Det glittrade i vattnet som om av diamanter. På en sten satt en fiskmås. En äldre man på en bänk med solglasögon på såg ut att njuta av tillvaron. Allt var sol och sommar. Tiden tycktes stå stilla. Vare sig timmar eller minuter tid föreföll förflyta och det var som en tavla. En målad bild av en tillvaro där harmoni rådde.

Ett flygplan högt uppe i det blå kastade reflexer av solen och jetmotorerna ritade streck över himlen som till slut upplöstes i vinden och blev till tunna, skira moln. En död gräsand låg och flöt i ån nedanför där den gamle mannen satt men han hade blicken vänd mot himlarna och såg den inte. I det förvånansvärt klara vattnet simmade hundratals små fiskar och så nära ytan att den krusades som om av vinden. Ett gäng levande gräsänder drällde omkring på gräsmattan intill bänken där mannen satt. Orädda och kavata var de. Vana vid människor och flyttade knappt på sig när det var nödvändigt för någon man eller kvinna att ta sig förbi

Och här kommer Pundar Joe och hans kompisar hysteriskt gående med bakåtlutade kroppar och fötterna pekande utåt och med käkar som rörde sig konvulsivt fram och tillbaka när de pratade, eller skrek snarare, och störde idyllen.

”Kolla när jag jagar den här jävla anden nurå”, skrek Pundar-Joe och satte fart efter en stackars gräsand som flydde för sitt liv. ”Jävlar vad han springer hahah! Jag ska ta dig din jävel”, vrålade Joe och ökade på tempot. Hans armar viftade stelt fram och tillbaka utefter kroppen och till slut så insåg gräsandsdraken att slaget var förlorat för Pundar-Joe skulle aldrig ge upp. Så han tog till vingarna och skrek på gräsänders vis att ”dra åt helvete din knarkare!” Men det förstod ju inte Joe utan han hörde bara ”määk, määk, määk.” Pundar-Joe stannade vid strandkanten och skrattade hysteriskt och pekade efter fågeln. ”Hör ni vad han skriker va? Hör ni?” Ropade han till sin pundarvänner som satt och drack öl. ”Jävlar vad jag skrämde andjäveln va? Tur att han kunde flyga va? Annars hade jag knipsat honom, hahahah!” Pundar-Joe gick stelbent tillbaka och slog sig ner bland sina kamrater på gräsmattan.

Mannen på soffan satt stilla och försökte att inte väcka någon uppmärksamhet. Han glodde rakt fram. Stoppade sedan ner handen i fickan på sin jeansjacka och plockade upp ett paket Marlboro. Skakade ur en cigarett och satte den i munnen och tände. Drog ett djupt bloss och blåste ut röken ur mungipan.

Han hörde honom närma sig men fortsatte stirra ut över vattnet. Lukten av osund människa stack honom i näsborrarna och den gamle mannen hörde hans väsande andetag när Pundar-Joe lutade sig fram emot honom. ”Är du döv gubbjävel”, sade Joe otydligt och irriterat. Mannen fortsatte att titta rakt fram och sade tyst, ”nej.”

Pundar-Joe satte sig ner brevid honom med benen rakt framåtsträckta. ” Jag frågade om jag kunde få en cigarett”, sade han förvånansvärt belevat plötsligt. Mannen tittade på honom och sade tyst. ”Nej det gjorde du inte.” Joe såg förvirrad ut när han mötte hans blick. ”Gjorde jag inte”, sade han. Skrattade sedan högt och ansträngt och glädjelöst. ”Fan också”, frustade han. ”Jag tänkte i alla fall att jag skulle fråga”, sade han sedan. ”Men ok, flåsade han. Då gör jag det nu då istället. Bjuder du på en cigg gubbe?” Mannen reste sig upp och fiskade upp cigarettpaketet och räckte fram det emot Joe. ”Visst unge man, gubben ska ge dig en cigg om du lovar att lämna mig ifred sedan. Joe tog två cigaretter ur paketet. ”Jag tar två”, sade han onödigt. Sedan reste han sig upp och gick bakåtlutad med stela armar i passgång tillbaka till sina kamrater.

Den äldre mannen satte sig ner igen och kände vemodet välla upp inom sig och hans ögon tårades. Han var ett barn en gång, tänkte han. Gick i skolan som alla andra, spelade fotboll på grusplanen och lekte indianer och cowboys och var med i hemliga klubbar. Tjuvrökte och kysste en flicka för första gången.

Mannen såg bort mot det brokiga gänget på gräsmattan och de var som hårt uppskruvade, mekaniska dockor. Ständig rörelse, huvuden som vreds fram och tillbaka som på vaksamma fåglar och med ögon uppspärrade på vid gavel. Käkar som malde, munnar som smackade och armveck som kliade.

Hur kunde det gå på det där sättet? Vad hade hänt? Vem öppnade dörren till det där hemska rummet och vad var det som fick dem att gå in, tänkte mannen. Han suckade. ”De är bortom all hjälp”, sade han tyst för sig själv. ”Det finns ingen återvändo.”

I samma stund, i en lägenhet på Södermalm i Stockholm på en smutsig madrass på golvet, hjälpte den sedan många år tjackberoende unge mannen till med att öppna en dörr till ett livslångt helvete för en ung pojke genom att ge honom hans första sil.

”Handen under jumpern. Som att öppna en dörr. Hon vill ha mer av den varan. Hon har nog vart med förr.”

Sjöng Docenterna ur transistorradion som stod i köket bland kartonger från olika snabbmatskedjor, ölburkar, vinflaskor och en nappflaska med mögliga vällingrester i.

På räcket framför mannen på bänken, han med tårar i ögonen. Slog sig graciöst en fiskmås ner. Den vände sitt huvud åt sidan och såg med sitt ena öga på den tårögde äldre herrn. Vinden friskade i och rufsade fjäderdräkten på fågeln som lyfte vingarna en aning för att hålla balansen. Måsen fortsatte att glo, som om den tänkte efter, men så öppnade den näbben och sade, ”livet är som en korridor min vän. Det finns en oändlig mängd dörrar att öppna och det är som ett lotteri vilken du väljer.”

Mannen lyfte sitt huvud och såg på fiskmåsen. Skakade på huvudet och log. ”Ett lotteri sa du? Med fler som vinner än förlorar, eller är det tvärtom?” ”Det senare gamle man, det senare.” Måsen lyfte sedan vingarna och fångade uppvindarna och steg upp mot den blå himlen.

Mannen satt kvar på bänken och följde måsen med blicken. Om jag ändå kunde följa med dig, tänkte han. Om min själ hade vingar, om det nu existerar något som kan kallas för själ, tänkte han vidare. Så skulle jag lämna det här klotet och följa dig käre fiskmås. Sida vid sida, jag din wingman och du min ledare, mot högre skyar och en gränslös, fri tillvaro.

Han suckade och reste sig för att gå hem till sitt. ”Men jag blir nog kvar här ett tag till dessvärre”, sade han tyst för sig själv.

Det var som det var, och som det alltid varit egentligen. Dagarna gick och kom och för det mesta var allt som det skulle och egentligen så handlade det mesta om hur mycket av livets vedermödor du kunde acceptera. Och du föddes och du dog men vem tog någon notis om detta? Vägen var ändå oändlig och rummen gapade tomma och alla dessa regler och organisationer vem var de bra för? Var vi får i en hage? Och vargen därute i mörkret, var den ett hot som vi behövde skyddas från?

Det luktade av svek och förtvivlan och det som återstod att göra var att dela ut nästa giv och satsa allt du har och hoppas på att korten inte sviker. Folket glömmer. Det hade alltid varit så. En glömska för överlevnad troligen men det upprepades trots detta misstag från det förflutna och det föreföll som om hjulet av eld och ondska aldrig slutade snurra. Kärleken bestod dock, i alla dess former, och även om kyrkan och fundamentalister gjorde sitt bästa för att den form av kärlek som de predikade var den enda rätta så förde de en hopplös kamp. Framtiden skulle komma att utvisa detta.

Röken från krig steg upp mot himlen. Skriken blandades med gråt och debatten om huruvida det var rätt eller fel att döda urskillningslöst tog absurda former. Mängden pengar som lades ner på forskning och framtagande av vapen i syfte att döda varandra skulle eliminera världssvält och sjukdomar om de istället användes till detta. Det var ett faktum som var svårt att bortse ifrån, vilket tyvärr de flesta gjorde ändå.

Sädesfälten vajade i vinden och havet glittrade i bakgrunden. En tornfalk ryttlade över en vettskrämd sork som låg och tryckte sig så nära marken den kunde komma. Dennes öde var dock beseglat. Och så även mänsklighetens. Det fanns ingen väg ut ur detta svaveldoftande inferno. Och politiker talade om hopp och stängda gränser och gemensam sak när allt egentligen handlade om makt, profit och självhävdelse. Och vi, fåren i hagen, betade vidare och vår skräck för vargen blåstes upp till orimliga nivåer av krigshetsare som talade om ett starkt försvar för att kunna överleva.

Och målarkluddar och musikanter målade upp visioner om en bättre värld och vi såg deras tavlor och hörde deras toner och vi drömde och vi stod ut en dag till, och ännu en. Och tåget tuffade vidare. Människor klev på och av och gjorde sitt bästa varje dag och en del insåg att de aldrig skulle bli perfekta medans andra levde i en illusion där alla andra var dårar utom illusionisten själv. En del bröt ihop och viskade tyst för sig själva, mumlade, led, och vandrade på en väg av gelé och bad om nåd. Tiden väntade inte på någon, den var som en oändlig motorväg och ingen visste var den slutade. Tempel och kyrkor byggdes till ära av högre makter som ingen hade en aning huruvida de existerade eller inte. Vi älskade och hatade och livet var för de som hade en tro en enda lång väntan på något bättre. Och det gällde att vara rättfärdig och god och sätta din tilltro till skrifter skrivna av någon som ansåg sig veta hur allt hängde ihop. Annars väntade helvetet och en evig eld som förtärde och plågade i evigheternas evighet. Allt handlade förstås om rädsla och skräck för döden.

Det var i mångt och mycket ett fåfängt leverne utan verklig mening och vad alla dessa vedermödor som var tillvaron hade för syfte var outgrundligt. Att dag efter dag sträva, hunsas, och bli itutad att du måste göra din plikt för att förtjäna de medel som var nödvändiga för att fortsätta att som en förblindad oxe gå runt, runt och rotera kvarnhjulet som malde ner dina drömmar till dess att ingenting återstod. Det var inte så konstigt att vi drömde om något annat.

Men var människan verkligen så speciell som vi inbillade oss? Var vi verkligen skapelsen krona? Var vi egentligen inte bara en ingrediens som var menad att samexistera med andra i det nätverk av liv som var tillvaron? Och vad var det som gick fel? Vad var det som fick oss stackars satar att istället för att ta hänsyn till och älska vår planet långsamt mutera till ett virus som förtärde och förstörde något som kunde varit  vackert och okomplicerat? Det föreföll mer och mer troligt att vi inte var något annat än en cancersvulst på en fulländad och harmonisk kropp. Hur underbar hade inte den här planeten varit om inte människan funnits. Jorden, detta mirakel i universum, ett hem för en oändlig fauna av organismer. En plats, ett klot, som blev till, eller skapades om vi så vill, tack vare att allt föll på plats vid exakt rätt tillfälle. Vatten, syre, växtlighet och med en sol på precis rätt avstånd skapade till slut mikroorganismer som blev till amöbor och till slut djur och allt andades harmoni och samstämmighet och det ekologiska kretsloppet var som en perfekt symfoni som klingade oavbruten.

Tills då människan kom, denna pesthärd, som redan från början tog till vapen för att inte bara döda djur utan även till slut varandra. Och i stället för att leva tillsammans med, och respektera, naturen. Gjorde vi vårt bästa för att sakta men säkert bryta ner miraklet jorden. Och där står vi idag. Vi tvåbenta cancertumörer som istället för att ta hand om varandra och skapa en värld där alla kan leva på lika villkor ser vi till att halva världen svälter medan resten lever i överflöd. Vi bygger städer och fabriker som spyr ut gifter och haven dör och fiskarna kvävs och djuren utrotas sakta men säkert och ingenting kan stoppa detta vansinne. Det har gått för långt.

