommardag på sjön med fiske och en älskad make och med alla semesterattribut du kunde tänka dig förvandlades som genom ett trollslag till något som liknade en skräckroman av Stephen King där du själv hade huvudrollen. Hela hennes kropp skakade som om hon frös och hon kunde inte få ett ord över sina skälvande läppar. Hon satt stelt stirrande och höll krampaktigt i Roberts arm. Ulla vågade knappt andas och hennes ögon sved och tårades av att hon inte blinkade mer än nödvändigt och det såg ut som om hon grät

”Vad var det jag sa”, väste Robert. ”Vad var det jag sa, OH! Du klentrogne.” Han följde tingesten med blicken och vred hela tiden kroppen så att han inte skulle tappa ögonkontakt med vad det nu var som simmade, eller snarare flöt omkring därute Ulla sade ingenting utan satt stel och stirrade på det som hade visat sig. En skugga, något utan skarpa konturer som sakta rörde sig runt, runt i allt snävare cirklar. Så uppfattade hon det. Tiden stannade tyckte hon, och det föreföll som en evighet tills det obegripliga utan ett ljud, inte ens ett plask, försvann ner i djupet. Hon kände sig på gränsen till panikslagen och bara väntade på att det svarta där ute skulle välta båten och sluka henne och Robert

”We need a bigger boat”, sade Robert och flinade mitt i allt det som var kaotiskt och skrämmande och någonstans så var han nöjd med att han hade haft rätt och att det inte var hjärnspöken. ”Herregud! vad var det där”, sade Ulla. Robert skakade nekande på huvudet. Ryckte på axlarna och gjorde en jag-vet-inte min och smekte sin fru på kinden. Ulla satte sig ner med huvudet mellan knäna och kände sig yr och lätt illamående. ”Kan vi åka hem nu, snälla?” Sade hon sedan och var kritvit i ansiktet. Robert nickade och drog igång motorn och de sade ingenting till varandra under den korta båtturen. Tio minuter senare så gick de iland. Ulla stod på bryggan medan Robert förtöjde båten. Hon såg honom i ögonen när han stod på bryggan mitt emot henne och sade ännu en gång. ”Vad var det där egentligen?”

Hennes man svarade inte utan lade armen om hennes axlar och tryckte henne intill sig. När de kom upp till stugan så gick Ulla och hämtade whiskyflaskan och de satte sig tillsammans på verandan och drack. De pratade länge och väl om det de sett och de försökte på alla möjliga sätt att förklara det logiskt men utan framgång. Det närmaste de kom var att det var en onormalt stor säl, men båda insåg ju att det var osannolikt så till slut så slutade de prata om det och ägnade sig istället åt att skratta och dricka sprit. Båda hade dock en känsla av både rädsla och nyfikenhet. Ulla var mest bara rädd. Robert hade blivit tapper av alkohol och pratade om att ge sig ut igen och försöka få klarhet i mysteriet. Det här kunde ju vara början på något stort ansåg han ”En sensation utan dess like och vi skulle vara upptäckarna”, sade han exalterat. ”Och få hit en massa turister, är det vad du vill älskling? Jag tror inte det va.” Hon suckade djupt. ”Är inte du rädd ett dugg?” Frågade hon sedan. Robert tänkte efter och var visserligen rädd erkände han för sig själv men han kunde inte släppa tanken på att möta odjuret, om det nu var ett odjur, öga mot öga och han gjorde i sin berusning upp en plan i tysthet. ”Nej inte speciellt”, ljög han.

Ulla gick och lade sig. Pussade sin man som såg besviken ut men hon förklarade att hon var trött av spriten och hon ville bara sova för att komma bort ifrån världen en stund. Robert sade att han förstod men att han ville sitta uppe en stund till sade han. Så då gjorde han det och lyssnade på vinden som viskade tyst och hemlighetsfullt i träden om allt som hade hänt den här dagen, och om det som skulle komma att hända. Och det var mörkt ute, mörkare än det brukade vara så här års och Robert tänkte på det en stund, på att det var underligt.

