Vill du ha lite gröt?

På natten hördes radion genom väggarna. Som ett mummel som aldrig upphörde. Ute blåste det hårt för havet var nära och grenarna på träden som växte alldeles intill den timrade stugan skrapade mot väggarna som vassa klor på hungriga vargar. Och ingen i huset kunde sova. Och snart skulle döden komma som en befrielse. De sömnlösa visste detta men hur det var att leva i dödsskuggans dal visste bara han som gjorde det. Var han rädd? Eller hade han accepterat att det snart skulle vara slut? Var det överhuvudtaget möjligt att sätta sig in i dödens mysterium?

Den gamle mannen sade inte så mycket när han var för sig själv. Hade ju också bara sin katt att tala med. Han lyssnade därför på radio dygnet runt och gick omkring i en bubbla och vad han tänkte på yppade han aldrig för någon människa. Det var som om han var någon annanstans. Som om han redan var på väg och slagit in på den stig som ledde bort, eller hem, eller till det som inte var någonting och han såg frågande ut. Munnen var ofta halvöppen och ögonen hade som en slöja över sig och han undvek konflikter som en fladdermus hinder om natten.

Det hade alltid varit lättare för honom att springa, fly, än att säga vad som behövdes sägas. Han hade varit som en matador som undvikit livets konflikter som tjurfäktaren tjuren. Vänt kappan efter vinden när det blåst snålt och inte riktigt orkat vara en sådan som han av samhället förväntades vara. Men att acceptera att det var på det sättet gick inte för sig. Innerst inne så visste han förstås men istället för att tänka på sådant så skruvade han upp radions volym eller tittade på teve.

”Vill du ha lite gröt?” Frågade han katten varje morgon. Katten bara glodde på honom och sade, ”nej gubbe! Jag vill inte ha någon gröt, inte idag heller.” Den gamle mannen sade ingenting utan drack sitt kaffe i lugn och ro och åt sin gröt. Sörplade ljudligt vid varje sked han stoppade i munnen. Diskade sin tallrik fastän hade diskmaskin och gick och lade sig igen.

Ensamheten var kvävande men hade blivit en del av honom. Ljud var därför viktigt och utan etern så skulle han blivit vansinnig. Den gamle mannen hade dock varit ensam så länge att han glömt bort hur det var att ha någon i sin närhet. De få besök han fick upplevde han som påfrestande och även om han gjorde sitt bästa för att inte visa hur besvärad han var. Så önskade han att gästen eller gästerna skulle åka hem redan efter en dag om de kom långväga ifrån och gå efter en timme om det var en granne. Ibland så önskade han att allt det som var livet skulle ta slut för ofta så kändes det så meningslöst. Varför skulle han gå här själv i sin trädgård som han knappt orkade sköta längre, frågade han sig själv. Och vad har det för betydelse om gräset är klippt och ogräset rensat?

Men de gånger när han satt med sin whisky på verandan i solskenet och lyssnade på sitt älskade P1 så var det inte så illa. Och då och då när han kände sig pigg så tog han cykeln ner till havet och satt där på en bunker från när det var krig i världen och lyssnade på vinden och vågorna som slog rytmiskt emot stenarna i strandkanten. Då mådde han bra.

Var han nöjd med sitt liv som han levat? Ja det skulle han nog säga om någon frågade. Visserligen så fanns det väl saker och ting som han gjort som inte var helt lyckade. Men vem kunde säga med gott samvete att allt han eller hon företagit sig under sin livstid var klanderfritt, tänkte han. Han hade varit gift men hans fru dog alldeles för tidigt. Och han hade varit sambo men även den kvinnan försvann. Hon löste helt sonika en enkel biljett till dimmornas land där hon förliste mot förvirringens klippor. Han bodde nu kvar i hennes hus och han rådde sig själv men nog hade tanken på äldreboende föresvävat honom. Men nej, så länge som han kunde tänka någorlunda klart och sköta mathållning och personlig hygien och tvätta kläder så fick det gå ansåg han. Hellre trilla av pinn i en rododendronbuske knall och fall än att tyna bort på ett hem sade han ofta när någon föreslog institut alternativet.