Vad som behövs är en renande eld. Ett hänsynslöst utrotande av allt mänskligt liv på jorden. Tillbaka till ruta ett. Låt allt som byggts av oss människor raseras och låt planeten läka sig själv och om det så småningom måste finnas något som påminner om människor. Låt dem vara fria från hat, ondska, girighet och missunnsamhet. Låt oss vara en pusselbit i denna fantastiska mosaik som är moder jord istället för att som idag vara som gafflar i en värld fylld av soppa. Ge oss en intelligens som bara täcker de basala behoven och låt kärleken vara vår religion.

Amen (= :

Hög moral, som ett järnspett indrivet från nacken och ner genom ryggen gav honom en säregen syn på tillvaron. Den drev honom, jagade honom och höll honom på fötter och gjorde hans synder till oöverstigliga hinder. För det var så, att han syndade, regelbundet. Och den unge mannen led och våndades över de laster han hade men kunde inte låta bli att låta sig inledas in i frestelse. Men trots att han var en notorisk syndare så dömde och förbannade han utan tvekan lättsinnigt leverne hos andra. Även om han insåg när han gjorde så att han kastade sten i glashus. Men å andra sidan så tyckte han nog att han trots allt var lite förmer på grund av att han åtminstone insåg att de missgärningar han gjorde inte var moraliskt försvarbara. Och det var denna insikt som så småningom skulle komma att rädda honom från helvetets eldar.

Det var i början på tjugohundratalet och Jerker satt på en filt vid Smedsuddsbadet en varm sommardag i juni och tittade på flickor med bara bröst som låg utplacerade på badlakan, eller hoppade omkring i strandkanten, eller bara satt på bryggan och poserade. Och han funderade över varför detta exponerande av tuttar var nödvändigt. Han hade frågat väninnor om saken och fått till svar att det berodde på att de ville undvika att få vita streck av bikiniöverdelen vilket naturligtvis till stor del var skitsnack.

Det handlade om sex ansåg Jerker. Att locka och pocka och sedan samtidigt om någon stackars man skulle få för sig att ta inviterna på allvar göra klart för honom att han var en manschauvinist som snarast möjligt skulle snöpas och hängas ut för spott och spe av andra så kallade frigjorda kvinnor. De här åsikterna som Jerker hade höll han för sig själv förstås, väl medveten om att han skulle stöta på patrull om han yppade vad han tänkte men morrade inombords över att många kvinnor var så lättmanipulerade och inte insåg att exponerandet av kvinnors hud var som Jerker såg det, ett påfund initierat av män. Som om att gå omkring utan bikiniöverdel skulle vara ett led i kvinnans frigörelse. Hur då? Frågade han sig. Var låg rimligheten i att visandet av någonting som så uppenbart hade en sexuell påverkan på män skulle ha något med jämlikhet mellan könen att göra? Och han frågade sig varför kvinnor, framförallt det unga gardet, knappt hade några kläder på sig sommartid? En tur på stadens gator var en orgie i näst intill nakna kvinnokroppar på parad och Jerker tänkte på sig själv i rollen som förälder, att han aldrig skulle släppt ut sin dotter halvnaken på det sättet. Och han undrade om de femton sextonåriga flickor som klädde sig så verkligen var medvetna om vilka signaler de sände ut. Jerker trodde inte det. Och varför var det till största del bara kvinnor som var nakna i filmer? Och skönhetstävlingar, var det något som kvinnor skapat? Knappast.

”Hallå Jerker! Vad snackar du om?” Hördes en röst i hans huvud. ”Vem sa det?” Sade Jerker. ”Du vet vem Jerker, sluta låtsas.” Den unge mannen sade ingenting utan ruskade på huvudet. ”Vi lever i ett fritt land min vän”, fortsatte rösten obevekligt. ”Vill du att kvinnor ska börja bära slöja kanske, eller till och med burka?” Jerker tänkte efter. ”Men ok, då tar jag av mig badbyxorna då och exponerar kuken, vi lever ju i ett fritt land som sagt”, sade han irriterat. ”Ibland käre vän, så beter du dig obeskrivligt barnsligt”, suckade rösten trött. ”Jaha, tyck det då. Det skiter jag i!” Sade Jerker och gick och badade.

Det mesta tycktes handla om utseende och sexuella anspelningar nu för tiden tyckte Jerker. Och det fanns undersökningar som visade att vackra flickor lyckades bättre än fula. Naturligtvis beroende på att män i maktposition föredrog skönhet framför fulhet och hellre stöttade och hjälpte fram fagra damer än lika begåvade mindre sköna dito trodde den moraliske unge mannen. Det började redan i skolan med manliga lärare som hellre assisterade blåögda, blonda, yppiga Elin än den lika begåvade men betydligt alldagligare Astrid. Jerker hade sett detta med egna ögon.

Och de kvinnor som ställde upp i reklam och realityteve halvnakna för fame and fortune, på mäns initiativ förstås, förstod de att de grusade kvinnokampen? Och att de på grund av detta gjorde att jämställdhetens kvarnar malde alltför långsamt frågade sig Jerker.

Den allmänna uppfattningen var ju också den att promiskuösa kvinnor var horor men att män som knullade alla och envar framstod som kvinnokarlar. Så sjukt förstås men Jerker erkände motvilligt för sig själv att även han fallit för den snedvridna, gängse synen på det täcka könet. Men även, så var han inte sen att kritisera till exempel sin vän John som var en gårdfariknullare av rang och hade en lång rad engångsligg på sitt samvete och Jerker ifrågasatte alltid meningen med det hela när det kom på tal. ”Du är bara avundsjuk din jävel”, skrattade John alltid vid de tillfällena. Och han hade kanske rätt i viss mån. Men Jerker var dock emot att ligga med någon utan att ha en känsla av att det skulle bli något mer än bara ett ligg och det var med den intentionen han gick till sängs med någon. Åtminstone så inbillade han sig det.

”Du har ganska höga tankar om dig själv oh du helige riddare av den obefläckade orden. Kanske att du skulle kasta av dig manteln och hjälmen och kliva ner på jorden en stund?” Sade rösten. ”Så du tycker att jag har fel då?” Frågade Jerker och såg ut över det glittrande vattnet på Riddarfjärden. ”Innerst inne så vet du att du har det, så varför försöker du lura dig själv?” ”Fuck you!” Sade han och försökte stänga av den irriterande rösten i sitt huvud. Det lyckades inte.

För Jerker ville att sex skulle vara någon slags kärlekshandling, något som bekräftade att det fanns speciella känslor mellan två personer, inte en handling för att få bevis på att du var värd något, eller att knulla bara för att du var kåt, eller för att det var roligt, eller för att ställa upp för att det förväntades av dig. Han förstod inte den typen av relation, varken hos män eller kvinnor.

”Du lever i fel århundrade Jerker”, hade John sagt när de diskuterade saken. ”Vad är det för fel att ha kul, att knulla är kul Jerker, och om båda har den inställningen så varför inte?” Jerker skakade nekande på huvudet. ”Och att du går omkring och väntar på någon slags moder Theresa som har sparat sig för dig är ju absurt. Vad fan håller du på med egentligen?” John flinade brett. ”Jerker, ska du försöka att vara ärlig nu”, fortsatte han. ”Hur många gånger som du har satt på någon har det resulterat i något slags förhållande?” Jerker svarade inte. ”Nä just det, inte en enda gång, så vad fan snackar du om?” Jerker drog efter andan och sade sedan, ”men min vilja var i alla fall god.” John såg skeptisk ut. ”Du kan ju inbilla dig det Jerker, men innerst inne så vet du att du inte är ett dugg bättre än någon annan. Kliv ner från dina höga moralhästar och inse att du pratar i nattmössan.”

Jerker ryckte på axlarna och gjorde en min. ”Jag tänker inte som du din bock”, flinade han. John reste sig upp och såg förbannad ut plötsligt. ”Och hur fan vet du vad jag tänker?” Jerker tittade förvånat på honom. ”Ja, vadå?” sade John. ”Jag kanske också har förhoppningar om jag lägrar en dam, men när morgonen kommer, om jag stannat över natten, och du ligger där bakfull och ångestladdad så känns det lättare att bara dra och oftast så känns det skönt när jag väl kommit därifrån.” Jerker log och höjde på ögonbrynen. ”Vill du ha en öl förresten?” Sade John sedan. Jerker nickade och sade, ”fuck no drugs before noon.” John gav honom flinande tummen upp och gick till köket och hämtade två Pripps extra strong. ”Nu dricker vi de här och sedan delar vi på en joint och tar en promenad.

De två vännerna satt sedan på en parkbänk under en lummig kastanj. De hade varit på systemet och köpt ytterligare öl på Jerkers anmodan. Det var så för honom, gräs eller braj gjorde honom förvirrad och nojig och han behövde landa med alkohol. John tyckte att det var korkat för att det tog bort nöjet sade han. ”Du är en jävla hobbyknarkare Jerker”, garvade han. ”Du kommer att bli alkoholist.” Det är jag kanske redan tänkte Jerker med en rysning.

”Inte riktigt än min vilsne sanningssökare, men det är bara en tidsfråga.” Viskade rösten i hans öra.

”Varför är det så egentligen?” Sade han sedan. ”Vadå, vad menar du?” Sade John. ”Ja, det att vi män tycker att det är värre när tjejer ligger med vem som helst men att det är mer ok när grabbar gör det?” John öppnade en öl för att det fanns som han sa, inte för att han behövde det egentligen, för att han var törstig hette det. ”Inte fan vet jag”, sade John. ”Men du skäller ju på mig hela tiden så uppenbart är att det inte acceptabelt för grabbar heller, enligt dig alltså.”  John drack djupt ur sin öl. ”Men vad tänker tjejer då? Sade Jerker. ”Tycker de att det är acceptabelt om en grabb ligger med många eller tänker de inte i de banorna? Och hur ser en tjej på engångsligg?” De såg på varandra under tystnad en stund. ”Har inte en aning men jag tror att hon kanske är rädd,  innerst inne, för att hon är fel ute i våra ögon. Men vem vet, det är kanske så att hon anser att hon sätter på oss istället för tvärtom”, sade John sedan. ”Jerker nickade. ”Men du och jag vi dömer henne, eller hur? Och varför gör vi det? Det är ju helt sjukt egentligen.” John reste sig upp och slog ut med armarna i en uppgiven gest. Suckade sedan och sade. ”Måste vi prata om det här hela tiden? Varför har du fastnat i den här soppan?” Jerker ryckte på axlarna. För att jag är en idiot antar jag”, sade han och skrattade.

”Du tog orden ur min mun”, skrattade rösten hånfullt.

Och han satt verkligen fast den gode Jerker. Fast i ett moraltänk där kvinnor skulle hålla på sig, spara sig för den rätte och framförallt inte ligga med vem som helst. Han avskydde sexualiseringen av kvinnor samtidigt som han fann den tilltalande. Ett dilemma för en man med höga moraliska anspråk förstås. Jerker älskade kvinnokroppen och såg den som ett mästerverk skapad av en inspirerad högre makt och ansåg att den som sagt inte skulle inte missbrukas av någon. En kvinnas kropp var avsedd för högre ändamål och skulle heller inte skändas av någon som inte hade förstånd nog för att inse att den inte var ett bruksföremål. Att människor hade sexuellt umgänge utan urskiljning såg han som en skymf av den idé om kärlek som han bar på som ett ok. Och det gällde både män och kvinnor ansåg han.

Att många män var känslomässigt handikappade det var Jerker övertygad om. De var mer eller mindre oförmögna till djupare engagemang och kunde därför ha en relation med en kvinna som var baserad enbart på sex. En kvinna däremot, ville Jerker tro, hade om hon gick och lade sig med någon, andra mer subtila avsikter. Men det skar i honom som vassa knivar när han tänkte på att det kanske inte var så. Kvinnor fick helt enkelt inte vara såsom män var i Jerkers värld. Det fick inte bara handla om köttslig tillfredsställelse för flickor, det var en omöjlig tanke för honom. Något annat måste ligga bakom tänkte han, vad som helst egentligen. Ett uppdämt bekräftelsebehov kanske, som skulle tillfredsställas genom sex tänkte Jerker. Även om den anledningen kändes skruvad för honom. Alternativt att ha en förhoppning om att det som hon och han inlett skulle leda till något mer. På det hela taget så var alla sexuella relationer för kvinnor okej för Jerker, bara det inte handlade om att bli penetrerad för att hon var kåt.

