Jag minns när det var på det sättet att du hade en moped. En blå sådan med kickstart och en treväxlad motor som alltid fungerade som den skulle. Hur det det var när du skulle ut på stadens gator och den frihetskänsla du hade när fartvinden piskade dig i ansiktet, det minns jag som om vore det igår. Det var lätt att se det på ditt ansiktsuttryck.

Du älskade din moped och du hade lärt dig hur du skulle behandla den för att den skulle vara snäll mot dig. Det blå fordonet startade alltid på första kicken och du tankade tvåtaktsbränsle på ESSO-macken och din pappa stod bredvid och fyllde på bensin i er Volkswagen och ni log mot varandra och du satt upp och fräste iväg och vinkade och du såg att din far var stolt och lycklig.

Du kom att gilla kickar. Inte bara att kicka igång din moppe utan att kicka livet så att säga. Du strävade efter nya upplevelser hela tiden och var föga nöjd när livets väg blev för rak och enahanda. Det gick för sakta också tyckte du. Så en åtgärd blev att trimma din maskin för att den skulle gå fortare. Du bytte drev, du ”jackade” kolven och bytte cylinder och när hjärtats slag ökade och adrenalinhalten i ditt blod steg i takt med att farten ökade så visste du att det här var din melodi.

Och det gick fortare och fortare.

Du levde i din egen värld redan som liten grabb. Skapade äventyr efter eget huvud och du var den som hade idéerna när det skulle lekas och det blev din roll. Han som regisserade, det var du. Han som visste vad som skulle göras och vem som skulle göra vad blev också din uppgift och du skrev uppsatser som din fröken alltid läste upp för övriga klassen. Du manipulerade och ljög, mest för dig själv, och du hade en förmåga att anpassa dig till rådande förhållanden och såg alltid till att hamna i rätt lag och du var rädd. Rädd för att bli lämnad utanför var du. Rädd för att inte passa in eller trampas ner var du också. Så du klev ibland på andra för att komma upp och fick dåligt samvete för att du gjorde så men valde att inte tänka på det. Du var mörkrädd även.

Du var ett barn också som vuxen. Känslig – överkänslig rent av –  var du och så lätt att såra och sårad blev du och du kom att spela en roll som blev som en andra hud och du glömde bort vem du verkligen var. Jag minns dig så väl. Till synes så säker och världsvan och slagfärdig och du drog dig föga för att använda dina vänner som racket för att slå en boll innanför linjen så att säga. Du gjorde många illa min vän, men främst dig själv och under många år förnekade du allt och seglade för fulla segel men hittade aldrig din hemmahamn.

Till slut dock, lite mer än  halvvägs in i livet så tog vägen slut. Din moped stannade och du klev av och vinden ven och det var kallt. Du stod med mössan nerdragen över öronen och glodde dumt. Jag såg dig då också och jag tänkte att det inte kunde vara långt kvar nu. Du var liksom genomskinlig och dina konturer blandades med omgivningen och sedan försvann du, vart vet jag inte.

Många år förflöt utan att vi träffades och jag glömde nästan bort dig men när jag nu står här och minns och är en aning anonym bland dina vänner och släktingar för ett sista farväl och jag tänker som så om det fanns något jag kunde ha gjort för att du skulle sluppit de där åren i utkanten av livet.

Du var en vilsen man men din yta var hård och frågan är om du ens visste vad som var problemet. Det kanske är en smula förmätet av mig att döma dig så här i efterhand och är jag ens säker på hur du kände? Vem är jag egentligen att stå här och tycka att du kunde gjort saker annorlunda? Du kanske var lycklig som du var även om jag tror att du innerst inne ruvade på ett lyckligt ägg som du gjorde ditt bästa för att kläcka. Om du bara förstått att ägget inte behöver kläckas tänker jag, det är inte så viktigt att vara lycklig. Faktum är att det räcker med att vara i besittning av ett lyckoägg. Veta om att du bär på ett sådant,  även om det kan vara svårt nog.

Du är lycklig nu i alla fall, det är jag övertygad om.