Nicke körde, Robert satt bredvid och hans fru och Maja, en väninna, satt i baksätet, och längst bak, eftersom det var en minibuss satt tvillingarna Joel och Edvin. Det var förvirrat i bussen, liksom suddigt, som om någon blåst ut rök i kupén och rösterna lät som sordinerade. Nicke var stressad, han hade kört fel fyra gånger nu och det spelade ingen roll hur många gånger han studerade kartan, han hamnade alltid på fel avtagsväg och målet de hade, en affär som sålde begagnade saker, föreföll alltmer avlägsen ju längre de körde. Maja, väninnan, brydde sig föga, hon satt med sin vinbox i knäet och för varje gång som hon slog upp ett nytt glas så sa hon skrattande, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Frun, Ulla, var förbannad mest hela tiden för att det inte fanns några skyltar som visade vägen. Robert var tyst, för det var så han var, och tänkte bara på vad han skulle köpa när de väl kom fram, om de nu gjorde det. Tvillingarna i baksätet ropade hela tiden att de ville bada och att det var varmt i bilen.

Landskapet de körde omkring i var platt som en pannkaka och låg nära havet och när kameran panorerade ut, för det gjorde den, så kunde du se hur branta klipporna var som stupade ner i havet. Deras väg var bred men från den slingrade sig otaliga småvägar som alla ledde mot havet och Nicke körde fort och gav upp kartläsandet och svängde gång efter annan in på första bästa väg som dök upp, vände när det visade sig att det var fel och svor så det osade och det gick får och betade innanför stängsel som aldrig tycktes ta slut och Maja skrattade och drack och sa, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Till Majken Niklas Ulrika och Johan och Erik…. En dröm jag hade igår…