Gammal som gatan

Han såg sin spegelbild i vattenytan på den lilla sjön högt uppe på det stora berget, och tillbaka stirrade en gammal förvrängd gubbe med suddiga konturer. Det slet och drog i ansiktet när vattnet rörde sig och han såg ut som en målning av Picasso ena sekunden och relativt normal i den andra. Han var där han var för att fiska, flugfiska och han band sina egna flugor och spöet var gjort av bambu och han var en snobb i det avseendet. Han hade gått uppför fjällets brant, och det tog fyra timmar, i detta förbannade Norge som han under vägen upp kom att hata innerligt för dess branta stigar, och för dess stickande flygfän av alla de slag som for runt hans huvud och kröp in under hans kläder. Men nu älskade han landet där han stod vid kanten av detta trolska vatten och han såg trollsländor som likt bombplan svävade fram tätt över den krusiga och ibland spegelblanka ytan och han såg och hörde sörplande från fiskar som vakade och sög i sig en mindre sorts sländor som i oförstånd tagit en paus på ytspänningen.

Han satte sig ner och studerade ett exemplar av dessa flygfän och han letade i sin fluglåda och hittade en som liknade den verkliga uppenbarelsen Men innan han satte igång fiskafänget så slog han läger. Reste sitt tält, ett litet tvåmans som en kupol och som var lätt och behändigt att montera. Lade in sitt liggunderlag och sovsäck. Gick ut och samlade stenar och byggde en eldstad samt tände en eld i avsikt hålla borta mygg och knott. Det fungerade inte. Klockan var nu närmare sju på kvällen och solen var fortfarande uppe som den nästan alltid var på de här breddgraderna, men det kändes en aning svalare och han riggade sitt spö och gick ner till strandkanten i sjöstövlar och hela utrustningen. Mannen vadade ut till lårhöjd och började svinga sitt spö. Linan ritade svepande mönster i den klara luften och den utvalda flugan gjorde så småningom en buklandning alldeles intill ett vak. Fiskaren väntade och skärpte blicken och plötsligt så öppnade sig ett litet hål i ytan och flugan sögs ner i en hungrig fiskmun och så satt den fast på kroken. En kort kamp senare så landade han en fin röding på strax över kilot. Middagen var räddad, eller supén snarare tänkte han när han såg på klockan.

Den gråhårige, snaggade, mannen hette Robert och var från Sverige och Vallentuna utanför Stockholm men hade sitt ursprung i Västmanland och Dalarna. Han var gammal, egentligen alldeles för till åren kommen för att ge sig ut på sådana här strapatser som att klättra i berg för att komma till en fiskeplats, men han hade känt att det var nu eller aldrig och han hade gett sig av. Fylld av förväntan och äventyrslusta och även fast knäna knakade som fjädringen på en gammal vagn så tog han sig fram. Sakta men säkert och noggrann med var han satte sina fötter var han, och svetten rann som rännilar ner över hans ansikte och på ryggen och han svor men kände att han orkade och han tog sig fram och det fanns en glädje i detta.

Robert hade ätit nu och låg på rygg och tittade på molnen som seglade fram över himlen. Han hade öppnat en flaska vin som han druckit hälften av redan och han ville ha mer. Det ville han alltid. Det var så med hans drickande, att han aldrig ville sluta, och det var tur att hans moral och självinsikt var på en så hög nivå att han förmådde sig till att sluta innan det bar iväg allt för mycket. Trots att han befann sig långt ifrån civilisationen och vakande ögon från sin närmaste omgivning och han egentligen skulle kunna göra som han ville så låg Luthers skugga över honom och han hukade sig och ställde ifrån sig glaset och satte korken i flaskan. För att i samma sekund öppna den igen och ställa frågan till sig själv, ”vad håller du på med egentligen?” Han svarade att han inte visste, ryckte på axlarna och slog upp ett glas till. Det var kanske dags att släppa taget nu tänkte han. Lossa på greppet om de strama tyglarna och släppa fyllesvinet löst. Som det var förr i tiden. Det pirrade till i magen och den känslan kände han igen, visste vad den innebar. Han reste sig upp och tog med sig sitt spö och några flugor för en promenad mer än en fiskesejour. Sin kikare hängde han runt halsen och började gå utmed strandkanten. Det var obeskrivligt vackert, en lätt dimma låg som en sidenslöja över vattnet och solen stod lågt och ljuset var magiskt. Den lilla sjön låg spegelblank och sländorna dansade sin mystiska dans, upp och ner, upp och ner, som dansande dervischer och när någon av de långvingade individerna landade på vattenytan så tog det inte lång stund innan den slukades av de lurande monstren i den svarta vätan. Robert stannade och provade några kast, fick genast hugg och tog upp ännu en röding, som han släppte tillbaka då han inte hade sin fiskekorg med sig. Den får växa till sig tänkte han och satte sig på en sten och tände en cigarett. Visserligen så hade han slutat för många år sedan men han unnade sig en cigarett då och då vid sådana här tillfällen och det var underligt att det alltid smakade så gott. Det spelade ingen roll hur länge han hållit upp med rökandet. Varje gång han tände en av sina eviga Marlboro så njöt han och nikotinkicken gjorde honom säll. Det kanske var dags att börja på riktigt igen funderade han. Det var ju inte så många år han hade kvar på jorden så varför inte ta steget fullt med både cigaretter och alkohol. Han skulle säkert kunna hålla det under kontroll ljög han för sig själv. Och visste innerst inne att han gjorde just det, ljög som en häst travade.

