Högmod är en av de sju dödssynderna. Det förefaller som om jag är behäftad med denna för jag är så förbannat övertygad om att jag är bättre än alla andra människor så enligt mitt sätt att se på det hela så kallas det inte högmod längre, utan det är så det är bara. Högmod kallas det väl – anser jag – om du tror dig förmer än andra och inte är det, eller hur? Men om du som jag – och lite för ofta för att det ska vara nyttigt för mig – verkligen tror att du är förnämligare och finare än gemene man så kallas det, ja vadå?
Naturligtvis så benämns det som högmod, vad annars? Men just den här formen – ovan beskriven – är tror jag i litteraturen benämnd som utstuderat högmod. Högmod i den högre skolan, kallat ultrahögmod av de initierade. Dödssyndernas dödssynd således och den lider jag av.
Fastän ibland så lider jag inte ens, och det är ju fel det vet jag ju. Jag är en fruktansvärd människa.

En dag för en tid sedan så var jag någon annanstans än där jag brukar vara om dagarna. Det var en mycket underlig dag, och det tog lång tid innan jag hämtat mig. Förvånande ändå vad de rutiner som jag har är viktiga för mig. Det trodde jag faktiskt inte. Jag var övertygad om att jag är en fri själ, att omgivningen inte betyder något, att jag oavsett närmiljö kan fungera otvunget och avslappnat utan att störa mig på att saker och ting inte är som de brukar vara. Men den uppfattningen kom på skam skulle man kunna säga, och det visade sig att jag är en relativt konventionell människa – ibland – med väldigt bestämda uppfattningar om hur det bör gå till här i livet.
En lite tråkig insikt bör sägas, och jag är inte helt beredd att acceptera den delen av min personlighet riktigt ännu.
Men man lär så länge man lever, och man lever så länge man lär sig något. När det står still och ingenting längre går in. När information studsar som tennisbollar som mot den berömda garagedörren i Södertälje men nu istället mot ditt låsta sinne. Då är det dags att stänga butiken och gå hem.
Men det finns hopp när man som jag – den här dagen då jag var någon annanstans än där jag brukar vara – kan stå bredvid mig själv och se på problemet på lite distans. När jag kommit så långt i att handskas med en situation att jag kan kliva ur huvudrollen och istället som en i publiken betrakta situationen opartiskt så att säga.

För övrigt så önskar jag bli kvinna i mitt nästa liv. Det, känner jag, kommer att bli mycket intressant.