Efter en lång dag på arbetet så känns en cykeltur tillsammans med Mozart i lurarna och en solnedgång över Täby som en lisa för själen. Det är gott att komma hem till sin familj, till sitt lilla hus, till frid och harmoni och de skrikande, tecknade figurerna på Disneyteve bekommer mig inte ens längre. Ja, inte just nu i alla fall. Men jag vet att till slut så kommer dessa oartikulerade vrål som de här filmerna till nittio procent består av att göra mig vansinnig. Det är då jag på ett lugnt och behärskat sätt ber barnen att stänga av de där förbannade programmen innan jag slänger ut tevehelvetet på gården.
Men än värre är de dubbade amerikanska serierna som den äldste sonen älskar att titta på. Jag är fullt och fast övertygad om att synapserna i hjärnan på den som tittar slutar att fungera, eller åtminstone går ner på lågvarv. Du kan se det på ansiktsuttrycket hos min i vanliga fall så intelligenta och vakna son på tolv år. Han ser ut som om han blivit partiellt lobotomerad. Dock till min stora glädje så får han nog till slut, suckar uppgivet och stänger av och går in i ”gamingrummet” och spelar Fifa på Playstation tre istället. Det finns hopp för min lille kronprins.
De är lyckliga i alla fall, bägge två och det är jag också, och min fru. Och det var trevligt att träffa min bror idag. Han bjöd på lunch, och på söndag ska lillebror och jag ut och fiska kräftor i en hemlig sjö djupt inne i de sörmländska skogarna där trollen och knytten och de osaliga gastarna bor och vattnen är svarta som ebenholts och skaldjuren stora som hundvalpar.
Jag är beredd, jag är beväpnad, jag är förväntansfull.