Han hörde ljud på andra sidan sjön och höjde sin kikare. Och till sin förtret så såg han två människor, en kvinna och en man, som var i färd med att slå upp ett tält, större än hans, med ett förtält och han tänkte att det måste ha varit ansträngande att frakta den boningen uppför fjället. Robert svor stilla över att hans dröm om att vara för sig själv i naturens sköte kommit på obestånd och han hoppades att de inte skulle stanna länge. Han suckade djupt och tänkte att det naturligtvis hade varit en fåfäng dröm. Det här vattnet var beskrivet i tidningar på och på nätet och att han skulle få vara själv var naturligtvis dumt att tro. Icke desto mindre så kändes det surt och hans frihetskänsla fick sig en kraftig törn. Robert blev helt enkelt förbannad, gick hem till sitt tält och började dricka ”Jag ska ta mig fan se till så de försvinner härifrån”, tänkte han när alkoholen började kicka in. ”De ska få ångra att de kom hit och störde.” Han gick ner och satte sig vid strandkanten och funderade och blev surare och surare. Han kände det som om det var hans sjö, hans tid här och han hade kämpat för att komma hit till stillheten och upplevelsen och ingen skulle förstöra detta och han blev fullare och bestämde sig för att rekognosera vad det var för typer som skändade hans heliga plats och han gav sig ut i den ljusa sommarnatten. Klockan var två.

Robert smög som en ande i den låga vegetationen intill vattnet. Det var varmt tyckte han och han svetten rann och om det var alkoholen som öppnade porerna eller om det verkligen var så varmt tänkte han inte på. Han kände sig som en kommandosoldat på uppdrag men det var längre runt sjön än han uppskattat och han började tappa fokus när han blev trött och spriten började gå ur kroppen. Men det var försent att avbryta nu tänkte han, uppdraget måste slutföras och till slut så befann han sig bara tio meter från tältet. Det var tyst, de två verkade sova och han hade inte en aning om vad han skulle göra nu. Han lutade sig mot en sten och slöt ögonen för att fundera och somnade naturligtvis.

Han vaknade av att någon ruskade hans axel och han slog upp ögonen och stirrade in i ett par blåa ögon som satt tätt ihop på en kvinna som var blond och hade pageklippt hår. Hon såg arg och lite rädd ut men var söt och hade någon slags pyjamas på sig och när hon stod framåtlutad som hon gjorde så såg han, när han sänkte blicken, hennes bröst. Och det var visserligen trevligt, men ännu trevligare om förutsättningarna varit annorlunda, och Robert trettio år yngre. Nu glodde han alltså på ett par vackra bröst och hörde knappt när hon lågt sade. ”Vad i helvete gör du här?” Roberts huvud dunkade där han satt i solen lutad mot sin stenbumling och det tog några sekunder innan han kom ihåg varför han var där han var, och ytterligare tid innan han kunde komma på ett bra svar. ”Jag gick vilse igår kväll”, sade han och kisade mot solen. ”Och så såg jag ett tält och tänkte att jag skulle sätta mig här och vänta på att ni vaknade”, ljög han och försökte se trovärdig ut. Damen, som var i trettiofemårsåldern trodde han, reste sig upp och såg misstänksamt på honom. ”Du luktar sprit”, sade hon. Robert flinade. ”Ja det var väl därför jag gick vilse antar jag”, sade han. ”Men jag fattar var jag är nu när det är ljust. Jag har mitt tält på andra sidan sjön”, flinade han och pekade. ”Hur fan kunde jag gå så fel?” Han skrattade till nervöst. Den blonda damen tittade skeptiskt på honom och sade, ”det är ljust dygnet runt här.” Robert reste sig mödosamt upp, rätade på ryggen och sade tyst, ”mhm, det är bara i min hjärna som det är mörkt, det blir det när jag dricker.” Och när han sade det så insåg han att det var sant. Hon tittade medlidsamt på honom. ”Du kanske inte skulle göra det då.” ”Vadå?” Frågade han dumt för han visste ju svaret. Hon började gå mot sitt tält. ”Dricka förstås”, sade hon över axeln.”

