Komplikationer

Varför måste det vara så komplicerat, tänkte han. Jag vill att det ska vara enkelt. Han suckade och försökte dra djupt efter andan. Det gick inte, det var som ett stopp i lungorna som hindrade honom från att fylla dem med luft och han kände en lätt panik.

Han satt på bussen som de flesta morgnar och hans tankar gick som vanligt runt, runt som hjulen på fordonet han satt i. Han kunde känna lukten av diesel, parfym av både herr och damsnitt, svett och gammal alkohol. Allt vittnade om liv och död och meningslöshet och han såg dessa människor, dessa jävla stackars människor som var som han var och om vilka han inte visste någonting och allting. Och han ville inte vara här och det sved lätt i hans mage när han tänkte på det liv som han levde.

Det hade inte alltid varit så här. En gång i tiden var hans liv okomplicerat och han hade varit tillfreds. Inte lycklig eller olycklig, tillfreds, och han hade varit nöjd med att det var på det sättet. Han hade levt sina dagar i någon form av acceptans av att det var som det var och att det inte var så mycket att göra åt saken och han såg fram emot ledigheter och räknade timmar och dagar och han gav sig in i meningslösa diskussioner som då, på den tiden, tycktes ha betydelse och han såg sig själv i sitt självförtroende som en man som räknades men han hade bara varit en idiot insåg han idag. Men han längtade trots detta faktum och mot sin vilja, tillbaka till den tid då han hörde till de viljelösa fårens skala. De som gick från fålla till fålla och följde maten och var nöjda med de små allmosor som gavs och den bedövning som tillhandahölls av staten i form av produkter från systembolaget. Idag var det inte så. Istället så sökte han något som han trodde fanns mellan raderna, något som var dolt för vanliga människor som han naturligtvis inte räknade sig själv till, som en kod, en matematisk formel som om han kunde lösa den skulle verifiera att det fanns ett svar på de frågor som han ställde.

Allt var som sagt mer komlicerat idag. Det var inte mycket som gjorde honom exalterad. Han kände sig som en gnu som ville bryta sig ur hjorden, bort från det invanda och förlegade och han stod stilla och tyst om nätterna och önskade sig ut bland stjärnorna som glimmade över hans sänkta huvud, men även om han skulle våga ta språnget så behövde han skyddet som gemenskapen gav trots att han inte förstod meningen med detta eviga vandrande över savannen. Det var svårt att vara nöjd och vattnet i vattenhålen smakade inte bra, men han drack för att det var nödvändigt för att hålla sig vid liv och han åt av gräset och han var rädd för lejonen och föraktade sig själv för det och han ville vara modig och ge sig ut bland det vilda för att hitta sin egen väg men stod kvar, tätt tryckt emot de andra djuren och han andades samma andetag som de och kände sig trygg. Han ville inte att det skulle vara så. Han ville vara en rebell.

Men han satt istället på bussen varje morgon och gjorde sina timmar på arbetet och kom hem sedan till det invanda och han försökte så gott han kunde att hitta guldkorn i tillvaron och han undrade när lusten till livet, det som han befann sig i, börjat ebba ut. Han mindes inte. Han förstod inte heller varför han kände som han gjorde. Det fanns egentligen ingen anledning till de här känslorna. Allt var i stort sett bra och han hade människor runt omkring sig som brydde sig om honom och han älskade dem tillbaka men han bad om tillförsikt och förståelse och svar utan att ställa rätt frågor. Han avskydde sig själv för att han var som han hade blivit och gjorde sitt bästa för att hålla eländet tillbaka och hoppades på att han skulle hitta krukan med guld vid regnbågens slut. Han var säker på att det skulle ske. Det vara bara att bita ihop och att ta raska promenader. Det hjälpte mot de mest vedervärdiga åkommor hade han alltid sagt föraktfullt till de som gnällde, och nu var han där själv.

En gnällspik, det var det han var insåg han plötsligt.

Visst, han sökte efter andra värderingar än gemene man, så var det, men att för den skull gräva ner sig som han gjorde ledde ingen vart. Det var patetiskt.

Så när han klev av bussen och började gå mot sin arbetsplats så bestämde han sig för att byta fil, och hjälpte inte det så fick han väl helt enkelt ta att uppsöka Dr tall i den stora mörka skogen. Han hade gott renommé, kunde sitt jobb, ingen hade klagat hittills. Han flinade och tänkte på sin fru. Det gjorde honom glad. Det kändes bättre nu och solen tittade fram och det skulle bli en vacker höstdag.

Godmorgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s