”Du är ju sjuk Jerker. Det är något fel på dig.” Hördes återigen rösten i hans stackars grubblande skalle. ”Helt jävla rubbad alltså”, fortsatte den. Jerker funderade en stund” Jag tror att det har något med själva penetreringen att göra, det invasiva inträngandet liksom, fattar du?” Sade den förvirrade unge mannen. ”Men inser du inte det absurda i det tänket Jerker?” Suckade rösten. ”Varför skulle det vara värre att bli inträngd i än att du tränger in.” ”Jag vet inte”, sade Jerker. ”Det är bara det.”

Jerker funderade ofta på var den här moraliska käpphästen som han red på kom ifrån. Den hade aldrig gett honom något annat än bekymmer. Vem var han egentligen som ansåg sig ha rätt att döma andra? Han mådde dåligt när han drack för mycket och dömde sig själv till döden. Och när han hobbyknarkade som John kallade det, led han och var livrädd för vad andra skulle tycka. Och flickor som han legat med men inte fortsatt att träffa dansade fortfarande en ångestdans i hans sinne och det var verkligen så som John hade sagt, att han gick och väntade på någon slags snövit. En vacker och perfekt kvinna orörd av andra män som bara hade gått och trånat efter honom för att han skulle göra henne lycklig.

”Ingen kan göra dig lycklig Jerker. Inte ens tillfreds”, sade rösten i hans huvud. ”Sök hjälp din stackare.”

Det var ju en vansinnig tanke, han förstod ju det, men kunde inte släppa sin dröm om ren och obefläckad kärlek. När han träffat någon som han trodde var den rätta och det visade sig att hon inte uppfyllde hans högt ställda krav så kunde han inte gå vidare. Jerker hade försökt förstås, men så fort han och hon hamnade i säng så hade de sällskap av andra okända män, och det låste sig för honom och en svart massa av ilska, hat och förakt svällde till slut upp inom honom och han var tvungen att avsluta relationen. Han insåg förstås att han aldrig skulle hitta någon flicka om han inte ändrade uppfattning.

”Just det Jerker! Ta dig i kragen grabben innan det är försent”, hördes rösten igen. ”Men jag har ju försökt”, sade Jerker tyst för sig själv. ”Du är en idiot, och jag vet att du hatar uttrycket ”Carpe Diem”, men lev i nuet eller hitta en bra tall och häng upp dig själv för du gör bara livet surt för andra”, sade rösten med skärpa. ”Jag har allvarligt funderat på det, tro inget annat”, sade Jerker uppgivet.

Folk som söp avskydde han, fastän han var svår på spriten själv. Han såg ner på fulla människor som enligt honom betedde sig avskyvärt fast i själva verket så var han likadan om inte värre.

Ett klassiskt alkoholistbeteende enligt en vän till honom som han träffade många år senare och som gått på AA sedan länge och som på firmafester trodde att alla var lika fulla som han var, när det i själva verket bara var vännen som var berusad. Det var då som Jerker så smått började inse att han var ute på hal is.

Men det var först när Jerker till slut ännu några år senare träffat sin drömflicka och näst intill lyckats besegra sina demoner och långsamt, någorlunda, lärt sig att acceptera att hennes liv innan honom var utan betydelse för deras liv tillsammans som allt rasade samman. Plötsligt befann sig Jerker inne i en flaska, som en ond ande, och han kunde inte ta sig ut hur mycket hans flickvän än gned på buteljen och försökte få honom att inse att han hade problem med alkohol och droger.

Allt hade förändrats på mindre än ett år och den klassiska droppen som fick bägaren att rinna över drabbade Jerker med full kraft. Alla moraliska värderingar som han haft raserades och plötsligt så var allsång på skansen en legitim anledning att hälla i sig två flaskor rödvin. Att gå på systemet i stort sett varje dag var inte bara tillåtet i Jerkers numera förvanskade värld, det blev till slut också nödvändigt. Och han fann sig mitt uppe i en planering av hur han skulle kunna dricka på jobbet utan att bli avskedad. Återställaren var en ny vän som han träffat, och de kom väldigt väl överens och han tackade högre makter för att han mött denne och han förstod inte hur han tidigare kunnat leva utan en sådan trogen kamrat. Att hans flickvän stannade kvar vid hans sida får väl anses som som ett smärre mirakel och tyvärr så var det var inte bara en gång som Jerker hade önskat att hon skulle lämna honom. För att hon skulle slippa ifrån den här numera hopplöse pojkvännen och skaffa sig ett nytt liv, ljög han för sig själv. Sanningen var en annan. Han hade en ny käresta nu, och hon var vansinnigt svartsjuk.

Jerker satt där han satt och det blev värre och värre och det var inte förrän han en lördag i december fann sig själv krälande på marken bland rödvin och glögg och krossat glas för att han halkat och ramlat på väg hem från systemet och slagit sönder allt som han köpt, som han till slut fattade sitt beslut.

Då, där han låg som ett svin i sitt eget träck, fick han återigen kontakt med sin moral som han förlorat utan att märka att han gjort så. Den försvann när han flyttade in i sitt glittrande kungarike bestående av flaskor och glas och Jerker hade inte förstånd nog att sakna den. På ett ögonblick så såg han nu sig själv med ögon utan filter och det var ingen vacker syn och han bävade och slingrade sig mentalt som en mask på en krok. Sedan såg han sig förskrämt omkring och kved tyst när han insåg att han inte var ensam, att folk sett vad som hänt och att han var en sådan som du tycker synd om. Till slut så reste han sig upp på darriga ben, blöt av snöslask och blodig från ett sår i pannan. Slängde ölburkarna som klarat fallet i närmsta soptunna och gick hem.

Dagen efter så tog han bilen och åkte till ett hemligt rum, de anonymas egna sal, och när han gick därifrån så bar han på en övertygelse. Och han bar den än idag och för första gången någonsin så kände han sig helt fri från bojor av mental karaktär. Och när Jerker idag såg tillbaka på den tid då han inte var en fri man så var det obegripligt att han med så stor kraft och vedermöda ansträngt sig till den milda grad för uppnå dumhet, avsaknad av intelligens och idiotiskt beteende. Och det mest frapperande med det hela var att han när han bodde i sin flaska, var övertygad om att han uppvisade det motsatta.

”Jag måste säga”, sade den välkända rösten som Jerker hade ständig kontakt med numera. ”Att jag nästan gett upp hoppet om dig min vän.” Jerker log och tog sig i skägget fundersamt. ”Ja det var märkligt det som hände och hur jag än vrider och vänder på det så fattar jag inte hur jag så fullständigt kunde tappa koncepterna.” Han stod tyst en stund och såg på sin flickvän som satt i deras soffa och såg på teve. ”Hon är en ängel från himlen, du förstår det eller hur?” Sade rösten. ”Jag vet”, sade Jerker. ”Men du är inte så dum du heller min numera inte så förvirrade vapenbroder.” ”Tack så mycket”, sade Jerker tyst. Rösten hummade och brummade en stund och sade sedan. ”Som jag ser det så finns det bara en sak att säga just nu.” ”Vadå?” Frågade Jerker. Rösten skrattade till. ”Ja det som din vän John alltid säger.” Jerker flinade. ”Du menar take it easy?” ”Just det, håller du inte med?”

Jerker nickade och gick och satte sig i soffan bredvid sin ängel och gav henne en puss.

Jerker satte sig i bilen. Skrev in adressen i sökfunktionen på sin GPS och reste sedan fyrtio år tillbaka i tiden.

När han kom fram så var han återigen tjugo år gammal. Blev en ung kalv på grönbete. Yster och förvirrad och med en sällsam lyster i ögonen for han fram i den eviga vår som var livet. Gräset var frodigt och han var ständigt hungrig och han tömde flaska efter flaska av ett elixir som både gjorde honom oövervinnerlig och samtidigt gav honom en känsla av att kunna se det ingen annan såg. Han hade stakat ut sin väg utan att veta om det. Fasaden var på och han sade de rätta sakerna vid rätt tillfällen. Han var som en fågel som sjöng mot den blå himlen. Men han var en rädd fågel. Alltid denna rädsla som höll honom i ett järngrepp. Och den styrde honom, höll hans tömmar stramt och när han sa att han gick sin egen väg så var det ett makabert skämt. Men han spelade sin roll väl, så bra att han glömde bort vem han egentligen var vilket egentligen, omedvetet, var hans syfte. Jerker var ensam även bland vänner och han var den säkraste, osäkra, unge mannen i en pjäs regisserad av den tid han levde i.

Och när han nu satt i en soffa hemma hos sin vän från förr och talade om just det som varit och som gjort dem till det de var idag så var det för Jerker som om någon annans öde avhandlades och den Jerker som fanns i hans väns ögon var i vissa avseenden idag nästintill en främling för honom själv. Och det var lätt oangenämt att behöva återuppleva den tiden. Men han mindes förstås och höll masken för den goda sakens skull och vinkade och log och det var fascinerande hur liten roll tiden spelade i sådana här fall. Jerker och hans vän hade inte setts på tjugo år men det kändes som det var igår de senast träffades. Jerker såg bilder av tiden under tiden de pratade. Som tavlor svävade de omkring i rummet och där var hon och där var han och där var sådant som han inte ville se, som han ångrade och som han fortfarande då och då lät sig påverkas av fastän han var medveten om onyttan med sådant grämande. 

Jerker var en annan nu. Han hade ömsat skinn för sista gången och han var nu avskalad den skyddande bark som han burit på i stort sett hela sitt liv. Han var stark, orädd, och trygg och stadig som en vågbrytare och han var inte heller längre beroende av någon annan för att uppfylla nämnda kriterier. Det enda som han upplevde som otillfredsställande var det faktum att den fjärdedel han hade kvar, åtminstone skulle kunna ha varit två. Men det var som det var och han var tacksam för att till slut sent omsider hittat en väg genom snåriga skogar, upp ur djupa hål och att han idag var fri från onda tankar. Hans vän däremot som satt mitt emot honom hade precis påbörjat sin resa och han ansikte och armar var, bildligt talat, rivet av taggiga snår och hans blick bakom den lugna fasaden var, om man som Jerker hade förmågan att se det som få andra såg, som den på en stressad katt jagad in i ett hörn.

Han mindes sin egen resa. Hur det varit uppförsbacke i säkert tre år innan det planade ut. I färskt minne fanns också den målmedvetenhet som han visade, och den övertygelse han bar om att det här var den enda vägen. När han nu såg på sin något vilsne men beslutsamme vän så önskade Jerker att även han skulle nå fram till den heliga graal som ur vilken en klunk av innehållet var tillräckligt för att få, ja om inte evigt liv, så näst intill.

Men ”fuck that” tänkte han sedan. Varje människa har sitt eget val och vem är jag att sitta här som någon slags jävla god herde som ska försöka få in vilsna får i en hage? Ett helvete för en kan vara himmelriket för en annan och du bestämmer i slutändan själv vilken väg som lämpar sig bäst. Att placera dig själv på piedestal som ett monument över rättfärdighet är förmätet och inte ok. Att sätta sig till doms över andra och se sig själv som ”lite förmer” likt en Carlsson på Hemsö skapade bara lismande och dolda knivar att drivas in i din rygg närhelst du vände dig bort. Så var det bara. Det låg i människans natur och det var alltid närmare till ondska än godhet. Rustningar av alla de slag bars av män och kvinnor på den här planeten som ett skydd mot sanningen. Och även om Jerker idag såg sig själv som naken och sann så visste han innerst inne att även det var en slags mask. Och att det var bara ett fingersnäpp mellan lycka och håglöshet. I morgon så skulle han kanske återigen stå vid avgrundens rand eller vid en stadig tall med ett rep i sin hand.