Du får helt enkelt göra det bästa av din situation och inte gå omkring och vara rädd för det slut som står nära var hans filosofi. ”Det är inte så mycket att göra åt det du kisse lilla”, sade han till katten. ”Nä vi ska alla dö en gång”, svarade den svarta katten. Jamade sedan och hoppade upp i den gamle mannens knä. Han strök henne över pälsen med sina åldrade händer. ”Men vem ska ta hand om dig när jag dör då?” Frågade han tyst. Katten tittade på honom och lade huvudet på sned. ”Äh jag reder mig. Hela världen är full av möss och det finns alltid någon snäll människa som kan ge mig mat och husrum om det kniper”, sade hon. ”Som du gubbe”, sade katten och log.

”Tror du att det finns liv efter döden?” Frågade mannen katten en kväll när de skulle sova. Den låg som alltid vid hans fötter. ”Den som dör får se”, skrockade hon. Den gamle mannen skrattade högt. ”Nu var du rolig kattskrälle.” Han lade sig ner och drog upp täcket. ”Sov gott, vi ses i morgon.” Katten tittade länge på honom och ett sting av sorg stack henne i hjärtat.

”Nej det gör vi inte”, viskade katten tyst för sig själv. Hon kurade ihop sig för att sova. ”Jag kommer att sakna dig gubbe”, sade Mirjam som mannen kallade henne, och somnade sedan.

Och de hungriga vargarnas klor klöste på väggarna natten igenom. Vinden ven vemodigt och havet var i uppror. Och om några timmar skulle en ny dag vakna och ingenting väsentligt skulle vara förändrat.

Det räcker nu…

Gränsen är tydligen nådd. Det finns få saker som driver mig längre. Allt det världsliga som jag tyckte var viktigt har mer eller mindre förlorat sitt värde och jag förvandlas pö om pö till en stugsittare utan mål eller mening. Det mesta känns som en rät linje utan vare sig toppar eller dalar och jag glider fram på lugnt vatten och störs inte av några känslostormar. Jag mår inte dåligt, det är inte det, jag är bara komfortabelt bedövad och tar det mesta med ro och tycker att de upprörda, de som gestikulerar och talar med yvig stämma, de som tar sig själva på fullaste allvar, de som glömt bort ordet ödmjukhet, är som tragiska clowner på en manege i en kringresande cirkus. Jag befinner mig i livets kuvös skulle du kunna säga, avskärmad från livets larm och brustna hjärtans parad. Till viss del förnöjd men även lätt förtvivlad över att mina tidigare blottlagda, hyperkänsliga nerver nu är inbäddade i ett skyddande myelinlager. Avskärmad, skyddad och loj går jag långsamt och eftertänksamt framåt.

Icke desto mindre så kan jag sakna det där pirret i maggropen som jag hade inför till exempel en fisketur, en bra film, en exkursion ut i naturen för att fågelskåda. Min förväntan menar jag, som ett barns på julafton, den är försvunnen. Jag går genom livet och tar in det som händer, men utan att uppröras därav.

Nej det var en lögn. Jag kan bli galen på idiotisk tevereklam och på det det där de så kallade tevepersonligheterna vräker ur sig med någon slags påtvingad självsäkerhet utan botten, och jag irriteras av den vikt som läggs vid petitesser och jag är arg, och ibland elak men mindre nu än förr.

Jag var världens argaste man en gång i tiden och behövde, trodde jag, min ilska för att orka leva. Idag suckar jag uppgivet för det mesta och låter dårarna hållas. Jag har nog med mitt tycker jag, men jag jag längtar tillbaka, ibland, till det där bubblet jag hade i kroppen en gång.

Men jag vet inte jag.

Det kanske är bättre så här. Att förlika sig med att det inte blir roligare, inse att det där jagandet efter sensationer, att aldrig vara nöjd med det jag hade utan att alltid tro att det kunde bli lite bättre om jag bara ansträngde mig lite till, läs öppna ytterligare en flaska, bara var destruktivt.

Det är således lugnt och skönt för det mesta men lite för mycket håglöshet för att jag ska vara tillfredsställd.

Lite förtröstan skulle inte sitta i vägen, en tro på bättre dagar, en övertygelse om att livet är värt att leva även fast jag inte är ung längre. Men det är ju det, naturligtvis är det så. Jag behöver bara landa i den här nya känslan, men det kommer väl, förhoppningsvis.

Godafton.