Månad: augusti 2014

Slutet på tredje dagen

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

galaxy S III 405

Efter en lång dag på arbetet så känns en cykeltur tillsammans med Mozart i lurarna och en solnedgång över Täby som en lisa för själen. Det är gott att komma hem till sin familj, till sitt lilla hus, till frid och harmoni och de skrikande, tecknade figurerna på Disneyteve bekommer mig inte ens längre. Ja, inte just nu i alla fall. Men jag vet att till slut så kommer dessa oartikulerade vrål som de här filmerna till nittio procent består av att göra mig vansinnig. Det är då jag på ett lugnt och behärskat sätt ber barnen att stänga av de där förbannade programmen innan jag slänger ut tevehelvetet på gården.
Men än värre är de dubbade amerikanska serierna som den äldste sonen älskar att titta på. Jag är fullt och fast övertygad om att synapserna i hjärnan på den som tittar slutar att fungera, eller åtminstone går ner på lågvarv. Du kan se det på ansiktsuttrycket hos min i vanliga fall så intelligenta och vakna son på tolv år. Han ser ut som om han blivit partiellt lobotomerad. Dock till min stora glädje så får han nog till slut, suckar uppgivet och stänger av och går in i ”gamingrummet” och spelar Fifa på Playstation tre istället. Det finns hopp för min lille kronprins.
De är lyckliga i alla fall, bägge två och det är jag också, och min fru. Och det var trevligt att träffa min bror idag. Han bjöd på lunch, och på söndag ska lillebror och jag ut och fiska kräftor i en hemlig sjö djupt inne i de sörmländska skogarna där trollen och knytten och de osaliga gastarna bor och vattnen är svarta som ebenholts och skaldjuren stora som hundvalpar.
Jag är beredd, jag är beväpnad, jag är förväntansfull.

På den tredje dagen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar
Skåne

Skåne

Det känns redan så längesedan som sommaren dog fast det var häromdagen. Igår på min uteplats tillsammans med de sedvanliga kvällscigaretterna, när jag stod under stjärnorna och den bleka månen kikade fram bakom molngardinerna och flinade åt mig så kände jag det. Sommaren har rest nu.
Frid över dess minne och jag hörde någonstans för mitt inre öra hur John Holm sjöng: ”Sommar´n dör, det är därför, jag är ledsen ikväll.” Fastän det känns inte så panikartat som det gjorde när jag var yngre och sommaren hade varit som en enda lång underbar fest som aldrig tog slut.
Den ljusa årstiden är något annat nu, fortfarande härlig och angenäm och en trevlig tid att befinna sig i, men inte lika hysteriskt krävande i form av att allt måste göras nu för i morgon kan det vara för sent. Jag lever tillsammans med sommaren som om det vore en god vän som kommit på besök. En lugn och fin vän med sympatiska drag och ett trevligt sätt. Vi tar långa promenader tillsammans, umgås med mina fina barn och min fru kommer också väl överens med min gamle vän. Vi åker och badar tillsammans, han är med på semestern och han sitter på en sten och tittar på när jag fiskar och när jag inte får något så lider han med mig. Han är glad för det mesta, men också lite sorgsen ibland, med ålderns rätt, och när hösten kommer och han packar sina väskor för att åka hem till sig så känner jag mig också lite vemodig, men det känns rätt ändå, att han åker. Det är viktigt att inte slita på en fin vänskap tycker jag och jag vet ju att när han kommer tillbaka nästa gång så blir det desto trevligare.
Så jag står på baksidan, med halmhatten på nacken, shortsen fortfarande på, cigaretten i mungipan och jag fryser lite men låter inte det bekomma mig nämnvärt. Jag vinkar farväl och har ett snett leende i mungipan och precis innan han försvinner bakom vägkröken så vänder han sig om och vinkar tillbaka. Han stannar till, ler även han, sätter ett halmstrå i mungipan och slänger upp ryggsäcken på axeln och så är han borta.
”Vi ses min vän”, viskar jag. Och jag torkar bort en tår ur ögonvrån när jag går in.
När jag sätter mig ner framför teven och lägger armen om min hustru så tänker jag på John Holm igen. Han har fel, sommaren är inte alls död, han har bara rest bort ett tag för att vila upp sig.
Godmorgon hösten!

På den andra dagen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

galaxy S III 078

Högmod är en av de sju dödssynderna. Det förefaller som om jag är behäftad med denna för jag är så förbannat övertygad om att jag är bättre än alla andra människor så enligt mitt sätt att se på det hela så kallas det inte högmod längre, utan det är så det är bara. Högmod kallas det väl – anser jag – om du tror dig förmer än andra och inte är det, eller hur? Men om du som jag – och lite för ofta för att det ska vara nyttigt för mig – verkligen tror att du är förnämligare och finare än gemene man så kallas det, ja vadå?
Naturligtvis så benämns det som högmod, vad annars? Men just den här formen – ovan beskriven – är tror jag i litteraturen benämnd som utstuderat högmod. Högmod i den högre skolan, kallat ultrahögmod av de initierade. Dödssyndernas dödssynd således och den lider jag av.
Fastän ibland så lider jag inte ens, och det är ju fel det vet jag ju. Jag är en fruktansvärd människa.