Precis innan hon skull dra ner dragkedjan till tältet så öppnades det inifrån och ut klev en manhaftig kvinna med ett hår som ett yrväder och armar som en flottare med färg och med en rörlig byst som stod i alla väderstreck under en gul, stor T-shirt. Alltså ingen man som Robert kvällen innan trott att det var. ”Godmorgon älskling”, sade den blonda och kysste den bastanta kvinnan på munnen. ”Vi har fått besök inatt.” Den stora kvinnan glodde på Robert och morrade rentav, ”Vad fan har han här att göra?” Hon såg vrång ut. ”Ja han säger att han gick vilse för att han var full, han bor på andra sidan sjön”, sade den blonda sarkastiskt. ”Jag vet inte vad jag ska tro, men han luktar sprit och han verkar snäll så jag antar att han talar sanning.” Hon log nu.

Robert tittade försiktigt på det omaka paret som nu stod och höll varandra om axlarna och skärskådade honom. Hon den stora verkade farlig och lite aggressiv, tänkte han. Men den blonda är ju både söt och snäll och vad hon ser i den där ohyggliga skapelsen som hon håller om begriper jag bara inte. Han skakade lätt på huvudet åt situationen och gjorde sig beredd att gå hem till sitt. ”Vill du ha frukost?” Frågade den manhaftiga när han reste sig upp och hon såg plötsligt väldigt snäll ut. ”Du ser ut som om du behöver det. Svart kaffe och hembakt rågbröd med ost, kan det vara något?” Det lät som musik i Roberts öron och han fann att han var väldigt hungrig och de tankar han haft kvällen innan försvann och han såg istället möjligheter till en trivsam samvaro med två lesbiska kvinnor. Han kände sig på något sätt stor som så lättvindigt accepterade att de var just det, vilket i sig var idiotiskt eftersom i den bästa av världar så skulle han inte ens ha reagerat på att de var avvikande, vilket han innerst inne tyckte att de var, utan istället sett dem som medmänniskor utan etikett och stämpel. De åt en trevlig frukost tillsammans och utbytte fiskeerfarenheter och det visade sig att dessa två kvinnor var långt mer avancerade än vad Robert var vad det gällde fiskeresor. De hade varit över i stort sett hela världen och även, vilket var Roberts våta dröm, fiskat blue marlin på Key West. De visade bilder både på fångster och på hur de festade loss på Sloppy Joes bar, som egentligen var en turistfälla och långt ifrån det dryckeshål som Hemingway bevistade en gång, men Robert kände sig avundsjuk trots detta. För han insåg att han aldrig skulle få uppleva vad de varit med om. Det var försent, han var gammal som gatan och skulle snart dö kändes det som. Han uttryckte sin besvikelse och sina tankar för dessa kvinnor och de sa som alla andra, att du aldrig skulle säga aldrig och att det alltid fanns tid för det som du verkligen ville. Det handlade om att lägga manken till sade de och sedan kom förstås det klassiska uttrycket att ålder är bara en siffra. Robert visste att så inte var fallet. Ålder är orörlighet, trötthet, impotens och förstorad prostata och en till viss del saknad av det som var en gång. Det var inte så att han skulle vilja leva om sitt liv, nej det handlade mer om att han tyckte att de här sista åren han hade kvar kändes meningslösa och han led av att inte orka men främst av att han tappat motivationen till att finnas till. Som att han var försumbar, både för sig själv och andra. Han hade verkligen fått ta sig i kragen för att komma iväg på den här resan och in i det sista hade han tvekat. Tänkt som om att det inte var värt besväret, att det var skönare att gå hemma och påta i trädgården, sitta i soffan och glo på teve, att låta dagarna gå och komma som de ville. Men nu när han var här så kändes det bra, och han var glad över att det var på det sättet och han bestämde sig för att inte dricka mer. Det gjorde honom bara än mer deprimerad och han vill inte vara det. Han ville göra det bästa av det som han hade framför sig och han kände sig glad plötsligt över att han träffat dessa två faktiskt behagliga människor trots att de var lesbiska, tänkte han med glimten i ögat.

