Så här i slutet av dagen när myggor och sländor börjar sin ystra dans över tjärnens vatten, sitter jag stilla och tyst och ser på mina händer. Så gamla de har blivit, så rynkiga och slitna som ett par nötta och välanvända handskar av skinn ser de ut. Ingrodd smuts och fiskslem täcker handflatorna som ett extra hudlager efter hårt arbete under dagen. Fingrarna värker och är stela med trasiga nagelband och skit under naglarna, men ni får inte vila er ännu mina vänner. Det återstår lite att göra.
Jag lägger mig ner i gräset framför mitt vindskydd och ser upp mot himlen. Det har varit en solig dag och varm, och mina kläder har en air av unkenhet efter många timmar i båten under en gassande sol. Jag känner mig helt färdig, och jag sluter mina ögon och låter mina tankar gå på upptäcktsfärd för sig själva. Den ena bilden avlöser den andra och minnen, intryck, går i varandra som i ett kalejdoskop och jag seglar iväg emot sömnens land. Revar dock seglen innan jag går i hamn, reser mig upp för att tända elden så att det kan bli någon middag för en hungrig man.
Med skymningen kommer kvällsbrisen och jag huttrar lite och rotar i ryggsäcken efter det enda som jag har kvar efter min salig mor, en tvärrandig stickad ylletröja i svart och rött. Jag minns att jag valde mönstret eftersom jag på den tiden som ung hade den övertygelsen att jag var anarkist, utan att för den skull vara särskilt insatt i hur en sådan tänker och agerar.
Men härute här råder anarki. Här gör jag som jag vill och jag tar inte hänsyn till något eller någon förutom naturen och mig själv. Ty så står det skrivet i den stora boken om vad som gäller och vad som skall råda i kaoset. De enda regler som är giltiga är naturlagarna.
Jag rensar min fisk nu, en harr som väger cirka ett kilo. Fyller den med smör och gräslök och dill och persilja, salt och peppar. Lindar in den i folie och lägger den i utkanten av elden där det inte brinner så mycket utan bara glöder. Sedan sätter jag mig ner och väntar. Tänder en cigarett och slår upp lite kaffe i min kåsa och slåss med myggen och försöker så gott det går, att hitta den ro som jag alltid söker men som jag sällan finner.
Inte ens härute i vildmarken försvinner oron. Även här minns jag alla slingriga stigar, alla hål som jag ramlade i. Hur jag skålade glatt med döden och såg hur livet gled förbi i en liten bräcklig segelbåt med fransiga segel. Hur jag sov fast jag trodde jag var vaken. Hur dunklet förmörkade mitt sinne och hur jag simmade så långt ut i stimmet som jag kunde komma. Jag reser mig upp och känner hur ångesten kommer krypande igen och även om det trots allt var längesedan som jag kände så här så är det fortfarande så, att hur jag än förtränger och förnekar så sitter taggen där den sitter. Jag kommer aldrig att bli av med den, jag vet det.
Fisken är klar nu och jag äter den som den är utan tillbehör. Tuggar på en morot till bara. Sunt och hälsosamt och gott är det som all mat som tillagas ute i naturen. Till och med grillad korv är en delikatess när den grillas över en öppen eld på ett spett tillverkat av björksly.
Jag lever en dag i taget. Tar mig tid till att vila mig bland erfarenheter av ett liv i tät gemenskap med glädje och sorg, utan att se framåt för mycket . För inget är väl ensidigt? Finns det mörker så så finns det åtminstone ett hopp om ljus och lykta att lysa sin väg med, och skulle det vara så att det regnar svårt så kan du ta skydd under en tät gran i den mörka skogen. Eller så finns här djupa raviner som du kan vandra i så att du slipper hårda och kalla vindar, och på det sättet undgå naturens och livets nycker.
Jag står vid en horisont och låter mig svepas bort med slutna ögon. Det eviga suset i mitt huvud neutraliseras av havsbrisen och inget känns nu. Allt är lugnt och sinnet står stilla och jag flyter, svävar som ejderdun, och när jag till slut öppnar ögonen så står solen lågt.