Han reste sig upp en halvtimme efter att hans fru gått och lagt sig och gick ner till bryggan där han satte sig och tände en cigarett. Han funderade länge, tände ytterligare en cigg, fimpade och bestämde sig till slut. Gick ner till båten och rodde ut till kobben, satt i båten en stund och spanade ut över vattnet och gick sedan iland och väntade.

På andra sidan sjön stod en älg och drack vatten, lyfte med jämna mellanrum på sitt stora hornbeprydda huvud och såg ut över det stilla vattnet. Myggornas vinande ljud kring honom gjorde det stora djuret irriterat och han klippte med öronen. Något en bit ut från stranden i vattenytan fångade älgtjurens uppmärksamhet och han drog sig förskräckt tillbaka. Stirrade en stund på det som stört honom och sprang sedan till skogs. Det brakade och knakade när det stora djuret forsade fram genom vegetationen och sovande fåglar lyfte i panik och det uppstod ett smärre kaos en kort stund. Efter cirka fem minuter återgick skogen till sitt sommarnattslugn igen och älgen stod stilla med höjt huvud och lyssnade. Lade sig sedan ner i det tjocka gräset i den lilla gläntan där han befann sig och andades tungt. Det som stört älgtjuren flöt omkring i vattenytan ett tag och drog sig sedan stillsamt tillbaka till djupet och gled vidare ut mot den lilla ön där den unge mannen med rött skägg satt och halvsov.

När Robert sakta rodde hemåt så tänkte han på vad som hänt ute vid den lilla ön. Det var vackert och stillsamt nu och det var välbehövligt för honom efter upplevelsen han haft och stjärnorna syntes nästan plågsamt tydligt mot den svarta himlen. Du kunde urskilja vintergatan och det svindlade när han tänkte på att planeten de bodde på ingick i den konstellationen av stjärnor. Det var svårt att förstå storheten i det som kallades för universum och hur liten jorden var i jämförelse. Han slutade ro och satt tyst och drog sig i skägget som han alltid gjorde när han funderade.

Robert trodde att han visste vad han gjorde när han hade klivit ut i vattnet för att möta det som kommit till honom där han satt. Det hade flutit upp till ytan och låg bara ett par meter ut från strandkanten och tycktes vänta på honom. Han satt och glodde på den mystiska uppenbarelsen ett par minuter och bestämde sig sedan. Robert hade gått som i trans och det var något ogripbart som drev honom framåt. En strävan efter att till slut få veta vad det var som han och Ulla hade sett tidigare på dagen. Var det ett djur, en organisk varelse, eller var det något annat? Han föreställde sig å ena sidan när han gick ut i vattnet en himlastormande upplevelse, någon slags metamorfos, ett uppgående i evigheten och en tripp i en medvetandetromb som skulle sluta i ett crescendo och en pånyttfödd man. Å andra sidan så tänkte han på möjligheten att han skulle bli slukad av ett sjömonster. Robert valde att bortse från det senare.

Han stod där stilla till midjan i kvällskallt vatten med halvslutna ögon och väntade medan den mörka skuggan, som knappt var förnimbar i natten, upplöstes och blev till något som liknade en oljefläck som omslöt honom. Sedan hände inget mer. Robert försökte gå in till land igen men kunde inte röra sig en meter ens hur han än försökte. Han stod där han stod och en underlig upplevelse var det för kylan i vattnet försvann plötsligt och det blev varmt och han kände hur det svarta på något sätt införlivades med hans kropp, och han kände sig först lugn och behaglig till mods. Som den där känslan du har i kroppen precis innan du somnar. Gränslandet mellan söm och vakenhet, ett rike utan skarpa konturer som du befinner dig i en kort stund före resan över till sömnens land. Allt kändes overkligt som om han drömde och han tänkte att det var bra att det var på det sättet.