En gång i tiden när ungdom var allt och inget så hade det varit oerhört viktigt vad andra människor ansåg om honom. Hela hans existens var beroende av detta. Att vara omtyckt, att vara rätt, att framstå som cool, tuff och självsäker och rolig och den allmänna uppfattningen om honom, inbillade han sig, var att han var just det. Och allt hade ju varit perfekt om han i själen hade kunnat leva upp till den bilden. Men det var en chimär, en falsifikation och innanför den tuffa ytan bodde en rädd kanin som med darrande morrhår och spetsade öron gömde sig för räven.

Allt detta tänkte han på när han satt där i soffan hos sin vän. Och på att han var så påtagligt hemma i sig själv idag. Han var lugn som en bomb och Jerker önskade att han hade kunnat hitta den här känslan av att högaktningsfullt fullständigt kunna skita i vad andra människor ansåg om honom när han var ung. Men det var väl det som var livet, att leta sig fram i en snårig skog, snusande i marken som en halvblind grävling för att till slut förhoppningsvis kunna hitta sin väg. Han hade gjort det, och det var bra att han gjort detta men han visste att alla inte skulle komma att göra det och det var lätt att ibland bli en dryg, självgod typ utan självinsikt när du stod inför människor på svaj, som inte hade en aning om att de var just det.

Jerker gjorde sitt bästa för att vara en man fylld av godhet och välvilja idag. Och han lyckades bra och utan att behöva anstränga sig. Det föll sig nuförtiden naturligt, som snö som dalade tyst och försiktigt en gnistrande vinterdag i februari. Och istället för den demon som för inte alltför länge sedan vandrade på jorden och förbannade och väste mot sin omgivning och spred skräck och förvirring flanerade nu en timid och vän man med leende ögon gatan fram.

I alla fall för det mesta. För ibland så kom mister Hyde på besök och då tog det hus i helvete och alla goda föresatser raserades som Jerikos murar. Det hände mer sällan nu dock, men Jerker var tvungen att erkänna att det fanns en tillfredsställelse i att vara elak. Han såg det som en säkerhetsventil, för att inte explodera av rättrådighet. Elakhet varar längst, var hans fyndiga valspråk en gång i tiden och det fungerade fortfarande bra när det var så som det var ibland.

När han åkte hem den här dagen och återgick till nutid så hade han en bra känsla i kroppen och det kändes som att besöket hos hans vän varit värt besväret. För ett visst besvär var kopplat till återträffen det var inget att hymla om. Det var så det var bara. Jerker hade varit nervös men det hade visat sig att hans vän varit värre däran vilket gjorde det hela lättare. Men de hade snart landat i en behaglig situation och det var som sagt som om de sågs senast i går.

När han klev ur bilen vid sitt hem och öppnade garageporten och körde in, kopplade in motorvärmaren, låste bilen, stängde dörren till plåtgaraget och gick ut så stod han tyst sedan i snöfallet och samlade ihop tankarna. Jerker hade aldrig varit någon vän av återföreningar. Han hade kategoriskt alltid valt att utebli från klassträffar av alla de slag av den anledningen att han inte ville bli bemött som den han var när han gick i skolan. Clownen hade till sist packat ner sin kostym och den skulle aldrig packas upp igen. Den arge unge man som var beredd att gå över lik för att vinna poäng hade rest bort för att aldrig mer återvända. Och den till ytan självsäkre, arrogante unge man som gjorde sitt bästa för att dölja vem han egentligen var hade dött av en överdos inbilskhet.

Jerker log och vände sitt ansikte mot den nu allt mörkare himlen och lät snöflingorna smälta mot sitt ansikte. Sedan gick han ner till sitt radhus och in till sin fru som älskade honom.

Det hade varit en bra dag och han visste att fler skulle komma.

I den svarta natten var mörkret kallt och mentalt ogenomträngligt. Grenar på gran och tall hängde tungt med sina huvuden under ett tjockt snötäcke och vägen låg svart och isbelagd och glänste i billyktorna. I bilen som färdades mot sorg och eviga tårar satt två bröder med gevär tysta och tankfulla. Det fanns inget att säga. De var beväpnade med pansar för att stå emot fiendens eld. De var på väg mot sorg och förtvivlan och de var rustade till tänderna med tillkämpat mod men deras ögon glänste i natten och klumpen de hade i sina halsar gick inte att svälja ner. Musiken som spelades i bilen gick rakt in i deras hjärtan och gitarren som var rakbladsvass skar deras själar i bitar och det var plågsamt men nödvändigt men till slut så sade den yngre brodern, ”ska vi stänga av? Jag vet inte om jag klarar det här längre.” Den äldre av dem skakade nekande på sitt huvud och såg rakt fram och tunga tankar var i hans huvud. ”Tystnaden är värre”, sade han efter en stund. Den yngre nickade och sade inget mer.

De passerade genom små samhällen och fönstren var upplysta och hade isblommor och rök från skorstenar steg spikrakt upp i den vindstilla vinternatten. När de stannade för att tanka och när de var klara och bilen full av bensin så parkerade de och gick in på macken ock köpte var sin kaffe. Bröderna drack det i bilen och den yngre sade, ”du kör hela vägen va?” Den äldre såg på honom och visste vad det handlade om. ”Du vill dricka whisky?” Sade han. ”Ja, om det är ok med dig.” Den äldre drack tyst sitt kaffe och tänkte efter en stund och sade sedan, ”ja det är ju inte så långt kvar och bilen är ju lånad av min granne så det är nog bäst om jag kör.” Han flinade. ”Du kan ju hålla dig någorlunda nykter så att i fall jag får en hjärtattack så kan du ju under alla omständigheter köra mig till sjukan.” Den yngre, som hette Jens, skrattade till. ”Ja det skulle ju vara fint med ännu mera död i december. Så det är okej då?” Sebastian, som den äldre brodern hette, nickade och öppnade bildörren för att gå ur och slänga sin kaffemugg. ”Är du klar eller?” Frågade han och pekade på broderns statoilmugg. ”Whiskymugg numera”, sade Jens och log.

Allt detta som hade hänt för många år sedan kom tillbaka till Sebastian när han den här dagen var på väg till jobbet. För den låt som hade spelats då i bilen den där oförglömliga natten fanns nu i hans öron och visserligen så hade han lyssnat på den tidigare många gånger. Men just idag, av någon anledning, så kom minnena tillbaka och han satt där i bussen på väg till jobbet och kände tårarna välla upp i ögonen. Han såg ut genom fönstret och det var idag som det var då med snötyngda träd och bussen körde sakta för det var is på vägarna och det var naturligtvis därför som han färdades tjugo år tillbaka i tiden förstod han. Sebastian knäppte sina händer och tänkte på henne som dött alldeles för tidigt. Och han mindes hur arg han varit för han ju visste anledningen till att hon inte längre fanns i livet. Och han tänkte på hur han föraktat henne för att hon inte insåg vad hon höll på med. Och minnen av det flertal gånger han ringt henne när han hade flyttat hemifrån och hur hon inte kunde göra sig förstådd plus hennes förnekelse av anledningen till detta uppenbara faktum vällde obevekligt upp inom honom. Detta fick honom att då säga saker som han i sin rättrådighet tyckte sig ha rätt att ventilera och som han aldrig ångrat riktigt. Och han tänkte även på saker som han sagt senare i livet om henne, och han tänkte på vad en vän sagt till honom för inte så längesedan när de pratade om just detta.

”Har du tänkt på att du inte skulle finnas till om inte hon funnits?” Hade han sagt. Och sedan, ”och inte din bitterhet heller.” Sebastian hade ryckt till då han hörde detta och han blev just i det ögonblicket förbannad. Sade inget först men när orden väl hade sjunkit in så befann han sig plötsligt i en annan situation än den han varit i för bara några minuter sedan. Det var som om hans vän öppnat en dörr som han hållit stängd i många år och han ville stänga den igen men kunde inte.

Så nu satt han på bussen och han tänkte på henne som dött och på att han nu var äldre än vad hon blev och var återigen tillbaka till den tid då hon fanns och Sebastian såg henne nu sedan en tid tillbaka med andra ögon och började förstå varför hon varit som hon varit. ”Du borde gett henne ditt hjärta istället för att sticka ditt svärd i hennes”, sade han tyst för sig själv. Och ånger fyllde honom och han bad henne tyst om förlåtelse och han undrade om det hade varit möjligt att hjälpa henne om han hade insett vad han nu sent omsider insåg. Han trodde inte det dock, men det var ju svårt att veta eftersom han aldrig hade försökt och han tänkte på hennes man som under hela deras tid tillsammans haft skygglappar på, stoppat huvudet i sanden, förnekat problemet inte bara tre gånger utan otaliga. Och även fast hanen gol hela tiden så vaknade han aldrig upp, eller ville inte. En naturlig reaktion förstås och inget ovanligt.

Sebastian kände sig låg och tänkte på sin vapenbroder och det blev det ju inte bättre av så han bestämde sig för att lägga av med denna självömkan och de bittra tårar och den nedstämdhet som han nu drabbats av igen. Och istället försöka att acceptera det som han inte kunde förändra. Vilket i och för sig hade varit hans stora problem under det liv som han hittills levt. Sebastian var grämandets okrönta konung och det var först på senare år som han lyckats ta sig ur den snåriga skog som var hans förflutna och som hållit honom snärjd alltför länge.

Han klev av bussen när han var framme och gick genom ett vinterlandskap som var som designat av Disney. Stannade nere vid ån en stund och var glad över att han inte var en av gräsänderna som låg och simmade i det vinterkalla, rykande vattnet. Men de såg ut att trivas väl otroligt nog. Själv så frös han bara genom att titta på dem. De gamla husen i den vackra lilla staden hade brokiga mönster av is på sina fönster och människor han mötte var påpälsade med varma mössor och halsdukar virade runt ansiktena så det enda du såg var ögonen. Det knarrade under skorna när Sebastian gick och han kom att tänka på skidresan till Sälen när han var ung. Då det slogs köldrekord, minus fyrtiotvå grader. Så det enda han och hans kamrater kunde göra var att sitta i stugan och dricka sprit i alla dess former. Idag visade termometern minus tjugoett och det var omöjligt för honom att föreställa sig hur det dubbla åt minushållet hade känts.

Det hade bildats tjocka lager av is som låg som kragar runt stenarna i det strömmande vattnet och allt inramades av frostiga grenar som hängde ner utefter den brant stupande strandkanten och den väg som ledde till hans arbete hade en allé av snötyngda träd och det var vackert. Sebastian mådde trots morgonens funderingar bra. Bättre än på länge och det var tillfredsställande att det var på det sättet. Han var ute i god tid så han skrapade undan snön på en bänk som stod intill vattnet och där han brukade sitta på somrarna och satte sig ner på sin skopåse. Musiken han hade i sina öron gjorde honom till en annan än den han var utan. Det var som att vara med i en film. Allt runt omkring honom fick en annan lyster och den verkliga världen fanns inte längre. Allt var musik och intryck och vinter och världen var god och vacker och välvillig och hur han kände sig var beroende av vilken musik han lyssnade på. Sebastian kunde således välja hur han ville må och det fanns tillfällen då melankoli var att föredra. När han ville gräva djupt i sin känslor och hitta in till det som han vanligtvis höll bakom stängda dörrar så lyssnade han på sådan musik som han visste öppnade dessa portar. Det var nyttigt hade han lärt sig, att sjunka ner i vemod och innerlighet och gå på vägar som ledde bort från ytlighet och trivialitet. Att våga sätta sig i sorgläge och komma i kontakt med det som han vanligtvis höll sig ifrån. På något sätt så var det befriande. Han reste sig och tänkte på hur han stått vid hennes dödsbädd den där gången för länge sedan och hur en gråt som han inte trodde han var kapabel till tog hans kropp i besittning och han skakade, skälvde i sina grundvalar och stod sedan när det var över och såg ner på det ansikte som en gång lett och varit lyckligt och som varit hans trygghet i livet när han var en liten grabb. Och han nöp henne i hennes kalla, stora näsa och sade, ”hejdå mamma.”