Det brinner en väg bland vågorna.
Strandskator så vita, svarta och röda i oupphörlig rörelse i strandkanten håller sig idag på respektfullt avstånd ifrån vattnet som kommer och går, och svanar i vitt majestät övervakar scenariot.
Det luktar tång, hav och långt härifrån. Det är vackert och skrämmande på samma gång och jag är liten igen.
Ser ännu en gång sandslotten och hamnarna vi byggde och hör måsarnas skrik, och min lillebrors blonda kalufs som lyste så vit i den eviga solen ser jag också.
Vi satt ihop som bröder gör och jag älskade honom så och skyddade honom från illvilliga demoner och ondsinta krafter, och han log och tog min hand när vi gick hem genom kohagar och över åkrar. Brunbrända ben går i shorts bland vete och korn och råg och inga fält är gulare än rapsfälten i Skåne.
Och vi sov de välsignade pojkarnas sömn om nätterna, skavfötters, i samma säng i det lilla, lilla rummet med blekta tapeter som jag inte minns mönstret på.
Men att det var varmt det kommer jag ihåg och hur vi inte alltför sällan vaknade omslingrade utan täcke i den tidiga något kyliga sommarmorgonen, och sedan stod bredvid varandra nere vid diket i kanten av gräsmattan och kissade ikapp. Jag minns hans gäspande ansikte och hur vi drack vatten ur skopa från vattenhinken i det pyttelilla köket.
Och våra föräldrar sov. Som föräldrar sover om sommaren när de är lediga.
Vattnet ligger stilla och dovt i kvällsljuset. Störs bara då och då av en krusning då vindilar far fram över vattenytan. Eller är det sländor? Jag vet inte.
Det är fiske i halvmörker och så hemligt och mystiskt.
Flugspöet i handen och en torrfluga sitter på tafsen. Ett och annat vak syns här och där och hörs som ett sörplande, och det det är uppenbart att fisken finns där någonstans. Men ingen verkar vara intresserad av min fluga i afton. Jag har suttit här i båten i två timmar nu. Men det gör inte så mycket att det inte nappar egentligen.
Det andaktsfulla som finns i att kasta med fluga är stort. Linan som tecknar en svepande båge genom luften. Koordinationen mellan handleder, lina och spö och det mjuka skeendet när flugan förefaller landa på vattenytan som den vore en verklig sådan är som poesi och vackert tal. Det räcker långt.
Långt borta hörs storlommens klagande skri, och den svaga vinden får björklöven vid strandkanten att susa försiktigt. Och det känns som jag skulle vilja sätta min själ i en båt och ro tills den flyger mig fri från jordiska bekymmer och dilemman.
Jag lutar mig fram och lägger huvudet i mina händer. Skägget frasar en aning, och det börjar bli påtagligt det här håret i mitt ansikte nu. Det kluckar lätt när vattnet slår emot båtsidan och jag tänker att det är börjar bli dags att ro hemåt. Sovsäcken ropar på mig och med ens så inser jag hur trött jag är och hur skönt det ska bli att få sova. Men jag tar det lugnt och försiktigt för det är en bit hem och jag vill inte störa kvällsharmonin genom att plaska för mycket med årorna. Doppar dem bara ytligt då och då, som om de frös.
Till slut så kommer jag iland, och med båten uppdragen och flugspöet i sitt ställ och med flugorna på tork, så sitter jag i flanellpyjamas på min höga sten för de sista kvällscigaretterna och lugn och ro i själen. Efter tandborstning och tvätt av ansikte och händer så kommer jag äntligen ner i dunsäcken. Det blir aldrig mörkt här, det dras för en lättare ridå bara. En aning dunklare vid ett, tvåtiden men sedan börjar det ljusna igen, och fåglarna tar upp morgonserenaden. Men då sover jag.
