Getingbo…

I den här stunden, vid det här tillfället, just nu där jag sitter och ser hur världen rusar förbi utanför mitt fönster, så hör jag hur getingarna surrar. Ni hör dem väl? Som en svag vibration, som en generalbas i tillvaron, som ett biljud, en bakgrundsmusik, som ett mässande av tibetanska munkar i en avlägsen kyrka någonstans i Himalaya, och den pågår ständigt, säg inte att ni inte hör de små flitiga randiga sakerna?

Det är klart att ni inte gör, jag vet ju det. Det känns bara så underligt, att vara så väl förtrogen med något att det blir som en del av dig själv, och få klart för sig att inte alla har det som jag. Jag saknar ett lugn, att vara tillfredställd, som att sitta under ett träd på en äng bland blommor och bin och getingar, som för omväxlings skull finns i verkligheten och inte i mitt huvud, med nollställt sinne och behagfull själ och bara känna att nu! Nu är det lugnt.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så tror jag att jag aldrig har haft den känslan. Den där du är nöjd med att leva, den där ditt liv är möblerat som i ett dockskåp och allt står på sin rätta plats, när mattfransarna är kammade och kuddarna i soffan ligger som de ska och sängen är bäddad med så sträckta lakan, täcke och överkast att ett mynt skulle studsa om du slängde det på den. Ett liv i fullständig harmoni, som en melodi spelad på en välstämd fiol eller cello. En mjuk klang som vaggar dig, gungar dig som i en båt på havet. En tillvaro där du är nöjd med vad du har, du önskar dig inget annat, och allt som skulle kunna vara störande ligger i en säck på botten av glömskans sjö, nedsänkt med stenar tillräckligt tunga för att hålla sorgerna kvar därnere för alltid. Du är således tillfreds, något som jag aldrig varit eller kommer att bli.

Det låter ju väldigt hopplöst och ödesmättat, jag inser det. Aldrig kommer att bli. Tyvärr så inser jag att det är sant och att jag troligen inte kommer att få känna det som andra människor känner. Det att kunna vara nöjd med sin lott i livet, att inte behöva sträva efter något annat varje dag, att slippa irritation över andras idiotier, att vandra på livets väg som en proppmätt zombie utan att uppröras av någonting. Att vara uppfylld av bara sig själv och de som står dig närmast, som lobotomerad. Att ha tunnelseende och korkskallementalitet, att säga självklarheter som vore det en universums sanning och med hög röst för att alla runt omkring dig ska höra hur intelligent du tycker att du är, när resultatet blir det motsatta för oss som har skallen full av surrande getingar.

Men, tänker ni kanske, är det något att sträva efter? Att vara en tillrättalagd dåre som är go och glad och bär förnumstighetens fana högt?

Ja, säger jag. För om du i hela ditt liv varit som en Jack Nicholson i filmen gökboet, ständigt omgiven av likriktat beteende, som en katt bland hermelinerna, då kan en lättare lobotomering som skulle ge dig frid och ro faktiskt, trots att det i filmen framställs som något fruktansvärt, vara befriande. Eller när du till slut längtar efter att få hitta en frökapsel under din säng och äntligen kunna gå ut på gatorna och vara som alla andra, utan att känna dig jagad som ett villebråd. Och att äntligen kunna få sova utan att behöva kämpa emot, fri från skräck för att bli upptagen i meningslösheten som du var så rädd för, och istället känna en befrielse att höra till de robotliknandes skara.

Fast å andra sidan…

Det är intressant också, och roande, att känna sig som Karlsson i Hemsöborna, att vara lite förmer, så att säga. Med boplats i eget rum och ha lerkrus runt halsen och en struttande gång som en stolt tupp på mammas gata. Med blodet brusande som en älv i dina ådror och varför inte? Varför inte allt på en gång? Vad finns det att vänta på? Jag har aldrig varit någon bra väntare och istället för att invänta ett svar så ställer jag en ny fråga och framstår som arrogant och dryg. Fast hellre det än menlös och seg, tycker jag ibland. Men det kan bli för mycket getingbo också och det är då jag längtar efter kirurgens gnistrande skalpell eller en kapsel under sängen.

För det mesta är det som det ska vara dock och jag har ingen aning om hur andra människor har det med hur de känner sig. Men min egen form av harmoni infinner sig ibland och även om det är så att den inte liknar din, eller någon annan vanlig man eller kvinnas uppfattning av lugn, så är det vad jag får nöja mig med.

Jag tror för övrigt att de där vanliga, de som går i varandras fotspår, har det rätt trist, även om de inte förstår det.

Jag tror att jag, vid närmare eftertanke, hoppar över lobotomeringen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s