Det var där han befann sig, i det som inte riktigt var färdigt, i det som var på väg att bli något, i en tillvaro som ännu led av födslovåndor i en långt framskriden grosess utan synbart slut. Hans utmärglade anletsdrag var som en tavla, ett gammalt konstverk med sprucken oljefärg och med en ram av ek och krackelerad guldlackering. Han var som en morgon med blekt ljus fast med skymningen i själen.

När solen gick upp den här morgonen och färgade himlen rosa och molnen hängde som tunna tyllgardiner i horisonten så satt han med sitt kaffe på verandan, den som borde slipas och oljas och som hade varit vacker en gång men som inte var det längre. Den fyllde sin funktion men var inte angenäm att se på. Precis som han själv tänkte han. Det fanns många likheter mellan honom själv och en sprucken, gisten veranda.

Vemod och otillräcklighet och ånger fyllde hans vardag och sällan skådade han glädje och sorglöshet. Han sov dåligt, vaknade en gång i timmen och låg då tyst och stirrade i taket med slutna ögon och upptäckte att det fanns stjärnor i mörkret och han undrade var de kom ifrån. Ut i hans eget högt personliga universum gick då hans färd och han kryssade mellan stjärnbilder och planeter tills han somnade om, och vaknade, och allt började om igen. Det var år sedan han sov en hel natt och spåren av dålig sömn var som djupa spår i en sandstrand och inte ens höga vågor och stormar som rasade i hans själ kunde utplåna dem. Jag är som ett slott tänkte han. Nej förresten, jag är en slottsruin numera. Men en gång stod jag på toppen av en höjd med vajande fanor och guldskimrande torn och tinnar och ingen kunde passera min vallgrav och komma innanför murarna utan rätt lösenord. Jag var min egen lyckas smed och aldrig hade jag trott att de svärd jag smidde en gång skulle vändas mot mig.

Mannen suckade, avslutade sitt kaffe som nu blivit kallt, reste sig och gick in i huset. Han tittade in i sovrummet där hans fru låg och sov, eller skulle ha gjort om det varit för fem år sedan. Han var ensam nu, ensammare än en övergiven katt i skogen och den sorg han bar på var tung. Han var osäker på hur länge han skulle stå ut. Hösten var på väg, det gick att känna det och han hade sett gässens vinkelhakar i skyn och hört deras rop och han tänkte på Akka och hennes medgäss som ropat ”kom med! Kom med!” till den stackars Mårten gås som gick med klippta vingar på ladugårdsbacken och hans fruktlösa försök att lyfta var sorgligt att se. Det var så han kände sig, som en fågel med vingar som inte bar och han kände bojorna kring sina fotleder, hur de skavde när han försökte göra sig fri. Men det finns ingen verklig frihet tänkte han. Visserligen så kan du inbilla dig att du går hand i hand med friheten men det är bara en lek med en tanke, om du är människa så sitter du fast. En fågel är fri så är det, och han tänkte på alla människor i sina små hus, hur de bodde där, hade sina liv och sina små och stora bekymmer och han tänkte på den stora rockpoeten av alla människor, och på hans drömmar om den stora friheten och hur även han själv trott på den sagan. Han visste bättre nu, bättre än de flesta, inklusive rockpoeter och andra.

Det här livet, han såg sig själv i spegeln, det var inte så roligt alla gånger. Han gjorde en grimas och gubben i spegeln lipade åt honom. Mannen skrattade ansträngt. Varför lever vi? Och han halkade åter igen in i spekulationer och funderingar visavi livets mening. Varför går vi här tillsammans? Och när han såg ungdomar och barn så tänkte han att, stackare, ett helt liv att leva. Att anträda världens längsta resa utan mål och mening och en strävan efter att hitta en anledning att fortsätta kändes för honom som ett straff och han led med dessa resenärer som inte hade en aning om vilka vedermödor som väntade dem. Denna inrutade tillvaro, som pjäser på ett gigantiskt schackbräde, som programmerade robotar, att utföra ett förutbestämt arbete, och för vem då? Vem har beställt detta och återigen, till vilken nytta?

Nu hade solen klättrat lite högre på himlen och det föreföll som att det skulle bli en varm dag trots att det var oktober. Det spelade ingen roll. Vädret var inte viktigt för honom och han tänkte att ingenting var det längre. Han var som en maskin. En perpeteum mobile fast med ett slut och han ville att det skulle vara över snart.

När han såg tillbaka på sitt liv så önskade han att han gjort saker och ting annorlunda och fastän han insåg att sådana tankar var onödiga och bara fick honom att sjunka ännu lägre ner i misströstan och håglöshet så var det omöjligt att låta bli. Visst, du skulle leva i nuet, han förstod det, lära sig att uppskatta det du hade och inte ångra och älta, men det han hade, vilket egentligen inte var så illa, kändes inte tillräckligt. Han ville fly men det fanns ingenting att fly till tänkte han. Nya platser, nytt liv, skulle ändå bara sluta med att han återvände till melankoli ansåg han och döden var inte längre skrämmande så som den varit en gång. Han såg den istället an med tillförsikt och han skulle bli grymt besviken om det inte fanns någonting på andra sidan.

Han flinade åt motsägelsen i den tanken, satte sig ner vid datorn och startade spelet med den tjej som aldrig sade nej.