Sebastian gick med långsamma steg till sin inrutade vardag och det skulle snart bli jul och han hade bara en fjärdedel kvar att leva och det var en ogripbar tanke och han skulle ha velat vara en bättre människa än den han varit men han hade inte varit förmögen till det då. Det var inte förrän nu på ålderns höst som han landat i sig själv och visste vem han egentligen var. ”Att det skulle ta så jävla lång tid”, sade han högt. ”Määäk, määäk, määäk”, sade de orädda gräsänderna runt hans fötter. Det var rädslan som styrde, tänkte han. Och han vände sitt ansikte mot himlen och sade, ”men jag är fan i mig inte rädd längre!”

Och det var han inte. Och det var bra att det var på det sättet.

Mitt i strömmen av män och kvinnor och skrikande barn gick en man med en gitarr på axeln. Han såg rakt fram. Blicken var fästad vid slutet på hans väg och människorna han mötte kändes som en grå vägg som rusade mot honom och han strävade framåt med långsamma steg och i hans huvud klingade en sång om frihet och förtröstan och kärlek. Han nynnade med i refrängen och log lyckligt. Det uppenbart för de flesta att det här var en man som levde i sig själv och stannade där, i sin tillvaros hus, och han lät sig inte påverkas av det som försiggick i den övriga världen. Han hade sin gitarr, sina sånger och sin röst, och han sjöng för dem som ville lyssna för han satt ofta på torg och spelade men han kunde lika gärna ha suttit för sig själv. Jerker sjöng och trakterade sitt instrument för sin egen skull och brydde sig föga om publik.

Han kallade sig själv för strömstjärnan. För i ån intill huset där han bodde fanns en strömstare och Jerker satt ofta på en sten nere vid strandkanten och studerade den lilla fågeln med sitt vita bröst som hoppade omkring på stenarna i den strida strömmen och understundom dök ner under vattenytan för att fånga något byte. Den föreföll vara helt orädd och opåverkad av de faror som det skummande vattnet kunde medföra. Och det var så den medelålders mannen upplevde sin egen tillvaro. Jerker, som han hette, vandrade oberörd av kaos och krig och orättvisor omkring i sin egen lilla värld. Spelade och sjöng och tänkte vackra tankar och sov gott om nätterna. Han hade alltid ett leende till övers och var sällan ledsen eller bedrövad. Jerker var en stjärna i livets strömmar och han lyste upp tillvaron för de som kom i kontakt med honom. Några vänner hade han inte. Och kände inte heller något behov av att ha det. Jerker var tillfreds med att kunna vara sig själv i alla situationer och utan att behöva kompromissa med känslor han hade för att någon annan skulle må bättre. Han var den han var, en strömstjärna, och han identifierade sig med den hoppande strömstaren.

Tiden var alltid rätt för honom. Jerker seglade fram genom livet med fyllda segel och han litade på jorden, på universum, på haven och de gröna skogarna och han litade på att ondska alltid besegrades av godhet, att kärlek var bättre än hat och att ingen människa var bättre än någon annan. Han stod som på ett berg och såg ut över världen och han fylldes av tillförsikt. Och detta trots att han visserligen kunde höra hur kanoner dånade, missiler som vinande for över himlar i uppsåt att döda och lemlästa. Och visst hörde Jerker skriken av smärta och ångest och han kunde för sin inre hörsel uppleva hur barn kved av hunger och törst. Och han såg ögon som var svarta av vrede och han hörde hur nävar tillfogade skada utan misskund. Och han upplevde lidandet i världen. Det var omöjligt att komma undan. Men bortsett från allt detta vidriga så fanns ett hopp, för honom, och han trodde även för mänskligheten, att allt skulle komma att ändras. Det var hans övertygelse. Tiden var Jerkers och mänsklighetens bundsförvant. Tiden, som ett koncept, åren, dagarna, timmarna och minuterna skulle komma att lägga sig som en läkande filt över det sargade jordklotet och allt skulle bli bra igen. Jerker trodde verkligen på det. Det som var tillvaron nu, idag, var en prövning och det handlade bara om att stå ut ansåg han. Till slut så skulle paradiset, han föredrog att kalla det så, resa sig ur spillrorna, ruinerna, av det som en gång var världen och allt skulle börja om igen.

Jerker återvände till sin lilla å och satt återigen på den sten som han gjort till sin och väntade på strömstaren. Han hade sin gitarr med sig och han sjöng och spelade de sånger han kunde och han var en stjärna, en strömstjärna som sagt, och hans röst bar på ett bra sätt och gitarren som han köpt på en second hand affär klingade väl och ackompanjerades av det porlande vattnet och till slut så kom den, the star of the streams, och satte sig på en gren som hängde ut över vattenytan. Där satt den lilla fågeln och det såg ut som han putsade sin fjäderdräkt. Men Jerker visste att det inte handlade om fåfänga utan att den impregnerade de svarta fjädrarna med talg som kom från dess egna körtlar för att kunna dyka utan att bli blöt. Något som han lärt sig från de naturprogram som han roade sig med att titta på istället för det eländes elände som ständigt förmedlades av nyhetskanaler och för all del även av filmer och teveserier om skitfräna poliser från det förbannade landet i väst.

Jerker suckade över detta våld som ersatte kärlek och omtanke och knäppte förstrött på sin gitarr. Han kom att tänka på Rhett Butler och hans kärlek till Scarlett O´Hara och på den replik som han älskade och som han använde sig av när den som han höll av en gång lämnade honom. ”Frankly my dear, I don´t give a damn”. Filmer som Borta med vinden gjordes inte längre tänkte han. Äkta kärlek, ära och redbarhet, ärlighet och respekt, var epitet som inte längre var på modet så att säga. Allt tycktes handla om sex och våld nu för tiden. Detta och att tänka på sig själv i första hand och aldrig på andra människors behov. En eländig värld tänkte Jerker. Det är tur att jag inte lever i den flinade han.

Strömstaren tittade nu upp på den grubblande Jerker och flyttade sig närmare. Lade huvudet på sned, som om den förstod vad han tänkte på, och tittade på honom en stund. Dök sedan huvudstupa rakt ner bland vågorna och kom upp med en liten fisk i näbben. ”Grymt grabben”, skrattade Jerker. ”Skillat!” Strömstaren knyckte till på nacken och svalde sedan fisken hel och dök igen. Proceduren upprepades och den missade aldrig. Efter den tredje fisken lämnade fågeln scenen och flög tätt över det strömmande vattnet uppströms. Jerker satt kvar en lång stund och väntade på att den skulle komma tillbaka. När den inte gjorde det så gick han hem.

Världen runt omkring mig blir tyvärr mindre för var dag som går. Är det början eller slutet? Och en gång i tiden så såg jag tusen tårar mellan oss där jag satt i mitt vardagsrum och då natten var mörk utanför mitt fönster. Men jag tänkte, att det var väl bara regnet på rutan förstås. Och jag skyllde på andra och jag ljög och jag visste allt och jag förstod ingenting. Och jag sålde mitt hjärta alldeles för billigt och fick betala dyrt för det misstaget. Idag när jag har landat på en ny planet, en himlakropp där jag kan leva fri och inte vara rädd längre, där jag är trygg och bär mitt självförtroende som en krona på huvudet och där mitt liv har en halo av silver och mitt hjärta är av guld. Då inser jag till min förfäran att jag i bästa fall, bara har en fjärdedel kvar och att mitt liv dessförinnan bara var en skuld. Ett ok jag bar och som jag alltid kommer att bära. Det är dock inte fullt så tungt idag som förr Nu när de goda tiderna aldrig varit så goda så känns det som en orättvisa att det skulle ta, och det känns som en evighet, innan jag kunde öppna dörren till det som är sant och riktigt och där förljugenhet är en dödssynd, och äntligen få träda in i det rummet.

Så skrev Jerker och lade ifrån sig pennan och tog upp gitarren och spelade och han sjöng, ”Do you love me, or are you just extending good will och slog an när låten var slut som av en ren oförutsägbar händelse ett himmelskt klingade G-sus ackord. Han kände sig plötsligt religiös. Jerker var skeptisk till religion i allmänhet och Jesus i synnerhet men att det i det som människor kallade för universum fanns någon form av energi som det gick att få kontakt med var han övertygad om. Det gällde bara att ha rätt kod. Men just nu så var Gud och i viss mån även Jesus på något sätt närvarande. Han kände sig förvirrad och visste inte riktigt vad han skulle tro. Jerker hängde upp gitarren på väggen och lade sig på soffan och slöt sina ögon och somnade. Han drömde om den där hunden igen, som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna och med tungan hängande ut ur munnen. I drömmen var det solnedgång men när han vaknade var det natt. Jerker gick ut på tomten och såg upp mot en gnistrande klar stjärnhimmel. Han tände en cigarett och stod länge och lät tankarna fara dit de ville och till slut så sade han högt, ”nä, jag tror inte på Gud”, och kände sig en aning rädd när han uttalade orden högt och förväntade nästan sig en blixt från himlarna som skulle radera honom permanent. När inget hände så mumlade han, den här gången tyst för sig själv för säkerhets skull, ”jag visste väl det.”

Jerker gick ner till sin lilla å och satte sig ner och lyssnade på det brusande vattnet. Han mådde utmärkt.

”Får ni någon fisk grabbar?” Ropade den långe mannen från sin kanot när han paddlade förbi. De tre unga män som stod vid kanten av Sundborns ån kände ju igen honom och svarade därför blygt och med blicken i marken, ”nä, inte än.” Tvåmetersmannen  vinkade glatt och paddlade vidare, men så vände han sig om och ropade, ”skitfiske på er då grabbar!” De tre vinkade tillbaka och log och fortsatte sitt fiskande och Jerker sa efter stunds eftertanke med tillgjord röst, ”får ni nån fisk eller?” Han gjorde en grimas. ”Man skulle istället ha sagt, skit i det du! Håll käften din långa jävel!” Sade Jerker och skrattade. Hans vänner garvade med honom.

Något år senare så hade historien förvanskats till att, ”kommer du ihåg vad Jerker sa den där gången när han fiskade i Sundborns ån och han den där artisten paddlade förbi och frågade om Jerker fick någon fisk? Skit i det du! Håll käften din långa jävel”, sade han. ”Så jävla galen.” Och Jerker som var en fåfäng ung man brydde sig inte om att korrigera det hela. Utan var rätt nöjd med att framstå som en tuff, galen man. Om inte annat så gick det rätt bra hem hos flickorna.

”Sade du verkligen så?” Frågade hon den där söta, blonda, page-klippta saken som var ihop med en annan när de hade dansat till ”vill ha dig i mörkret hos mig”, på restaurangen som låg på en kulle och som på lördagskvällarna var disco. En låt som Jerker officiellt hatade men som han i hemlighet älskade. ”Sade vadå?” Frågade han så nonchalant som han bara förmådde eftersom han mycket väl visste vad hon menade. ”Jamen det som det sägs att du sade till den där sångaren när du var ute och fiskade och han frågade om du fått någon fisk. Skit i det du! håll käften din långa jävel! Sade du verkligen så?” Jerker såg in i hennes så ljusblå ögon och drog in hennes liljekonvaljparfym i näsborrarna. ”Skulle du vilja att det var på det sättet, att jag sa så till en oskyldig, lång trubadur?” Jerker drog fingrarna genom hennes korta hår. ”Vore inte det rätt så taskigt?” Sade han och flinade. Hon rynkade på sin näsa, log sött och böjde sig närmare. ”Nä, jag skulle tycka att det var rätt så ballt”, sade hon.

”Du Jerker” sade hon sedan när de hängde i baren. Hon såg sig omkring som om hon letade efter någon. ”Skulle du vilja borra?” Jerker upprepade ordet borra med ett förvånat tonfall. Hon, som hette Nilla, himlade med ögonen och såg sig återigen omkring. ”Ja pucko! Borra! I mig.” Viskade hon i hans öra. Sedan sken hon upp i ett ansträngt leende när hon såg någon över hans axel. ”Glöm det”, sade hon sedan. ”För nu kom min jävla pojkvän som sa att han inte skulle hit ikväll.” Hon fortsatte leende. ”Jag visste det, att han skulle komma hit för att kolla mig.” Hon tog hans hand och kramade den hårt. ”Du får borra i mig en annan gång Jerker okej?” Jerker nickade tyst, och hon lämnade honom ensam vid baren och gick fram till sin så kallade jävla pojkvän och kysste honom avmätt.