Astrid och Helena hette de två och Helena var den söta. De kom från Värmland och deras dialekt var som att lyssna på ett rallyreferat på teve eller radio. De hade levt tillsammans i tio år, var fyrtio och fyrtiofem år gamla, Astrid var förvånansvärt nog yngst. Bodde och arbetade i Värmland, båda inom sjukvården och de älskade att fiska och möttes i Älvkarleby under det årliga laxfisket och de hade varit oskiljaktiga sedan dess. Robert fick sig till livs deras liv tillsammans med frukosten och han hade lärt sig att lyssna. Han var bra på det nu. Det hade inte varit så förr om åren då han istället för att lyssna på vad den andra hade att säga förberedde sin nästa kommentar, vilket gjorde att han alltid hamnade i dispyt. Men nu var han som sagt en lyssnare av rang och människor tyckte bättre om honom som sådan. Så han satt tyst och leende och lyssnade på deras livs historia och ju mer de berättade desto mer kom han att tycka om dessa tu och när de föreslog att han skulle slå läger på deras sida av sjön istället så tackade han ja och känslan av att vilja vara ensam dog, och ersattes av en trängtan efter samvaro. Robert kände sig förunderligt tillfreds.

Under en vecka så fiskade de tillsammans. Lagade mat tillsammans. Badade nakna tillsammans och Robert fick uppleva två totalt oblyga kvinnor som inte skämdes för sin nakenhet, och till slut så skämdes inte han heller för sin slappa mage och något modesta penis. Inte för att någon av kvinnorna brydde sig om huruvida han var välutrustad eller inte men det kändes skönt att inte behöva fundera över sådant. Vissa kvällar kunde han höra hur kvinnorna förlustade sig i tältet, hans eget var uppslaget bara några meter ifrån deras, men det var längesedan han slutade bry sig om köttsliga begär så det bekom honom föga. Det hade funnits en tid då han var väldigt amorös, då hans fru levde, men när hon dog så försvann alla sådana tankar och han inträdde i gubbelivet med allt vad det innebar och han hade tänkt då, på den tiden, att det skulle kännas hemskt när lusten försvann. Men så blev det inte. Snarare så upplevde han en lättnad över att det var över, att inte längre behöva prestera, att slippa bejaka en manlighet som sakta, likt luft ur ett däck med pyspunka, pyste ur honom. Han kunde dock fortfarande känna ett visst pirr i vissa delar av kroppen när han såg Helenas nakna bröst och hennes ganska snygga rumpa gunga fram över gräsmattan där tälten stod, och det var ju ett friskhetstecken förstås, men det gick över när Astrid med sin inte lika behagfulla kropp gjorde entré. Han flinade och kunde fortfarande inte förstå vad Helena såg hos sin partner, men hon var ju snäll, och föreföll dyrka sin söta flickvän och sådant kan ju också vara attraktivt tänkte Robert.

Sista kvällen innan de for så hade de en liten avskedsfest och Robert gjorde avsteg från sitt löfte att inte dricka och de hade det mycket trevligt fram till det att Astrid och Helena i sitt rus började hångla. Då tyckte Robert att det fick vara nog och drog sig tillbaka till sitt tält och somnade som klubbad.

När han vaknade långt in på förmiddagen så hade de två damerna lämnat platsen och hans första tanke var besvikelse för att de inte tagit farväl, tills dess att han upptäckte en lapp fästad med häftstift på ett av de låga träden som växte intill platsen där deras tält stod. Robert tog ner lappen och läste att de försökt väcka honom, men att han varit som död och de uttryckte sin glädje över att ha träffat honom och de hade bifogat telefonnummer och adress i Värmland om han hade vägarna förbi. Robert kände sig varm inombords men trodde väl inte att han skulle komma till skott med en visit. Det var ju så oftast, att det var trevligt och otvunget på neutral mark och på semester, men nästan aldrig samma sak i efterhand, det var åtminstone hans erfarenhet och han mindes sin visit till Oslo när han var ung för att återse en flicka som han träffat på en resa. Det visade sig att det var ett fatalt misstag och de var som främlingar för varandra och han åkte hem igen med svansen mellan benen och svor att han aldrig skulle göra om det misstaget igen.

