Ja han hamnade där, den stackars olycksaliga, godtrogna, blåögda Pelle. Instängd, ditsläpad när han sov av den obeskrivligt elaka Måns. Till slut, efter en vådlig färd, så hamnade Pelle den stackaren hos de något till förståndet tillkortakomna tvillingbröderna Julle och Rulle, men det är en annan historia.

Ibland förstår jag Måns, och det gjorde jag även när pappa läste böckerna för mig när jag var liten. På något sätt så var det skönt att han hamnade i säcken den där rättrådiga, svanslösa svärmorsdrömmen. Hur kunde han vara så korkad att han gång efter annan litade på den där genomfalska, svarta katten med sin korkade betjänter Bill och Bull. Han fick fanimig skylla sig själv minns jag att jag tänkte som barn. Och även som vuxen när jag i min tur läste Pelleböckerna för mina barn.

Och antagligen så var det för att jag själv var en bokstavstrogen Pelle Svanslös som litade på vad människor sade till mig, som gjorde att jag tyckte att svanslösingen fick vad han förtjänade, eftersom jag också fick det, vad jag tydligen förtjänat. Men jag lärde mig snabbt och misstror idag de flesta som inte står mig nära och det skall mycket till för att jag ska lita helt och fullt på någon. Alltid så ser jag baktankar och knipslughet och anar, tycker jag, för det mesta dubbelmeningar i det som sägs till mig och till andra.

Och det är väl så, att de goda utnyttjas av de elaka och att godtrogenhet belönas med ondska och det är eventuellt därför som de flesta påstår att de gillar John Lennon mer än Paul McCartney. Det är mer korrekt att hylla svårmod. Glädje och lycka står inte så högt i kurs i dagens och gårdagens kultursamhälle och att som Paul bejaka dessa attribut ansågs då och framförallt nu som lite töntigt. Jag tyckte om Pauls låtar men sade högt att Johns var bättre för att passa in. Inte för att jag tror att John var elak på något sätt, men han var lite farligare än genomsnälle Paul och farligt är attraktivt och blues ses som bättre än glada trudelutter. Men jag lyssnar oftare på Paul McCartneys soloskivor än på Johns och speciellt då den senaste, trots att det finns en hel del smärta i de sångerna. En påtaglig sorg går som en skugga genom kompositionerna. En innerlighet som jag tycker mycket om finns där också.

Nåväl Pelle fick sin Maja till slut och allt slutade lyckligt. Måns fick på pälsen och godheten vinner i längden trots att ”elakhet varar längst” är mitt påhittade valspråk. Du minns de elaka längre än de goda. En ond handling sitter kvar längre i ditt sinne än en god och såren du tillfogats sitter där som en kniv i ditt hjärta så länge du lever. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor sägs det ju och det var därför som den här förskrämda grabben satte upp en tuff attityd och gick genom den senare delen av sitt liv som en frän, slagfärdig kille även om han innerst inne gömde sig som en rädd hare från räven. Men jag är snäll, snällare än de flesta faktiskt, och jag vet att många förr såg mig som arrogant och okänslig men det var bara ett skal som jag har ömsat nu. Mitt hjärta blöder när jag ser olycka och elände i min närhet och det är så lätt att såra mig men jag gör mitt bästa för dölja min sårbarhet för alla utom för dem som jag älskar. Det är lättare att vara sig själv när du är gammal och inte behöver spela teater längre, och det är bra att det är på det sättet. Lögnen är ett otyg och bör bekämpas med alla till buds stående medel. Ärlighet är för mig idag en hederssak och något som jag bär med mig som en ömtålig vas och som jag är rädd för att tappa. Jag försöker lära mina barn att det är ärlighet som varar längst, och inte elakhet.

Det händer dock fortfarande att jag ibland känner mig som en Pelle i en potatissäck, men jag har några i min närhet idag som alltid löser upp knutarna och släpper ut mig. Och det är tur för mig det.

Godafton.