Men just när allt kändes så behagligt och fint så kom ångesten utan förvarning. Hamrades in i hans kropp som ett glödhett armeringsjärn och den mentala smärtan var plågsam och han vred sig som en mask på en metkrok och ville skrika men fick inte ett ljud över sina läppar. Alla onda tankar han gick och bar på i hemlighet kom upp till ytan. Idiotier han gjort som ung och den oresonliga illvilja han kände gentemot sin fru, allt dansade framför hans ögon och han ville inte se men det var omöjligt att komma undan. Efter en stund avtog allt helvete och lugnet han känt innan kom tillbaka. Robert kände sig helt färdig där han stod som en staty i vattnet. Som om han sprungit fort och långt och han andades tungt och det var svårt att få luft. Processen hade pågått i tio minuter, inte mer, upptäckte han när han såg på klockan men det hade känts mycket längre. Och medan han stod där och försökte hämta sig efter den smärtfyllda upplevelsen så försvann det svarta runt omkring honom men han stannade kvar i vattnet tills det började bli kallt igen. Gick sedan sakta in till land och satt där under den blågrå himlen med våta kläder men han frös inte konstigt nog. Han kunde höra storlommen igen och klockan var mitt i natten men det var fortfarande mörkt och stenen han satt på kändes grov och obekväm och det var vackert med en ton av vemod och han kände det som han ville gråta.

Nu var han i båten och kände sig som i sin ungdom när han hade rökt på och låg i gräset uppe vid frisbeegolfbanan tillsammans med sina vänner från förr och stirrade upp i himlen. Allt föreföll klarare, renare, och han hade ett lugn i kroppen som olja lugnade ett upprört hav, precis som då, och hans hjärta slog ett slag i minuten kändes det som. Det som tidigare under hans liv plågat honom och ofta gjort honom så oresonligt arg kändes inte längre och han hoppades att den här känslan skulle hålla sig. Robert satte ner handen i det kalla vattnet och rörde på sina fingrar fram och åter. Det kändes skönt, för han var varm. Hade som en kamin i sin kropp och han ville sitta där i båten länge och uppleva sin nya känsla. Men han tänkte på Ulla, och på hur hon mådde så till slut så fattade han årorna och började med mycket lugna årtag att ta sig hemåt.

Robert gick in i sovrummet där hans fru låg och sov. Han satte sig ner på sängkanten och tittade på henne. Känslan som han fick när han såg på henne var som den alltid var och han var glad att det var på det sättet. Han ville aldrig att det skulle förändras. Robert ville alltid när han var i hennes närhet känna så här som han kände sig just nu. Han smekte hennes kind med baksidan av sin hand och hon gnydde i sömnen.

När hon vaknade så berättade han för henne om vad han varit med om.

”Det här känns så overkligt”, sade hon. ”Det är knappt att jag tror att det här händer oss. Vi skulle ju bara fira semester tillsammans och ha det som vi vill ha det, skönt och okomplicerat, och så blir det så här.” Hon gömde ansiktet i händerna. ”Är det här verkligen på riktigt? Är det inte bara en ond dröm som vi kommer att vakna ur snart, och skratta åt?” Hon såg på honom, händerna föll ner utefter hennes sidor och hon stirrade tårögt på honom. ”Säg att det inte är sant älskling. Säg att det bara är en mardröm.” Hon såg förtvivlad ut. Liknade en liten en flicka som var rädd för vargen. Hennes ögon var stora som tefat och underläppen darrade och hon sträckte ut sin hand mot Robert men han tog den inte.

Robert visste inte vad han skulle säga. Orden stockade sig i hans mun och han kände det som om hans tunga klibbade fast vid gommen och det var fortfarande som om han var hög. Han började tvivla på sitt förstånd. Ulla hade rätt. Det som hände dem var absurt. Hade det verkligen hänt? Eller var det så att de inbillat sig allting? Båda två samtidigt? Nej han trodde inte det. Någonting underligt pågick här där de befann sig och även om landskapet i morgon skulle se likadant ut som igår med sina surrande bin och glittrande vatten och gröna skogar och svalor som högt upp i skyn fångade osynliga flygfän så fanns det en störning, påtaglig men ändå på något sätt overklig i det universum som var deras. Robert lade sig ner bredvid henne och lyssnade på sin frus frågor men var så trött att han inte orkade svara mer än kortfattat och till slut så somnade han vid hennes sida. Ulla låg länge vaken och tänkte på vad han berättat. Efter en timma utan att kunna somna så reste hon sig och gick ner till sjön. Väl där så lade hon ifrån sig sina nattkläder på bryggan och ställde sig vid strandkanten.

