Våt asfalt och knaprande dubbdäck och en tid och ett rum för eftertänksamhet och oro och en insikt om att det som var och det som kommer spelar allt mindre roll ju närmare slutet på dagen du kommer.

När du ser dig omkring och du får svårare och svårare att förstå meningen med det som blev ditt liv, och när dina andetag blir tyngre och när de fyller dina lungor med luft som har för lite syre för att du ska kunna sväva, är det då du ska ta nya tag, räta på ryggen, fästa blicken i horisonten och gå vidare i samma hjulspår? Eller ska du stanna upp, haka av dig ryggsäcken med problem, sätta pistolen under hakan och trycka av och därigenom avsluta mardrömmen?

Det känns som att det mer och mer handlar om att försöka hitta kickar i tillvaron för att stå ut och det är så det blivit den sista tiden. Det är fel, jag vet att det är det tänkte han, jag borde istället gå inåt och sätta mig ner på golvet och försöka nysta upp vindlingarna i min hjärna som när du nystar upp en härva av garn och försöka hitta ett sätt att lura mig själv på. Ett sätt som jag inte kan genomskåda. Han såg ut genom fönstret och hans tankar gled in i novembermörkret som en vålnad och han kände fukten och hösten och det var inget fel med det. Att det var höst, det var väntat och han hade alltid tyckt om hösten och dagen som idag är en regnig dag, tänkte han. Och på teve spelades det en fotbollsmatch och den var tydligen viktig, det gick att höra det på intensiteten i kommenterandet, falcetterna, de spruckna stämmorna, och han satt och tittade en stund och drogs med i villervallan när Sverige vann och tog sig vidare till, ja vad var det nu, jo EM-slutspel. Han kände sig plötsligt glad och såg fram emot den utlovade fotbollsfesten som tydligen skulle gå av stapeln i sommar. Men så tänkte han att det är väl ändå ett torftigt liv vi människor lever när vi lägger in så mycket vikt i vilket lag som vinner fotbollsmatcher, varför är det viktigt för oss? Eller idrott överhuvudtaget, varför håller vi på med sådant? Så meningslöst det verkar. Är det för att vi inte ska kriga och slå ihjäl varandra som statsapparater lägger ner enorma summor pengar för att engagera oss i fotboll, ishockey, tennis, eller någon annan djävla idrott? Eller är det för att hålla oss i schack? Självklart är svaret ja på bägge frågorna tänkte han. Men till vilken nytta frågar jag mig? Vi krigar ju i alla fall och så infantilt det förefaller detta med idrottsutövande. Vuxna människor som jagar efter bollar och puckar eller som strävar efter att springa fortast eller hoppa högst eller längst, och återigen, varför?

Krig känns fanimig bättre tänkte han. Att åtminstone slåss för sina rättigheter, sin övertygelse, eller för att få vara fri utan bojor både reella och mentala. Att slåss och döda för att få behålla sin integritet och slippa förtryck och han förstod plötsligt varför krig fanns och meningslösheten med allt.

Och Stockholm city glittrade förföriskt från hans fönster. Tusentals lampor och fönster och hur många människor fanns det inte här tänkte han. Och han mindes när han hålögd och förmodligen vettlös bodde på barer och pubar i den stora staden. På den tiden då han trodde att livet var det som det inte var, och som han först nu förstod. Den man som han var idag skulle han ha velat vara under mycket längre tid och när han tänkte på det sättet så kändes alla åren som han varit annorlunda som förspillda. Han suckade och längtade och ångrade men tänkte ändå att allt hade en mening och utan det som inte hade varit så angenämt så hade han inte fått möta sitt riktiga liv och det hade han ju faktiskt levat rätt länge nu. Och om allt gick efter planen, så skulle mer än halva hans liv bli som han ville att det skulle vara.

En glädjens vindil blåste plötsligt i hans själ och han log mot sig själv i vardagsrumsfönstret när han tänkte på hur många lyckliga år han haft och om han skötte sig, på hur många som återstod.

Han skulle nämligen aldrig bli sjuk. Aldrig bli gammal, och han skulle aldrig någonsin dö.

Det var så det var bestämt och det var så det skulle bli.

Han satte sig i soffan igen och lyssnade på lyckliga svenska fotbollsspelare och han tänkte, att det kanske inte är så dumt med idrott när allt kommer omkring. I alla fall inte med fotboll.