”Jag begriper inte det här”, sade han. ”Hur jag än vrider och vänder och försöker, så kan jag fanimig inte hitta någon mening med att fortsätta med den här skiten.”

Hon såg ledset på honom.

”Nej, ja, men det har ingenting med dig att göra egentligen. Jag har bara så svårt att förstå vad som förmår människor att gå vidare, hur de kan tycka att det de gör är så betydelsefullt att det ger dem energi att fortsätta framåt.” Han suckade. ”Jag struntar i det vanliga livet. Att arbeta känns meningslöst, jag gör det bara för att jag måste och finner verkligen ingen mening med det jag gör och ondgör mig över dem som finner en sådan med sitt småaktiga förvärvsarbete trots att jag är i samma situation själv. Jag bryr mig inte ett spår om nyheter eller om Greta och Donald eller om andra som det skrivs om hela tiden i upprört tillstånd.”

”På riktigt?” Sade hon och såg tvivlande på honom.

”Javisst, jag orkar inte bry mig om miljöförstöring eller rasism eller krig i mellanöstern eller svältande harmynta barn längre. Jag har fått nog.” Han såg arg ut. ”Bara en sådan sak som att gå till jobbet varje dag suger musten ur mig, och att sedan de jag jobbar åt anser att jag ska engagera mig i företagets väl eller ve, när jag knappt orkar med mig själv, får mig att bli galen.”

”Det verkar jobbigt det där”, sade hon sarkastiskt.

”Det kan du fethaja att det är. Jag är så jävla trött på att behöva lyssna på människor på bussen och på tunnelbanan som talar om sina jobb, sina relationer och sina åsikter som om det vore det viktigaste i världen. Och alla idiotiska inlägg på Facebook och bilder på glas med sprit i och jag bryr mig inte om vem som har dött och vem som saknar vem. Det är mig fullständigt likgiltigt.” Det osade ur öronen på honom när han talade. ”Varför kan inte folk bara leva sina egna liv och hålla käften och inse att det finns högre värden, större saker att lägga sin energi på än petitesser.”

”Du menar petitesser som miljöförstöring, svält och krig?” Sade hon och skrattade.

”Den här världen går åt helvete i alla fall oavsett vad vi gör idag, och anledningen till att den gör det är att människan fokuserat på fel saker från början. Egen vinning, rädsla för förändring och allt som är annorlunda, kortsiktigt tänkande, profithunger och en tro på det materiella istället för att fokusera på andlighet och djupare värden i tillvaron. Det är anledningarna till att vi idag står på gränsen till undergång. Och jag orkar inte lyssna på idiotiska ledare, rasister och andra, som mer eller mindre beter sig som pajaser längre, ej heller på unga aktivister som verkligen tror på att det går att göra något.”

”Du tänker på Greta?”

”Ja Greta, men förstå mig rätt nu. Jag är full av beundran över hennes engagemang och jag tror att även om hon säger att hon förlitar sig på vetenskapen, så har hon egentligen ett uppdrag från någon högre makt. Det är bara det att det är hundra år försent. Någon måste ha sovit, och missat väckarklockan.”

”Men du menar ändå att vi ska vara tysta, be, och hoppas på det bästa? Det verkar inte så genomtänkt tycker jag.”

”Vi måste be, gå inåt, sluta dyrka Mammon, inse att det vi håller på med här på jorden inte leder någon vart och att det inte har någon betydelse hur mycket pengar du tjänar eller hur duktig du tycker att du är eller hur stora insatser du gör för att rädda miljön. Ingenting förutom böner och andlig trovärdighet hjälper. Och vi ska inte hoppas på det bästa utan på det sämsta. Vi ska sluta att fokusera på oss själva, sluta tro på att någon politiker verkligen menar vad de säger. Inse att ingen kan göra något åt det vi ser idag. Det enda vi kan göra är att hålla käften, mumla innerliga böner och försöka hitta den gömda porten.”

”Den gömda porten?”

”Ja just det, den väl gömda dörren som du bara kan hitta och komma in igenom om du är mentalt förberedd.”

”Porten till stjärnorna.”

”Ja om du vill, en port till stjärnor du inte trodde existerade. En resa till en tillvaro bortom den här materiella skiten vi lever i. En existens utan de värderingar som vi nu låter oss bli styrda av.” Han fick något drömmande i blicken. ”En väg till insikt om hur det verkligen hänger ihop.”

”Jag är inte så säker på att jag förstår vad du menar.”

Han skrattade.

”Nej vem fan gör det. Jag begriper knappt själv vad jag pratar om. Det är mer en känsla jag har som att famla i mörkret, som en blind, med en önskan att kunna se.”

”Så det här livet du lever nu, hur ser du på det?”

”Ser?” Skrattade han. ”Jag är ju som en blind sa jag ju. Nej, livet som det är idag liknar ingenting tycker jag. Jag går mest och väntar på någonting annat.”

”Vadå?”

”Ja som jag sa, en öppning, en väg värd att gå, något som får mig att se tillvaron an med tillförsikt.”

”Och det gör du inte med mig?”

Han såg på henne och tänkte att det gjorde han ju, att om det inte varit för henne så hade han gett upp för längesedan.

”Det är du som har nyckeln”, log han.

”Till din port?”

Han nickade.