Skåne

Det känns redan så längesedan som sommaren dog fast det var häromdagen. Igår på min uteplats tillsammans med de sedvanliga kvällscigaretterna, när jag stod under stjärnorna och den bleka månen kikade fram bakom molngardinerna och flinade åt mig så kände jag det. Sommaren har rest nu.
Frid över dess minne och jag hörde någonstans för mitt inre öra hur John Holm sjöng: ”Sommar´n dör, det är därför, jag är ledsen ikväll.” Fastän det känns inte så panikartat som det gjorde när jag var yngre och sommaren hade varit som en enda lång underbar fest som aldrig tog slut.
Den ljusa årstiden är något annat nu, fortfarande härlig och angenäm och en trevlig tid att befinna sig i, men inte lika hysteriskt krävande i form av att allt måste göras nu för i morgon kan det vara för sent. Jag lever tillsammans med sommaren som om det vore en god vän som kommit på besök. En lugn och fin vän med sympatiska drag och ett trevligt sätt. Vi tar långa promenader tillsammans, umgås med mina fina barn och min fru kommer också väl överens med min gamle vän. Vi åker och badar tillsammans, han är med på semestern och han sitter på en sten och tittar på när jag fiskar och när jag inte får något så lider han med mig. Han är glad för det mesta, men också lite sorgsen ibland, med ålderns rätt, och när hösten kommer och han packar sina väskor för att åka hem till sig så känner jag mig också lite vemodig, men det känns rätt ändå, att han åker. Det är viktigt att inte slita på en fin vänskap tycker jag och jag vet ju att när han kommer tillbaka nästa gång så blir det desto trevligare.
Så jag står på baksidan, med halmhatten på nacken, shortsen fortfarande på, cigaretten i mungipan och jag fryser lite men låter inte det bekomma mig nämnvärt. Jag vinkar farväl och har ett snett leende i mungipan och precis innan han försvinner bakom vägkröken så vänder han sig om och vinkar tillbaka. Han stannar till, ler även han, sätter ett halmstrå i mungipan och slänger upp ryggsäcken på axeln och så är han borta.
”Vi ses min vän”, viskar jag. Och jag torkar bort en tår ur ögonvrån när jag går in.
När jag sätter mig ner framför teven och lägger armen om min hustru så tänker jag på John Holm igen. Han har fel, sommaren är inte alls död, han har bara rest bort ett tag för att vila upp sig.
Godmorgon hösten!