Och i den förvånansvärt dunkla sommarnatten gick Ulla ut i det kalla vattnet, naken, vacker och alldeles utlämnad. Hon frös och höll händerna i kors över brösten. Stod alldeles stilla med halvslutna ögon och väntade och hon kände sig dum och var på väg att gå upp till stugan igen men stod tappert kvar. Och det som hon full av tvivel hade väntat på kom till slut smygande som en varm våg och omslöt hennes kropp som en hinna av olja och hon kände sig plötsligt varm och behaglig till mods. Som att ligga i en kuvös antog hon och hon tänkte konstigt nog på att människor sade det, att det var som att ligga i en kuvös, trots att ingen egentligen kunde han någon uppfattning om hur det var. Hon stod blickstilla och det hände inte så mycket mer än att hon kände sig trygg. Precis som Robert berättat. Som att vila i en mors famn och att alla hennes synder var förlåtna upplevde hon det som. Hon lät sin blick svepa över vattenytan och såg upp mot huset där Robert låg och sov. Hon hade lagt en extra filt över honom innan hon gick och hon älskade honom så mycket och att tänka sig ett liv utan sin man var plågsamt och hon ville inte ha det så. Han skulle stanna hos henne, det fanns inget annat. Det hade varit så ända sedan de träffades. En stor känsla av att de hörde ihop. Så nu stod hon här, avklädd. Inte bara för att Robert antytt att han ville att hon skulle göra som han gjort, utan för att det var hennes önskan också. ”Ett möte med mina demoner”, hade Robert sagt att det var. och hon undrade om han visste något om hennes egna och hon tänkte en stund på det där hon stod och väntade på den obehagliga delen av upplevelsen som Robert motvilligt upplyst henne om skulle komma.

Och till slut så kom då demonerna. Vällde över henne som en armé av ångest och elände och hon hade inget försvar längre. Det trygga gardet flydde hals över huvud och hennes sinne fylldes av ånger och panik och allt tvivelaktigt som hon gjort kom tillbaka och spelades upp för henne som på film. Ulla ville fly men kunde inte röra sig. ”Förlåt, förlåt, förlåt då för fan”, viskade hon och det kändes som om hon skulle gå sönder och hon knäppte sina händer och vände sitt ansikte mot den ovanligt mörka sommarnattshimlen och bad hett och innerligt till någonting som hon egentligen inte trodde på och till slut så släppte det. Som genom ett fingerknäpp så var allt det hemska borta och hon stod stilla och kände på den nya känslan. Den kändes bra. Ulla upplevde sig förunderligt ren och fläckfri som ett stärkt lakan och hon kunde inte minnas att hon känt så här någon gång tidigare i sitt unga liv. Det svarta i vattnet var borta och hon kunde gå upp till huset igen. Hon frös inte längre. Var istället varm som om hon hade ett kärnkraftverk inom sig och hon satte sig naken på sängkanten och såg på sin man som sov och hon tänkte att hon inte förstod vad som hade hänt dem. Inte heller om det var bra eller dåligt för hur hon och Robert skulle leva sitt liv tillsammans i fortsättningen, men det kändes tillfredsställande, Visserligen så tyckte hon att det hade varit bra tidigare också och egentligen så hade hon inte sett någon anledning till någon förändring när hon stod därute i sjön. Allt det här var ett mysterium och ofattbart tyckte hon och varför det hände var lika obegripligt. Men hon hoppades att det som var bra skulle bli bättre, bättre för båda. Som en nystart. Hennes pyjamas låg kvar på bryggan och i den tilltagande vinden blåste den ner i vattnet och försvann. Seglade under ytan som ett spöke i vit särk ett tag och sjönk sedan till botten. Och storlommen sjöng sin klagande sång och allt andades frid och ro.

Hon lade sig ner intill sin Robert och tvekade om hon skulle väcka honom eller inte. Avstod dock och pussade honom på kinden och drog täcket över sig och tänkte att det skulle bli fint att vakna så här i imorgon bitti, naken och varm intill sin man. Katten kom in i sovrummet och hoppade upp i sängen och lade sig vid hennes fötter och spann ljudligt.

Imorgon skulle bli en bra dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s