Henrik, en av de som var med vid ån den där gången den berömde paddlade förbi kom fram och ställde sig bredvid Jerker. ”Jaha ja, här står du och stöter på Nilla”, flinade han. ”Jävla Jerker alltså”, sade han och boxade honom på axeln. ”Hans nos, den var av garn”, sade Jerker. ”Va?” Sade Henrik. ”Hans nos, den var av garn”, sade Jerker igen. Henrik ruskade på huvudet. ”Och hur full är du då egentligen?” Sade han och rynkade på näsan. ”Vad snackar du egentligen om?” Jerker sträckte fram sin hand och sjöng, ”sträääck ut din hand”, och så med tal, ”sträck ut din hand, sträck ut din hand, och finn en hand i din!” Henrik skrattade nervöst. ”Vad fan håller du på med Jerker, har du blivit galen?” Den unge mannen vid namn Jerker log brett, hysteriskt brett och sjöng, ”ja det ska va breda leenden, inga spontana leenden, inga spontana leenden. Ja det ska va breda leenden, inga spontana leenden.” Henrik stirrade förskräckt på honom och såg sedan bort mot Nilla som stod en bit bort och ropade.

”Nilla! Jerker har tappat förståndet, kan du komma hit.” Nilla skrattade och vände sig emot Jerker och Henrik. ”What else is new? Han har väl alltid varit mer eller mindre tokig. Det är därför jag älskar honom”, sade hon glatt och kastade en slängpuss åt Jerker till. Hennes pojkvän snodde bryskt runt henne och glodde stint på Nilla. ”Du gör vad, sa du?” Skrek han. Nilla stirrade sturskt tillbaka och gjorde sig fri från hans grepp. ”Jag älskar honom sa jag, men jag älskar fanimig inte dig längre din svartsjuka gris. Du kan dra åt helvete!” Och hon gick iväg med bestämda steg.

Pojkvännen, som hette Max, stod med gapande mun och såg efter henne. Riktade sedan sin uppmärksamhet mot Jerker och väste lågt, ”du ska ha spö din jävel.” Han började hotfullt gå mot honom. Henrik, som var två meter lång, ställde sig i vägen och sade, ”lycka till med det Max, lycka till.” Max stannade och stod med knutna nävar. Stirrade stint på Jerker som stod småleende vid baren och sade sedan. ”Vänta du bara. Förr eller senare så kommer du att få stryk. Du har inte alltid Henke med dig.” Henrik tog tag i hans skjorta och tryckte upp näven under hakan på Max. ”Kan hända Max, kan hända. Men om jag får höra talas om att Jerker råkat illa ut så kommer du att få betala priset, oavsett om det var du som gjorde det eller inte.” Han släppte taget om Max som vände sig om och gick därifrån. ”Det gäller Nilla också! Bara så du vet!” ropade Henrik efter honom.

”Det här är en sång, om en man som var två meter lång.” Sjöng Jerker. Henke tittade undrande på honom men sa inget.

Sedan kom Nilla tillbaka. Och hon och Jerker dansade tätt intill varandra en lång tid till långsamma låtar som alltid spelades så här dags på diskoteket. Utanför på den stenlagda verandan satt de sedan tillsammans på en vitmålad träsoffa och höll varandra i hand och kysstes och till slut sa Nilla, ”Vi går hem till mig nu Jerker.” ”Och borrar”, sa Jerker. Nilla nickade ivrigt och log lyckligt. ”Just det sötnos.”

”Jag sjunger snart en låt om schommaren om du väntar”, sade Jerker.

”Du är knäpp”, sade Nilla.

Solen gick upp den här dagen också och den unge mannen satte sig på sängkanten och  insåg att han gråtit i sömnen. Kinderna var fuktiga av tårar. Han såg på klockan på nattduksbordet och konstaterade att den var fem. Det susade i hans öron som alltid. Det var aldrig tyst i hans huvud men han hade vant sig vid det. Han lade sig ner igen och stirrade i taket. Försökte att slappna av och somna igen men det var omöjligt så han satte sig upp igen. Golvet kändes kallt mot de varma fötterna. Hjärtat slog hårt i hans bröst och det kändes plötsligt om någon tog ett strupgrepp på honom och han fick svårt att andas. Paniken steg, stegrades som en vildhäst fast i ett lasso och som försökte komma loss. Han lutade sig framåt och höll sitt huvud hårt i sina händer och det kändes som han ville skrika. Ett gnyende steg upp ur hans strupe och så kom tårarna igen. De steg obevekligt upp i hans ögon och han lade sig till slut ner på golvet i fosterställning och låg så tills demonerna släppte taget så pass mycket att han kunde resa sig upp.

Johnny var tjugofem år gammal och hans liv hade hittills varit en resa av skiftande karaktär med lika delar lycka och sorg. Han hade relativt goda relationer med vänner i sin stad, och med sin far som bodde i en annan del av Sverige. Hans mor var död sedan länge och sorgen efter henne hade lagt sig till ro men vaknade till liv ibland. Relationen han hade med sig själv hade dock en hel del i övrigt att önska.

Johnny bodde som legal invandrare i demonernas land. Ett land där ingenting var lätt, där allt tvärtom var svårt och tillvaron här var som att vandra på gungfly. Ingen fast mark att stå på, ingen mamma eller pappa att hålla hårt i handen när tillvaron gick i kvav. Och den glädje han känt över att leva för bara något år sedan hade förbytts i melankoli och en känsla av att livet knappt längre var värt att leva. Den bild han hade av sig själv, den som han ville vara, var så hopplöst långt ifrån den han var idag. Så den sorg och förtvivlan han kände och som han försökte kämpa emot så gott det gick, var också kopplad till ett förakt för det som han blivit. Så han förträngde och gömde sig bakom masker av alla de slag tills han till slut hade svårt att komma ihåg vem han var från början. Innan detta helvete, där ingen paus finns, tog över hans liv

Allt började med att hon lämnade honom. Den flicka som han trott skulle vara den som han skulle dela sitt liv med. Det var ett slag så hårt, och kom helt utan förvarning, träffade honom som en uppercut, att han föll till marken som en säck potatis. En mental knockout utan motstycke och han hade känt sig groggy ända sen det hände. Det  var som han blivit förgiftad, som om hans bromsar förvandlats till en gaspedal och han hade med full gas kört in i den snårigaste skog du kunde tänka dig och sedermera kraschat ner i ett svart hål som det tycktes omöjligt att ta sig upp ur. Visserligen hade han sina bra dagar men de var få och det var så lätt att förirra sig in bland trassliga synapser och ogripbar sorg samt grubblerier över hur det kunde ha varit, varför det blev som det blev och vad han kunde ha gjort annorlunda. Hans vänner sa, ”försök att leva i nuet, gräv inte ner dig utan se framåt istället.” Lätt att säga, svårare att utföra tänkte Johnny och log och höll masken. Det hade gått en tid nu sedan han blev lämnad och vid något tillfälle när allt inte var nattsvart och han fått näsan över kanten på sitt svarta hål så insåg han, även om det bara var för en kort stund, att den förlorade kärleken, och det hopp som den gett och tagit ifrån honom, nog bara var droppen som fått giftbägaren att rinna över. Att annat än enbart ett brustet hjärta låg bakom hans så låga läge var inte bara troligt utan säkert sannolikt. Den insikten gjorde ju saken inte lättare direkt så han valde att inte tänka för mycket på detta påfrestande faktum.

Han var ensam nu, och gjorde sitt bästa för att fylla sina dagar med arbete. Men fann ändå att det var alldeles för många timmar kvar på dygnet när dagen var slut. Tid som var en plåga för en sargad själ som hans och han försökte fly med hjälp av komplicerade dataspel, cigaretter och öl. Och i ruset släcktes ångesten och han kunde somna. Bara för att vakna tre timmar senare kallsvettig och förvirrad. Johnny var under den här tiden svart under ögonen för det mesta och han var tvungen att tvinga sig själv till att hålla sin personliga hygien på en normal nivå. Men när han var ledig så hasade han omkring i mjukisbyxor och alldeles för stora T-shirts och han såg på teve i stort sett dygnet runt och varvade med dataspelet league of legends och skrek och svor så det osade svavel när han dog. Han försökte ibland med jämna mellanrum att rannsaka sig själv, bena ut varför han mådde som han gjorde. Viket resulterade i att han istället mådde ännu sämre och fann sig själv återuppleva dumheter han gjort för tio år sedan som om det var igår. Och han förbannade sig själv och önskade att han kunde leva om sitt liv. Dock så var han förvissad om att han säkert skulle göra om samma misstag igen.

Dagar och nätter kom och gick och han halkade längre och längre ner i sitt hål och snårigheten i hans ångestskog blev allt tätare och han var som en skugga som vandrade omkring i demonernas land och han började att förlika sig med sin situation och kände sig själv som en demon och började hata världen. Johnny visste inte längre vad som var verkligt eller dröm och ibland när han tyckte sig se ljuset så var han osäker på om han var på rätt väg eller om han höll på att förlora förståndet. När han vid några tillfällen gick ut och träffade sina vänner, för att de tjatade, så ljög han och sade att allt var okej och att han hade roligt. Johnny tog sig således fram i livet och hittade vägar för att överleva, lärde sig att handskas med djupdykningar och brist på sinnesro och den moral som han hade, och alltid haft, skulle hindra honom från att hamna i ett alkoholberoende trodde han. Men han använde spriten som en medicin. Inte så klokt förstås men han var medveten om vad som kunde ske när alkoholen tog över. Han hade sett det på nära håll, hur en väl fungerande social situation förbyttes till misär och till slut död.

Intill huset där han bodde flöt en å och han satt där ofta och rökte cigarett efter cigarett och stirrade på gräsänderna som sam där i det kalla vattnet. Det var tidig höst och vintern var så smått på väg och han tänkte på allt bra som blivit dåligt och han tyckte sig se slut på vad som pågick i hans liv innan det hände. Det var bäst att vara förberedd tänkte han, på att allt kunde gå åt helvete. Solen stod lågt för det mesta och värmde föga och bakom de solglasögon han ofta bar var ljuset behagligt och gult och han skrev långa sms till henne som han fortfarande älskade. Läste igenom vad han skrivit och insåg att han framstod som patetisk i sina långa utläggningar om känslor och raderade. Johnny färdades långsamt på krokiga vägar som än gick upp och än ner liksom hoppet om ett bättre liv och han gled långsamt i i en värld av apati och håglöshet där inget längre hade någon större betydelse. Tills han till slut kom till en vändpunkt och slog på eget bevåg bokstavligen huvudet i väggen.

Han vaknade nämligen mitt i natten som brukligt var men kände sig inte längre så trött som han brukade vara när han slog upp ögonen efter sömn. Som om han verkligen sovit för första gången på länge När han tände sänglampan och tittade ut i rummet så såg han misären han levt i och trodde knappt sina ögon. Slängda kläder här och där, skitigt, disk överallt, överfyllda askfat och lukten. ”Fy fan vad det stinker” Sade han högt, och reste sig upp och tände även taklampan och då blev det ännu värre. Det ser ut som en jävla knarkarkvart tänkte han. Har jag verkligen bott här utan att se den här misären kved han inom sig och skrynklade ihop ansiktet till en grimas av avsmak. Drömmer jag eller, tänkte han och vände sig mot väggen och slog pannan upprepade gånger mot relieftapeten för att kontrollera. Men när han vände sig om igen så var inget förändrat och han sjönk ihop sittandes med ryggen mot vardagsrumsväggen och förstod inte vad som hände honom.