Ljuset letar sig in i mitt gömsle som en kopparorm när morgonen kommer och väcker mig varsamt. Dammet hänger som en stjärnhimmel ovanför mig, och min kropp är tung och otymplig efter en orolig natt med inte så mycket sömn.
Jag drömmer. Den ena drömmen efter den andra och det känns som om jag inte hinner sova på grund av just det. Ingen vill mig väl i de här nattmarorna. Alla är emot mig och människor jag litat på sviker mig grundligt och jag slår och slår men träffar inte. Det är det klassiska scenariot förstås, men jag undrar om inte jag är värre drabbad än andra av dessa så kvävande nattliga dramer.
Två korpar går bara en och en halv meter ifrån mig och festar på det som blev över av min middag igår. Svarta och så stora spatserar de spattigt fram och åter som dödens tjänare på parad, och det är lätt att förstå varifrån epitetet olyckskorp kommer när du ser deras gråsvarta näbbar och svartpepparkornsögon se igenom allt som är förljuget och osant.
Jag ler när jag tänker på att min bror alltid kallades för Korpen när vi var små. Så passande det skulle varit senare när han blev äldre och då inte längre bar det smeknamnet, och så långt ifrån verkligheten det var när han var tio år.
Jag försöker nå mina cigaretter utan skrämma korparna på flykten, men det är uppgift dömd att misslyckas. Jag hinner inte mer än lyfta armen åt det håll där de ligger slängda förrän fåglarna stelnar till och står som statyer med varsitt öga stirrande på mig. Jag håller mig också stilla, så gott som det nu går att hålla sig orörlig med ena armen utsträckt. Men till sist så tar tyngdlagen ut sin rätt. Armen faller och de svarta demonerna flyr. De brer ut sina fingerförsedda vingar som på det här avståndet ter sig enorma och magnifika, och lyfter ut över min tjärn bort emot mina klippor och sedan högt upp över mina granskogar och så får jag äntligen tända min morgoncigarett.
Kokar mitt kaffe sedan i min kaffepanna som jag säkert haft i tjugo år. Den är svart och ful och sliten och säkert så skulle mina kokmalda bönor smaka mycket bättre i en ny hurra, men det handlar om tradition här. Jag har alltid använt den här kaffepannan. Jag kommer alltid att använda den här kaffepannan, och när jag dör så kommer mina barn att använda den här kaffepannan, hoppas jag.
Solskenet gick förlorat hastigt och inte bara himlarna är blygrå, fuktiga och dystra nu. Även mitt sinne har en våt filt av ylle virad omkring sig, och jag ser som igenom en immig fönsterruta när jag inleder min dagliga promenad runt tjärnen. Gummistövlarna jag bär är för stora. De är min fars men bortsett från storleken är de bra. Rejäla och kraftiga med ett snöre upptill kring skaften som du kan dra till för att slippa att få ner skräp. Alltid dubbla sockor i de här stövlarna för att undvika skavsår.
Jag har mitt spinnspö med mig. Inget flugfiskande från land här vid min tjärn, det är alldeles för snårigt och träden växer så nära vattnet. Men det finns några bra klippor och stora stenar du kan stå på och försöka lura en öring eller en harr igen. Jag har i själva verket ingenting emot spinnfiske, jag är ingen flugfiskesnobb. Jag tycker om alla sätt att fiska och en haspelrulle, som jag använder, är en genialisk uppfinning i all sin enkelhet och det blir nästan aldrig något trassel. Fast det är klart att när du fångar en fisk på en fluga som du bundit själv så är det en stor känsla, och kontakten med fisken blir mer påtaglig med ett flugfiskespö. Och det känns lite mer nervkittlande med en krok bara, som flugor har, istället för trekrokar som sitter på en spinnare.
Men jag är inte så upplagd för fiske idag. Jag har spöet med mig bara som jag alltid har när jag är här. Det skulle vara för mig som att gå ut naken utan att ha något fiskevapen i hölstret.