Robert tog av sig sina kläder och tog sig ett bad. Flöt som en gråsäl på rygg och studerade himlen som var blå med luddiga moln här och där. Det var varmt i luften, men vattnet var kallt så han var snart på land igen. Lade sig naken i solen och tänkte på hur det var, hur det skulle bli, och han kände att det inte var så illa när allt kom omkring. Det hade gjort honom gott att träffa de här, ja han kallade dem flickorna, för de var flickor för honom. De hade gett honom en ny syn på livet. Han visste inte riktigt hur det gått till, men att umgås med dem och skratta tillsammans med dem och att fiska sida vid sida och tävla om vem som tog den största fisken, vilket Robert gjorde, hade gjort honom gott och han hade känt sig yngre än vad han gjort på länge. Det kanske var så att det inte var dags att dö riktigt ännu, att det ännu fanns tid kvar innan maskarna skulle kalasa på hans kropp, eller snarare så att lågorna skulle slicka hans lekamen tills bara aska återstod. Att det fanns en del saker kvar att göra innan det var dags att mata duvorna från parkbänken vid strömmen. Det kändes så nu, och Robert var nöjd med att han kände på det sättet och han bestämde sig för att det var dags att åka hem.

Hem till vadå tänkte han sedan? Hem till den lilla lägenheten, ikeasofforna och ryamattan och det slitna vardagsrumsbordet och den eviga teven som alltid stod på, mer för sällskap än något annat. Men sängen i sovrummet var skön och hans kropp tog stryk av att ligga på ett liggunderlag, som visserligen var av den tjockare typen, men han hade ont i ryggen så han längtade efter resårmadrassen. Robert klädde på sig och gick ner för att fiska en stund och tog upp ännu en röding som han rensade och fyllde med kryddor, virade in den i folie och lade den i skuggan. Gjorde sedan upp en eld och när den började falna så lade han i fiskpaketet i glöden, vände det då och då och efter en halvtimme så åt han den tillsamman med pasta som han kokat på primusköket. Det smakade mycket bra och han tänkte på att det var nyttig mat för en gammal man men att han började tröttna på fiskdieten nu och längtade efter en rejäl köttbit, pommes frites och bearnaisesås, ett gott rödvin och en bra film på teve. Han fattade sitt beslut.

Efter att han packat ihop allting och monterat det som skulle monteras på ryggsäcken så började han sin långa färd nerför bergssidan ner mot där han parkerat bilen. Google mapps var verkligen en fantastisk uppfinning tänkte han där han gick med telefonen i handen som visade honom vägen. Lugnt och försiktigt gick han. Höll sig i de låga björkslyn som växte där, eller i vilka buskage som helst egentligen, han var ingen trädexpert, och det hade mindre betydelse vad det var han grabbade tag i bara det räddade honom från att falla handlöst nerför flinade han. Vådligt var det och hjärtat bankade av ansträngning och rädsla och mygg och knott var sända från helvetet för att plåga honom. Han vilade sig var femtionde meter, satt ner bland ormbunkar och fästingar och det var tunt med luft och han drack av sitt vatten som snart var slut och han kände sig yr i huvudet som ett barn på en karusell och det var som att ha sockervadd i skallen, dimmigt och kletigt och Robert var på gränsen till att svimma av.

Han lade sig ner och det snurrade i hans huvud och han mådde illa så han reste sig upp igen och då slog det till. Det svartnade för hans ögon och han föll handlöst ner utmed bergssidan, slog i en klippavsats, studsade ut en meter och fortsatte sitt fall till han till slut fastnade i en tall som växte ur en klippskreva och där hängde han, i ena bärremmen till ryggsäcken, hade fruktansvärt ont i höften där han slagit i och det var fortfarande femtio meter ner till plan mark. Robert var halvt medvetslös av både chock och smärta och det tog en lång stund innan han kunde förstå vilken prekär situation han befann sig i och när det väl gick upp för honom på riktigt så förstod han att hans sista stund mycket väl kunde vara kommen nu. Han försökte nå trädgrenen ovanför sig men så fort han sträckte sig det minsta så smärtade höften och låret och han tänkte att han hade brutit lårbenshalsen, och det vore ju fint grinade han. Ens klassisk fraktur för en man som var gammal som gatan. Det knakade i grenen han hängde från och han tänkte att just det var en fraktur som skulle ha mer fatala följder för honom än en bruten lårbenshals och därför gjorde han ett nytt försök att nå upp till tallgrenen och få tag för att kunna klättra in mot klippväggen och därefter förhoppningsvis ner till marken. Det gick inte.