När den värsta chocken lagt sig och han stod framför hallspegeln och såg på sig själv så sade han, ”Det här går inte längre Johnny! Det räcker nu”. Och de rödsprängda ögonen glodde bakom hans långa lugg tillbaka och bulan i hans panna dunkade och hans huvud nickade långsamt och konfirmerade vad han tänkte på. ”Jag är inte helt slut än, det var det du ville visa mig va?” Sade han till någon och Johnny kände hur något vällde upp inom honom och började rensa honom inifrån. Som om hans själ blev tvättad och skrubbad, hans ögon putsade, och det som varit dimmigt såg nu klart och rent ut och han fattade fortfarande ingenting av vad som skedde med honom.

Johnny gick ut på balkongen sedan i bara pyjamas och vände sitt ansikte mot den uppåtgående solen och den rosafärgade himlen och sade, ”hör du mig du däruppe i det som vi kallar för universum? Tack för hjälpen och jag är klar med den här skiten nu.” Och han tänkte på henne, hon som gått, en sista gång. Sedan stängde han den dörren för tillfället. Han duschade och rakade sig, klippte luggen och sedan städade han lägenheten minutiöst. Stod när han var klar och såg och luktade på renhet och mådde riktigt bra. Klädde sig snyggt och åt frukost fastän klockan bara var fem på morgonen. Lyssnade på musik för första gången på länge och längtade efter sommaren plötsligt. Och han såg en framtid utan dunkel även om den var vag.

På bussen på väg till jobbet just den här morgonen efter nattens, ja han tvekade inte att kalla det en uppenbarelse, så var det som om någon dragit upp en rullgardin framför han ögon och han såg ljuset som det skulle vara. Inte silat genom tunga skyar av elände utan klart och gnistrande. Och han såg människor igen. Inte som potentiella hot och dårar utan som medmänniskor som var som han varit en gång. Och han knäppte sina händer och bad till något som han inte kunde kanalisera men det var så påtagligt att han fått hjälp, att han inte längre kunde negligera detta universella hjälpmedel som han av någon anledning fått kontakt med. Så därför satt han med böjt huvud och knäppta händer och bad de böner han kunde komma ihåg och även några som han hittade på själv under resans gång.

Johnny flyttade. Packade alla sina pinaler i en flyttbuss och lämnade demonernas land på en väg som han uppfattade som inget mindre än en gyllene autostrada mot ett nytt liv. Och det som var just livet öppnade sin famn och tog emot honom. Det var den känsla han bar i sitt bröst just nu, i den här situationen, och allt som varit dött kändes nu levande igen. Och kärleken som känts som en omöjlig och motspänstig partner och som han med alla medel hållit utanför sin dörr under den tid som varit svår och omöjlig. Kändes idag som någon som han skulle släppa in om den knackade på. Han kunde nu utan att krympa ihop som ett russin, tänka på de nattliga promenader som han och Fanny, som hon hette, tagit när sommaren var varm och när tillvaron var precis så underbar som den kunde vara med en varm hand på en flickvän i hans egen lika varma och när han slöt sina ögon så kunde han förnimma hennes doft.

Det frö av hopp som så länge varit begravt i ofruktbar jord började så sakteliga att gro. Och där han satt på sin parkbänk intill den lilla ån och lyssnade till den viskande vinden i trädtopparna så tog han upp sin telefon och skrev ett meddelande. Ett försiktigt trevande ut i den mörka höstnatten i form av ett enkelt ”hej”. Han satt tyst och såg ner på displayen på sin telefon med dunkande hjärta. Johnny såg hur hon tog emot meddelandet, och efter en stund de karakteristiska punkterna som visade att hon skrev något. Men så försvann de och han slutade att andas. Det kändes som om han sjönk ner igenom marken och han ångrade sitt tilltag. Han var precis på väg att stänga ner programmet när prickarna återkom och till slut efter en evighetslång väntan så läste han, ”hej själv.”

Johnny reste sig upp och hans lyckliga leende som han visste att Fanny hade älskat satt nu som en pannkaka fastklistrad i hans ansikte. Han såg upp mot de mörka skyarna och han hörde i sitt innersta en koltrast sjunga. Och den där hunden som sprang i strandkanten med sin lyckliga tunga ute som han drömde om i en annan tid, den var han nu. Och det var bra att det var så tänkte han. Allt hade vänt till slut. Det som varit omöjligt kändes nu möjligt. Mörkret i hans själ var besegrat och det var inte så långt till våren. Och det var också bra.

När båten närmade sig land, den stora vita båten med rostfläckar och en dieselmotor som spydde ut rök, så stod Jerker i fören med långt hår som fladdrade i vinden. Han såg ner i det azurblå vattnet som var klart som kristall och vinden var ljum och len som en smekning. Hans vita linne hängde löst och ledigt på hans brunbrända kropp och han bar halvlånga shorts i en blekt blå nyans. På fötterna hade han sandaler som han köpt i Pireus hamn. Runt halsen hängde i en guldkedja en ID-bricka, även den i guld, som han fått på sin konfirmationsdag och han höll en flaska retsina i sin högra hand som nu nästan var slut. Jerker hade en halmhatt på huvudet.

Dagen innan hade han landat i Aten och tagit bussen ner till hamnstaden Pireus för att därifrån ta sig ut på drift över okända vatten. Hans kamrat John, som Jerker känt sedan de var sjutton och femton år gamla varav John var den yngre, väntade på en ö i den grekiska arkipelagen dit han tagit sig med interrailkort. Raka vägen från Stockholm till Grekland hade Johns resa gått och det här var på den tiden då mobiltelefoner inte hade tagit över världen och människors förstånd. Det sista han hade hört från honom var ett telefonsamtal för två dagar sedan från en bar på den ö där de skulle träffas. John var full och lycklig och sade att han längtade efter Jerker, vilket gjorde honom glad. Jerker och John var vänner, men inte nära sådana. Det fanns alltid en barriär dem emellan, garden uppe och visa inga blottor och var någon som du egentligen inte är för att skydda dig, det var så det var. Och därför förvånande med känsloyttringar som de Jerker fått i telefonen. Men icke desto mindre glädjande.

När båten var cirka femhundra meter från kaj så hördes ljud som om en fotbollsmatch pågick på ön. Staden låg på en sluttning, klättrade uppför en bergssida med vita, vackra små hus där inget liknade det andra som om någon byggt med lego. Smala gränder gick huller om buller mellan byggnaderna utan någon tydlig idé och nu hördes musiken, eller snarare en kakafoni av jazz, rock och discorytmer men det som var mest påtagligt var ljud som var omisskännliga. Partyljud! Skratt och vrål från berusade människor och detta trots att klockan bara var fem på eftermiddagen.

Jerker log med hela kroppen och i hans mage briserade lustbubblor och det surrade som från bin i en bikupa i hans huvud. Detta var således Ios, den certifierade partyön där inga sorger vilade, där allt var otyglad lycka och allt luktade sex och godis och alkohol. Och han skulle vara här i två veckor. Han såg John på kajen och han vinkade och Jerker vinkade tillbaka. När han klev iland så kramade de varandra som de alltid gjorde och de garvade och John gav honom en öl och hade en själv och de öppnade burkarna och drack.

”Pannband!” Sade Jerker. ”Halmhatt!” Skrattade John. Han hade alltid sett bra ut tänkte Jerker. Mörkt lockigt hår, bruna ögon och en mun som alltid tycktes le och idag i shorts, linne som han själv, och ett pannband av siden så var han så att säga självklar, både för honom själv och andra.

”Fan vad kul att du är här till slut”, sade han och dunkade Jerker i ryggen. ”Du kan inte fatta vilket jävla drag det är på den här ön. Folk är som galna och brudarna, ja du kommer att fatta. Det är rena paradiset här Jerker.” Han började gå upp emot staden. ”Häng på nu grabben, festen har börjat.” Jerker skrattade och ruskade på huvudet. ”Ja, ja, jag måste bara hämta min ryggsäck först. Har du fixat någonstans att bo då?” John stannade och såg bekymrad ut. ”Ja”, sade han tveksamt. ”Vi bor i en fuktig gammal källare där de ställt ut några sängar. Antagligen så kommer vi att få lunginflammation och dö efter de här veckorna. Fast å andra sidan så sover du inte så mycket på den här ön min vän.”

Jerker fick till slut sin ryggsäck och de började gå uppför en slingrande väg och på den korta biten så passerades åtminstone fem barer. ”Ja här är det”, sade John till slut och visade på en trappa som verkade gå ner i underjorden. ”Du måste snacka med damen som äger stället och betala i förskott, och det kostar nästan ingenting så det är ju okej i alla fall.” Han log. ”Det finns två fördelar till med att bo i den här jordhålan”, sa han sedan och pekade. ”De kommer där.”

Och några meter bort i de minsta bikinbyxor som Jerker någonsin sett, och någon överdel var tydligen inte nödvändig utan de hade bara varsin handduk som hängde runt halsen och som inte skylde speciellt mycket av brösten, kom två blonda uppenbarelser, änglar, tänkte Jerker. De vinkade och log när de såg John och han vinkade tillbaka och såg ut som en hungrig varg. ”De är från Norge”, viskade han.

När Jerker duschat i vatten som var iskallt och bytt kläder och nu satt på sin säng och hänförd tittade på Mette och Astrid som smorde in varandra med solkräm så kändes allt nästan overkligt. De stod oblygt helt nakna i rummet och att de för tillfället var universums medelpunkt var de helt medvetna om och även om de gjorde sitt bästa för att vara otvungna och chosefria så var det uppenbart att de visste att de fick marken att skälva. När John i sin tur var klar i duschen och kom in rummet så flinade han brett. ”Stäng munnen Jerker , du dreglar”, sade han högt. Mette och Astrid tittade på dem och kysste sedan provocerande varandra och skrattade som bara vackra flickor kan och Jerker viskade till John med lätt panik i rösten, ”hjälp! Jag måste ut härifrån.” Och han reste sig upp och gick mot trappan som ledde upp till nöjesfältet. Flickornas skratt följde honom hela vägen upp och efter en stund kom John efter. De köpte varsitt åkband på första bästa bar ”The blue note” en jazzbar, och satte sig i berg och dalbanan och åkte hela natten.

Berg och dalbane trippen slutade till slut och vagnarna stannade på ”Paradise bar” tidigt på morgonen. Det var enligt John standard. Baren låg på toppen av berget. Varje bord hade regnbågsfärgade parasoller och stolarna var vitmålade och liknade solstolar och utsikten över havet var magnifik. John beställde in en varsin ”Rainbow”, en färgglad drink som smakade som saft men var enligt John förrädisk. En massa sprit maskerade av fruktiga juicer och nu var det bara att luta sig tillbaka och vänta på soluppgången sade John. Och det var vid det här tillfället som Jerker för första gången träffade Jens.

Han satt vid bordet intill deras, även han med en regnbågsdrink på bordet framför sig. Han hade långt cendréfärgat, rakt hår, runda glasögon och en påtaglig guldring i vänster öra. Han bar en brokig väst ovanpå en vit T-shirt, en axelväska hängde från han högra axelparti och han hade svarta halvlånga shorts och förstås sandaler, som alla andra på den här ön. Han satt med utsträckta ben och slutna ögon och hade en cigarett i mungipan och det såg ut som om han smålog. Jerker skuffade på John och pekade åt Jens håll. ”Cool dude”, sade han lågt. John tittade men ryckte bara på axlarna och gjorde en min som sade, äh vadå?