För du kan ju aldrig veta när chansen dyker upp, när den öring som du väntat på så länge visar sig med leende mun och förefaller huggvillig. Men vinden kommer från norr idag så förutsättningarna för något givande fiskafänge är dåliga. Men som sagt det gör ingenting, jag går bara här idag runt min tjärn på min upptrampade stig och lyssnar på fåglar. Hör i trädtopparna hur det börjar blåsa upp, och blir lite gladare när jag svagt lyckas höra gulsångaren som bor i södra delen av mitt lilla vattendrag nere vid de övergivna ladorna.
Jag träffar inte mina barn så ofta nuförtiden. En bor i England. En hankar sig fram tillsammans med sin flickvän i en liten etta mitt i stan. Och den tredje, han i lägenhetens tvillingbror, lever ett kringflackande liv. Reser ofta i sitt jobb men har en bas hos sin fästmö som jag faktiskt inte vet riktigt var hon bor. De är unga män nu som lever sina egna liv, och det är skönt.
Men jag är här, med spirande fukt i mitt hår och i mina ögonvrår.
I min glänta bara så stor som ett normalt vardagsrum omringad av tall och gran i givakt, sätter jag mig ner och slår upp kaffe ur min termos. Ja, jag har en termos. En sådan där gammal sak i korrugerad plåt, röd, med riktig kork. Det får inte vara för modernt här i vid min tjärn.
Lägger mig ner sedan efter att ha druckit kaffet och ätit en smörgås med ost. Har regnstället på så den lätta fuktigheten stör mig inte, och jag sluter ögonen och sjunker sakta ner igenom marken. Låter den fuktiga jorden omsluta mig som ett våtvärmande omslag. Djupare och djupare sänker jag mig, och det blir varmt och behagligt efter en stund. Färger pulserar framför mina ögon, gröna och blåa och lila ringar som öppnar och sluter sig likt en iris, och ibland glittrar det som från en diamant i mitten. Och just den som en öppning, en portal att ta sig igenom, till en gryende dimension. En ny nivå av medvetande finns framför mig, och jag vill resa dit men någonting hindrar mig och håller mig envist tillbaka. Jag försöker att kapa förtöjningarna och segla som ett klipperskepp mot den gnistrande, lockande ädelstenen, och jag är så nära, så alldeles intill något som jag längtat efter utan att veta vad det är, och frustrationen när jag inte kommer fram är så påtaglig att färgerna ebbar ut och ljuset släcks, och jag flyter upp till ytan igen.
Sitter lite omtöcknad sedan och plirar. Fryser lite efter den inre resan. Reser mig och packar ihop mina grejer. Lägger ner allting i min ryggsäck av skinn som jag fick av en vän som jag saknar mycket, en fiskebroder som försvann bort ifrån mig när jag skilde mig.
Det blir så ibland. Att kamrater tar en annan väg när saker och ting inträffar som de inte kan acceptera. Och detta utan att ens försöka förstå varför det skedde. Att med skygglappar på endast se till det faktum att någon lämnar sin livskamrat, splittrar familjen, och låter barnen lida. Uteslutande utgå från sina egna och andras värderingar och uppfattningar om hur du ska bete sig när du har bildat familj. Den gängse formen får inte brytas. Den vedertagna seden är helig och den som bryter den begår helgerån och skall förskjutas. Det spelade ingen roll hur jag försökte förklara mig. Ståndpunkten var tagen och vår vänskap försvann och jag saknar honom men känner mig lite bitter över att trångsyntheten tog över. Att vår relation inte var viktigare än så. Han var ändå, inbillade jag mig, en av mina bästa vänner.
Det slår mig plötsligt hur ensam jag känner mig. Hur ensam jag verkligen är. Inte bara här vid min älskade tjärn utan överallt, och jag gråter. Står rakt upp och ner med blicken i skyn och fäller bittra tårar över allt jag tycker att jag har förlorat. Snyter mig utan näsduk, torkar mig med baksidan av handen, tar på mig ryggsäcken och går vidare.
synapstrassel 