Hand i hand gick de tillsammans. De sa inte så mycket, log bara mot varandra då och då och ibland så kramade hon till lite extra hårt om hans hand och då kramade han tillbaka. Ett osynligt språk dem emellan som sade mer än ord. Och det var kallt ute men de hade varma kläder på sig. Snön låg meterdjup över landskapet och dämpade alla ljud men lyste upp i det som tidigare varit mörkt. De var sammankopplade tänkte han, som av osynliga, svagt elektriska ledningar och i ett särskilt ljus gick det att se dem. De var som trådar från en manet, svagt skimrande, tunna som sytråd men starka som vore de av kevlar. Allt de gjorde hon och han var länkat och de bytte tankar och kraft genom trådarna och han visste hur hon kände och när hon kände det. Och de talade bara när det behövdes. För att verifiera att det de kunde förnimma var riktigt uppfattat.

Universums krafter, tänkte han. Det måste vara de outtömliga krafterna i det som vi kallar för universum som vi är kopplade till. En medvetandeform som finns runt omkring oss, som kraften log han, men med den skillnaden att denna inte gick att kontrollera. Den kontrollerade i viss mån dig istället men med ett givande och tagande beroende på hur perceptiv du var. Ett öppet sinne gjorde att du kunde använda dig av krafterna och utnyttja dem till dina egna syften och behov. Ett stängt dito fick till följd att du mer eller mindre var styrd av kraften och det var i och för sig inte nödvändigtvis något negativt, men du var inte medveten om att det fanns en kraft därute då och du gick därför genom livet ovetande, oupplyst men fick ändå stöd och rättning i ledet om jag får be. En, två, tre, fyr och håll takten för tusan.

Och det var väl så det var i det här livet för många, ett evigt trampande i samma hjulspår, som en blind oxe vid en kvarn. Runt, runt, runtomkring och upp och ner för backar och till slut, ja vad händer vid slutet av vägen? Är det slut eller finns det en fortsättning? Han suckade och såg på sin fru och han visste att hur det än slutade så var dagarna tillsammans med henne värt alla vedermödor han gått igenom förr om åren och livet hade börjat när han såg henne sitta där i lunchrummet. Och när blixten slog ner i hans huvud så visste han att där, där satt hon som han väntat på i hela sitt liv. Och hur det än var, och all spott och spe som han fått för vad han gjorde, så hade han inte för en sekund ångrat sig och även om det fanns stunder av eftertänksamhet och oro i hans liv för de som som fick ett annat liv än det som de tänkt sig så trodde han, när han såg dem idag, attt de mådde bra och att de inte dömde honom alltför hårt. Han ville att de skulle förstå, och de gjorde nog det trodde han. Han var så stolt över dem och vad de åstadkommit. Universums krafter hade behandlat dem väl och burit dem på osynlig energi och skyddat dem från ondo likväl som han och de som stod honom nära idag var omslutna av ett skyddande skal. Han kände sig trygg och det fanns mycket kärlek i hans rum och det hade fallit väl ut till slut, det här livet som han levde och han såg fram emot ålderdomen med tillförsikt tillsammans med henne som gick bredvid honom och höll hans handskbeklädda näve.

Hon var ett mirakel och han var övertygad om att det var universums välvilja som sänt henne i hans väg. Det var ett bevis på att han var en bra människa ansåg han och han var förtjänt av den lycka som vederfarits honom. I alla fall om han fick säga det själv.

De var hemma nu, och de skulle dricka kaffe och solen var på väg ner denna fina vinterdag. Han vände sig om innan de gick in och såg upp mot en djublå himmel. Ville säga något, men tänkte orden istället, stampade snön av skorna och gick in.

Det hade varit en bra dag…