”När har du riktigt djävla roligt egentligen”, sa han argt. ” När knyter du nävarna och säger till dig själv att, nu! Nu är allting på topp och det kan fan ta mig inte bli bättre än så här?” Fortsatte han och lutade sig framåt över bordet och drog ett djupt sista bloss på cigaretten och fimpade den sedan i en sådan där gammaldags askkopp från sextiotalet med knapp och snurrande skiva. Skivan roterade en stund, stannade sedan och han som var arg och irriterad stirrade på sin vän på andra sidan bordet och krävde ett svar.
Den vännen lutade sig tillbaka i sin stol och såg lugnt tillbaka på honom, vände sedan bort blicken och tittade ut genom fönstret och sade med låg röst.
”Aldrig numera faktiskt, det är så det är. Jag har aldrig den känslan längre.”
”Ha, det är ju precis det jag menar, du har blivit en tråkig fan och jag fattar inte hur du står ut med att leva ett sådant där Svenssonliv”, utbrast han triumferande. Jag skulle inte palla en dag om jag inte fick kicka lite då och då, verkligen känna mig på toppen av ett berg. Det är så jag hittar kraften att stå ut med det här vanliga livet.” Han tände en ny cigarett, tog en djup klunk av vinet som han hade i ett dricksglas framför sig och lutade sig även han tillbaka i stolen. ”Jag saknar den du var förr” sade han sedan, nu med lite vemod i rösten. ”När jag tänker på alla saker vi gjort tillsammans och hur kul vi har haft och när du sitter här och säger att det aldrig kommer att bli så igen så blir jag ta mig fan gråtfärdig.” Han tog en ny klunk av rödvinet. ”Och jag fattar inte att du kan sitta och säga att vi inte har något gemensamt längre, hur fan kan du påstå något sådant egentligen?”
Den anklagade vännen lutade sig framåt och såg honom i ögonen. ”Snälla du”, sa han. ”Vi har massor gemensamt, det är inte det jag säger. Men allt vi pratar om ligger tio till femton, om inte tjugo, år tillbaka i tiden och vi har gått igenom det så många gånger nu att det börja kännas lite tjatigt. Vi har nya liv nu, kan vi inte prata om det istället?”
”Om ditt ny skittråkiga liv menar du? Jag betackar mig faktiskt”, sa den förfördelade och såg sur ut.
”Jag kan säga så här”, sade den tråkige. ”Det kanske inte händer så mycket fantastiskt – med dina mått mätt – i mitt liv. Men en sak är säker. Jag mår alltid bra, ibland lite mindre bra och då och då lite mer bra, men det bästa av allt, det är att jag aldrig! Mår dåligt.”
Hans vän mitt emot honom sippade på sitt glas och det glimmade till en aning i hans ögon tyckte den som sa att han mådde bra att han kunde se, men det slocknade lika snabbt igen.
”Jag tycker i alla fall att det låter urbota tråkigt!” Sade han och reste sig upp, fyllde på sitt glas, och gick ut på gården.