 

galaxy S III 213

En dag för en tid sedan så var jag någon annanstans än där jag brukar vara om dagarna. Det var en mycket underlig dag, och det tog lång tid innan jag hämtat mig. Förvånande ändå vad de rutiner som jag har är viktiga för mig. Det trodde jag faktiskt inte. Jag var övertygad om att jag är en fri själ, att omgivningen inte betyder något, att jag oavsett närmiljö kan fungera otvunget och avslappnat utan att störa mig på att saker och ting inte är som de brukar vara. Men den uppfattningen kom på skam skulle man kunna säga, och det visade sig att jag är en relativt konventionell människa – ibland – med väldigt bestämda uppfattningar om hur det bör gå till här i livet.
En lite tråkig insikt bör sägas, och jag är inte helt beredd att acceptera den delen av min personlighet riktigt ännu.
Men man lär så länge man lever, och man lever så länge man lär sig något. När det står still och ingenting längre går in. När information studsar som tennisbollar som mot den berömda garagedörren i Södertälje men nu istället mot ditt låsta sinne. Då är det dags att stänga butiken och gå hem.
Men det finns hopp när man som jag – den här dagen då jag var någon annanstans än där jag brukar vara – kan stå bredvid mig själv och se på problemet på lite distans. När jag kommit så långt i att handskas med en situation att jag kan kliva ur huvudrollen och istället som en i publiken betrakta situationen opartiskt så att säga.

För övrigt så önskar jag bli kvinna i mitt nästa liv. Det, känner jag, kommer att bli mycket intressant.

På den första dagen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Ärligheten

Ärligheten är som någon som jag känner alldeles för väl, som en sådan där vän som du alltid har med dig vare sig du vill eller inte, eller som en ryggsäck som du skulle vilja ta av dig ibland men inte kan. Närhelst tveksamheter och svårigheter tornar upp sig framför mig och allt känns som en ogenomtränglig vägg. Då tänker jag helt sonika att:
”Kom ihåg att vara ärlig och uppriktig nu hördu, inget låtsasliv eller förnekande av hur du verkligen känner”!
Det fungerar inte alltid så bra som det var tänkt tyvärr.

Jag står framför spegeln på morgonen och ser på mig själv för att ta in någon som var ämnad att bli en god människa med utpräglad disciplin och självinsikt. Men ser istället en man som, ju längre tiden går och ju mer jag tycks åldras, utkristalliserats till en institution. Ett vidunder som slukar förljugenhet och onda uppsåt, otrohet och alla typer av oempatiskt beteende likt hungriga vargar sitt byte. Den tvivelaktiga moralens och lögnaktighetens nemesis ämnad att frälsa dig, det är jag

Jag har en radar i min hjärna. Den är hyperkänslig för förändringar i min omgivning, alla typer av interferenser som har att göra med hur människor talar till varandra, hur de ser på varandra eller hur de ser på mig.
Jag uppfattar vibrationer i luften och i marken och jag hugger som en kobra när jag känner fara. Ingen kommer undan, jag är som en mantlad hämnare som tjänstgör i en armé som har till uppgift att vidmakthålla den allra renaste formen av ärlighet och uppriktighet. Att aldrig hålla tand för tunga eller hålla mitt ljus under någon som helst form av skäppa har blivit som en religion för mig, och jag tillber min gudsbild varje kväll under det att jag ser på teve eller lyssnar på radio. Jag ondgör mig över reportrars sätt att försöka förvanska sanningen, irriterar mig på programledares tillgjorda sätt och andra typer av tarvligheter, och jag skickar insändare och jag ringer till klagomuren.

”Du förnekar dig själv”, säger jag anklagande. ”Du förvarar alla dina orättfärdigheter i en låst kista. Dess sjutillhållarlås har en nyckel som bara du har tillgång till och om du vill bli en hel människa så måste du öppna, och hänga upp din smutsiga byk, så att jag din välgörare och din enda möjlighet till ett värdigt liv kan hjälpa dig”.
”Men vad fan”! Morrar du. ”Jag har ingenting undangömt, det du ser är det du får och jag accepterar inte att du försöker förvanska mitt liv till något som passar dina syften”! Sedan reser du dig i affekt och lämnar vardagsrummet.
”Erkänn”! Skriker jag. ”Erkänn du gudlösa människa. Låt mitt skinande svärd befria dig från villfarelser och hopplösa dementier av dina synder”!
Och jag följer efter dig ut ur rummet under det att jag gestikulerar med mina bepansrade händer. Mina ögon lågar, och jag är uppfylld av mitt ämbete. Jag är en tjugohundra-talets riddare av inkvisitionen och sanningen skall fram till varje pris. Inte ens när du slår igen sovrumsdörren framför näsan på mig, låter jag det bekomma mig nämnvärt.

”Sanningen är evig”, viskar jag som ett mantra. ”Grundprinciperna måste upp på bordet och inte bara för min, utan även för den förtappade mänsklighetens skull”. Och jag går runt, runt i rummet som ett jagat djur. Stannar då och då upp för att se mig i spegeln, knyter min näve och talar till min spegelbild.
”Jag har rätt. Jag har rättrådigheten som mitt vapen. Mitt samvete är rent”!

Uppgiften jag har tagit på mig är svår. Förnekandet av det verkliga, ursprunget, det oförvanskade livet utan choser och påmålade masker har tagit sig oproportionella former och måste bekämpas till varje pris. Jag står ensam på palissaderna och min rustning glimmar i det heliga ljuset. Jag hytter med mitt svärd.

”Vad håller du på med nu sötnos”? Frågar du sedan när den renande elden falnat något. ”Kan vi sluta bråka och gå och lägga oss, jag är jättetrött”?
”Förnekelsens tid är över”, mumlar jag.
”Vad sa du”?
”Ingenting älskling”, suckar jag. ”Låt oss sova nu”.