Robert hängde där han hängde och han tänkte på sin hädangångna fru och på sina barn som var vuxna sedan länge och han tänkte på att han kunde ha varit en bättre far men också på att han varit en trogen och bra äkta man och på att hans fru älskat honom och att han älskat henne tillbaka. När hon dog så dog även en del av honom och han hade sår som aldrig skulle komma att läka. Han hade utsatt sina barn för en onödig smärta genom att skilja sig från deras mor när de var små och det var något som de aldrig hade förlåtit honom för även om de sade motsatsen. Och han tänkte på att om han skulle gjort det annorlunda om han hade vetat vad det skulle leda till? Han var övertygad om att så inte var fallet. Det han gjort hade han gjort för sin egen skull det rådde ingen tvekan om det men som det var då så hade han att välja på ett liv i olycka tillsammans med en kvinna som inte älskade honom, eller att vara med någon som gjorde det och inte var rädd för att leva tillsammans med en man som redan hade tre barn med en annan. Valet hade varit enkelt och han hade aldrig ångrat sig, inte för en sekund. De hade gift sig och hans barn hade varit med på bröllopsfotot och de hade sett glada ut och han hoppades att de inte farit alltför illa.

Robert lyfte blicken när han hörde hur knakandet i grenen tilltog och han såg hur den sakta höll på att brytas. Han blundade och knäppte sina händer och bad i desperation ”fader vår” så många gånger han hann. Sedan föll han. Och han föll, föll som en gråsten genom år av självförnekelse och självömkan. Föll genom eoner av rädsla och osäkerhet. Men han föll också genom obeskrivlig lycka och stolthet över sina barn och över det som han åstadkommit i sitt liv. Och han föll genom kärlek och tillit och genom en känsla av att äntligen ha hittat sin hemmahamn efter att ha kryssat som ett skepp i nöd över en rullande ocean av illvilja och utan nåd. Och han föll och föll och föll genom ljus och mörker, värme och kyla, tills han till slut landade hårt och obevekligt och slog skallen i en sten och allt ljus försvann.

Robert låg där sedan still och fridfullt på en gräsplätt mellan två stenblock och hans ögon var oseende men hans mun log. Som genom en slump så hade hans fiskespö landat i hans ena hand efter fallet. Det var visserligen brutet men det var det mesta i Roberts kropp också så det följde på något sätt ett gudomligt mönster. Och om du böjde dig riktigt nära Robert där han låg så kunde du se ett svagt skimmer av grönt runt hans kropp. Det var hans aura. Robert hade alltid haft en grön aura det hade hans schaman till vän sagt och nu kunde du se att hon hade haft rätt.

Det landade en Korp intill hans kropp. Det var hans fru. Det var tydligt. Hon var där för att hämta hem honom.

Den stora fågeln så skimrande svart satt intill kroppen och lade huvudet på sned, än hit och än dit. Liksom den pratade med mannen som låg där. Understundom så satt den alldeles still, till synes som om fågeln lyssnade. Den fortsatte sedan den tysta konversationen tills den till slut med kraft upphov sitt karakteristiska ljudhärmande läte: korp, korp, korp, och bredde ut sina breda, svarta vingar och svingade sig uppåt till uppvindar och framtidstro och lämnade kroppen som en gång varit en Robert kvar på marken.

Skalet av Robert, med ett brutet fiskespö i handen. Skalet av ett liv. Skalet på en man som varit med om det mesta. Skalet, som julklappspapper slängt i ett hörn i vilket det varit en vacker present inslagen. Och det vara bara ett skal, det som var värt något var nu någon annanstans och korpen högt uppe i det blåa med vita molntussar skrek ut sin glädje över att vara fri. Och det var Robert också.

Verkligen fri var han, för första gången i sitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s