Ärligheten

Ärligheten är som någon som jag känner alldeles för väl, som en sådan där vän som du alltid har med dig vare sig du vill eller inte, eller som en ryggsäck som du skulle vilja ta av dig ibland men inte kan. Närhelst tveksamheter och svårigheter tornar upp sig framför mig och allt känns som en ogenomtränglig vägg. Då tänker jag helt sonika att:
”Kom ihåg att vara ärlig och uppriktig nu hördu, inget låtsasliv eller förnekande av hur du verkligen känner”!
Det fungerar inte alltid så bra som det var tänkt tyvärr.

Jag står framför spegeln på morgonen och ser på mig själv för att ta in någon som var ämnad att bli en god människa med utpräglad disciplin och självinsikt. Men ser istället en man som, ju längre tiden går och ju mer jag tycks åldras, utkristalliserats till en institution. Ett vidunder som slukar förljugenhet och onda uppsåt, otrohet och alla typer av oempatiskt beteende likt hungriga vargar sitt byte. Den tvivelaktiga moralens och lögnaktighetens nemesis ämnad att frälsa dig, det är jag

Jag har en radar i min hjärna. Den är hyperkänslig för förändringar i min omgivning, alla typer av interferenser som har att göra med hur människor talar till varandra, hur de ser på varandra eller hur de ser på mig.
Jag uppfattar vibrationer i luften och i marken och jag hugger som en kobra när jag känner fara. Ingen kommer undan, jag är som en mantlad hämnare som tjänstgör i en armé som har till uppgift att vidmakthålla den allra renaste formen av ärlighet och uppriktighet. Att aldrig hålla tand för tunga eller hålla mitt ljus under någon som helst form av skäppa har blivit som en religion för mig, och jag tillber min gudsbild varje kväll under det att jag ser på teve eller lyssnar på radio. Jag ondgör mig över reportrars sätt att försöka förvanska sanningen, irriterar mig på programledares tillgjorda sätt och andra typer av tarvligheter, och jag skickar insändare och jag ringer till klagomuren.

”Du förnekar dig själv”, säger jag anklagande. ”Du förvarar alla dina orättfärdigheter i en låst kista. Dess sjutillhållarlås har en nyckel som bara du har tillgång till och om du vill bli en hel människa så måste du öppna, och hänga upp din smutsiga byk, så att jag din välgörare och din enda möjlighet till ett värdigt liv kan hjälpa dig”.
”Men vad fan”! Morrar du. ”Jag har ingenting undangömt, det du ser är det du får och jag accepterar inte att du försöker förvanska mitt liv till något som passar dina syften”! Sedan reser du dig i affekt och lämnar vardagsrummet.
”Erkänn”! Skriker jag. ”Erkänn du gudlösa människa. Låt mitt skinande svärd befria dig från villfarelser och hopplösa dementier av dina synder”!
Och jag följer efter dig ut ur rummet under det att jag gestikulerar med mina bepansrade händer. Mina ögon lågar, och jag är uppfylld av mitt ämbete. Jag är en tjugohundra-talets riddare av inkvisitionen och sanningen skall fram till varje pris. Inte ens när du slår igen sovrumsdörren framför näsan på mig, låter jag det bekomma mig nämnvärt.

”Sanningen är evig”, viskar jag som ett mantra. ”Grundprinciperna måste upp på bordet och inte bara för min, utan även för den förtappade mänsklighetens skull”. Och jag går runt, runt i rummet som ett jagat djur. Stannar då och då upp för att se mig i spegeln, knyter min näve och talar till min spegelbild.
”Jag har rätt. Jag har rättrådigheten som mitt vapen. Mitt samvete är rent”!

Uppgiften jag har tagit på mig är svår. Förnekandet av det verkliga, ursprunget, det oförvanskade livet utan choser och påmålade masker har tagit sig oproportionella former och måste bekämpas till varje pris. Jag står ensam på palissaderna och min rustning glimmar i det heliga ljuset. Jag hytter med mitt svärd.

”Vad håller du på med nu sötnos”? Frågar du sedan när den renande elden falnat något. ”Kan vi sluta bråka och gå och lägga oss, jag är jättetrött”?
”Förnekelsens tid är över”, mumlar jag.
”Vad sa du”?
”Ingenting älskling”, suckar jag. ”Låt oss sova nu”.