Och solen segade sig upp ur havet och världen blev guldpläterad och natten lämnade plats för dagen och John och Jerker reste sig upp för att ta sig hem till källaren för några timmars sömn innan hav, strand och sol. När de gick förbi bordet där han som Jerker om en liten stund skulle lära känna som Jens satt så såg det som om han somnat. Jerker gick fram till honom och tog honom försiktigt i axeln. Varför visste han inte riktigt. Det kändes bara som att det var rätt att göra så. Jens slog upp ögonen och stirrade in i Jerkers. ”Ja, vad är det om?” Frågade han och såg sedan omkring. ”Oj!” Sade han sedan. ”Jag somnade visst. Tack för att du väckte mig”, sade han och klippte med ögonen. ”Det är lugnt”, sade Jerker. ”De stänger nu.” Han som hette Jens satte sig upp och sträckte fram handen. ”Jens var namnet förresten.” ”Jerker”, sade Jerker och tog hans hand. ”John”, sade John och lyfte handen i en hälsning. ”Så ni är på väg hem då antar jag?” Sade Jens. Han skrattade sedan. ”Alla börjar på J! Skumt, eller hur?” ”Jätteskumt”, sade John surt. ”Jag drar nu Jerker, ska du med eller?” Jens reste sig upp och vinkade avvärjande med handen. ”Nej vänta lite, låt mig bjuda på en cigg innan ni går, jag känner mig lite förvirrad”, skrattade han nervöst, ”och skulle behöva ett snack”, sade han och log lite förläget. John tittade på honom. ”Vanlig cigg?” Frågade han. Jens flinade. ”Ja numera så är det bara vanlig cigg för mig.” Han halade upp ett skrynkligt paket Marlboro ur sin väska. John skakade på huvudet, ”jävla ufo”, muttrade han och började gå. ”Du då Jerker, en Marlboro innan du går?” ”Visst, varför inte.” Sade Jerker av någon anledning, medkännande antagligen tänkte han och slog sig ner när Jens gjorde det. ”Vi syns sedan då?” Sade han till John som suckade, himlade med ögonen och dröp iväg.

Och sedan satt de där, Jens och Jerker och rökte Marlboro. Och det var som om de hade känt varandra i evigheter för allt var otvunget och avslappnat även när det blev tyst. Det fanns något mellan dem tyckte Jerker. Som om han återförenats med en förlorad broder. Jens var från Varberg berättade han, och han talade långsamt och lågmält med en behaglig stämma och Jerker lyssnade och det var väl spriten och soluppgången och miljön som lossade tungans band på dem båda.

Och där de satt mitt emot varandra så vävde kosmos in dem in någon slags samhörighetskokong och Jerker berättade när formaliteter och alldagliga ämnen var avklarade och utan att vara rädd för konsekvenser om sina försök att vara lycklig men hur livet alltid tycktes pågå oupphörligt utan att han var med. Hur han alltid försökte vara någon som han inte var för att passa in. Han bekände hur kvinnan han hade älskat, med något som mer liknade besatthet än kärlek, hade bedragit honom på det mest vidriga sätt och att han obegripligt nog förlåtit henne. Hans största misstag någonsin, sade han. Jens lyssnade tålmodigt och sedan när Jerker inte hade mer att säga så berättade han i sin tur öppenhjärtigt om sin krokiga väg genom livet där droger och kriminalitet höll i hans tyglar och hur han som en galen häst galopperat fram i tillvaron tills han till slut hamnade i en haschpsykos och tillbringade en lång tid intagen med en hjärna fylld av kletiga tankar som krälade omkring i hans skalle som ålar i en åltina. Jens var på gränsen till att bli galen på heltid berättade han. Till slut tog han sig ur skiten dock. Mycket tack vare en flickvän som aldrig gav upp under den här tiden då han var vansinnig flinade han. ”Men när jag blev utskriven så drog hon”, sade han till sist. ”Jag fattade aldrig varför.”

Solen var nu på riktigt på väg upp och det började bli varmt under parasollet på paradisbaren. Det blev inte så mycket mer sagt men det gjorde inget. ”Fan jag har inte mått så här bra på länge”, sade Jerker till slut. ”Samma här”, sade Jens. ”Vad var det som hände egentligen?” ”Ingen aning”, sade Jerker. Och så var det bra med det.

Jerker gäspade stort sedan. ”Fan nu tog det slut i min hjärna. Den dog” skrattade han. ”Dags att ta sig hem till jordkällaren,” som han berättat för Jens om, ”och sova några timmar tror jag eller vad säger du? Var bor du förresten?” Frågade Jerker. ”Ett stenkast härifrån”, sade Jens. De lämnade baren och gick tillsammans tills Jens svängde av åt sitt håll. De stannade och Jens frågade, ”hur länge ska du vara här på ön?” ”Två veckor”, svarade Jerker. ”Stranden senare idag eller?” ”Antar det”, sade Jerker. ”Inte en susning om vilken det blir dock, kom ju idag, eller igår snararare”, log han och kisade mot solen. Jens skrattade. ”Alla här går nästan till samma strand så då ses vi senare kanske?” ”Absolut”, sade Jerker. ”Kul att träffas förresten.” ”Detsamma”, sade Jens.

Som ler och långhalm blev de, Jerker och Jens. Hängde ihop dag som natt. Krökade, raggade på tjejer, badade och solade och de umgicks med ett gäng britter som kallade dem för J&J och Jerker blev betagen av en av tjejerna i gänget som hette Alice men som surt nog föredrog Jens, men det var okej tyckte Jerker. Men Jens avstod från någon relation med henne för hans skull vilket ytterligare stärkte banden mellan de två. Och de satt på varsin porslinshäst i karusellen som gick runt på Ios, vinkade glatt åt allt och alla och det mesta var smått vansinnigt och kaosliknande men fruktansvärt roligt. De hamnade vid ett tillfälle i slagsmål med greker men som tur var hade de brittiska, hårdhudade, grabbar till hjälp som visste hur man slogs och grekerna flydde hals överhuvud och Manchester-gänget och J&J tände en eld på stranden och dansade runt den och sjöng av någon outgrundlig anledning ”Wir sind alle kartoffeln”, tills polisen kom och körde bort dem.

John hamnade dessvärre på obestånd under den här tiden och var väl lite sur för det och Jerker hade lite dåligt samvete för detta men John redde sig ändå. Hängde dock med i svängarna i alla fall och skaffade sig nya vänner i form av två bröder från USA som på dansgolven trodde att de var Mick Jagger och försökte dansa som honom och det var helt absurt för de gick upp i personifieringen till ett hundra procent och både Jens och Jerker tyckte att de var fruktansvärt pinsamt. Men John tyckte att det var ok, vilket för Jerker var obegripligt.

Dagarna och nätterna rusade fram alldeles för fort och en morgon så vaknade Jerker i armarna på en flicka som han trodde hette Jessica och insåg med fasa att dagen och natten som han stod inför var hans sista på ön. Han satte sig upp i sängen och Jessica vaknade. ”Va?” Sade hon och log. ”Vad händer sötnos? Lägg dig ner igen.” Hon såg orolig ut. ”Snälla försvinn inte, inte än”, sade hon tyst. Jerker smekte henne över kinden och sade, ”ingen fara, det är min sista dag på ön, fick lite panik bara.” Han lade sig ner igen och flickan vid hans sida lader armarna om honom och somnade. Jerker låg tyst på rygg och stirrade i taket. Fan också tänkte han. Jag vill inte åka hem.

Senare på dagen så satt han och Jennifer, inte Jessica, och åt frukost på samma ställe vanligt var och hon var precis så söt och gullig som hon varit kvällen innan. ”Ska du träffa Jens sen?” Frågade hon leende. Jerker tittade på henne och skrattade till. ”Antagligen”, sade han. ”Hurså? ”Ja jag tänkte bara att radarparet J&J inte kan vara utan varandra sista kvällen”, log hon och lade huvudet på sned. ”J&J?” Flinade han. ”Är det common knowledge nu?” Jennifer log sött. ”Japp! Ni är ett epitet sötnos och ni är så gulliga ihop. Och när man talar om trollen”, sade hon och pekade över hans axel.

Och så var de samlade igen. Jens, Jerker, John och de mer eller mindre korkade bröderna från det förbannade landet i väst Steve och Andy, manchesterfolket Alice, Lucy, Mike och Phil samt Jennifer som varit Jerkers flicka de senaste två dygnen.

Efter avslutad frukost med stora mängder kaffe och croissanter så var det dags för det obligatoriska partiet av quarter, ett krökarspel introducerat av USA bröderna. En helflaska Ouzo beställdes in och endast ett glas som ställdes mitt på bordet. Glaset fylldes till hälften med den grekiska spriten och spelet gick ut på att försöka studsa ett mynt stort som ett quarter dito mot bordet och försöka få det att hamna i glaset. Om du missade så gick turen vidare men om myntet hamnade i glaset så fick den som kastade välja vem som skulle dricka eller också förpläga sig själv. En kantträff, det vill säga om quartern studsade på kanten och sedan ner i spriten fick till följd att kastaren fick välja ut två personer till att hälla i sig den hostmedicinsmakande alkoholen. Alternativt ta en shot själv och ge den andra till någon annan. I början av spelet så var det populärt att dricka själv för att så att säga komma igång, men ju längre leken pågick och berusningen satte sig så försökte du i möjligaste mån, om det gick, undvika att hamna i dricka-sprit-läget. En stor del av pennalism ingick i leken på så sätt att den som började bli packad ofta valdes ut till att dricka mer, men för att göra allt mer humant så hade du rätt att var tredje varv vägra om du blev utvald. När flaskan var tom avbröts spelet och sedan tog bad och sol över tills det senare på kvällen var dags för middag.

Jerker var den enda som skulle lämna ön nästa dag och alla uttryckte sin sympati och det var lite vemodigt i gruppen under middagssittningen. Jennifer var den som var mest ledsen och fällde några tårar och Jens kändes också lite låg och den riktiga partystämningen ville inte riktigt infinna sig till en början Men efter ett par timmar så var cirkusen igång igen. Alla spreds som för vinden och hoppandet mellan barerna som gräshoppor tog fart. Jennifer försvann med en väninna efter att hon mer eller mindre tvingat Jerker till att ses på Blue note innan det var sovdags. De båda Mick Jaggrarna seglade iväg med John i släptåg på något dansgolv struttande som tuppar och med plutande läppar och var borta i sin egen lilla värld där bara de förstod vad som försiggick. Alice gjorde ett sista försök med Jens men han avstod ännu en gång så hon blev sur och lämnade partiet tillsammans med Lucy, Mike och Phil så till slut så var det bara Jerker och Jens kvar.

Ingen i den, enligt Jennifer, famösa duon J&J var på topp och de strövade planlöst omkring och tog en öl eller en drink här och där. De sa inte så mycket utan satt mest och kommenterade folk runt omkring sig och hade det lite småmysigt. Var bara lätt berusade och det var skönt tyckte Jerker som skulle upp tidigt för att hinna med båten in till Pireus. ”Det suger att du ska åka hem”, sade Jens plötsligt och såg Jerker i ögonen. Jerker nickade. ”Inte så kul, hade gärna stannat en vecka till. När drar du hem?” ”Vet inte riktigt.” Sade Jens och tände en cigg, bjöd en till Jerker som tog den och Jens tände den åt honom. ”Har två veckor kvar på interrailkortet och det tar väl två till tre dagar att komma hem.” Han suckade. ”Börjar tröttna lite på Ios nu så jag funderar på att dra till en annan ö några dagar för att landa lite.” Jerker nickade. ”Kan nog vara klokt. Känner mig lite nojig över att avbryta det här festandet så abrupt. Kommer väl att sitta som ett skakande asplöv på planet hem”, skrattade Jerker.

De lämnade baren de satt på och gick neråt hamnen till. Kom till slut fram till en butik som sålde vin och öl och ost och bröd och annat smått och gott. Jens stannade och sa, ”jag har en idé. Vad sägs om att vi köper lite vin och lite käk och klättrar upp klipporna där intill hamnen för lite vegeterande och gör ett allvarligt försök att lösa världsproblemen”, flinade han. ”Kanonidé”, sade Jerker. Jag har faktiskt några skitbra funderingar på hur världen skulle kunna bli bättre”, skrattade han. ”Har vi cigg så det räcker?”

Hamnen var bedövande vacker så här från ovan. En stjärnhimmel som från en Disneyfilm och med båtar som tyst med tända lanternor sakta gled in och ut ur hamnen. Avlägset slammer och rasslande från kedjor och upprörda röster som fraktades över det spegelblanka vattnet som av osynliga svanar och steg med uppvindarna vid klippväggen vidare upp till Jens och Jerker där de satt tysta och drack vin och åt ost och insöp skådespelet.

”Det är vackert”, sade Jens. ”Magiskt”, sade Jerker. ”Det är knappt att man kan tro att det här på riktigt”, fortsatte han. ”Jag kan nästan känna hur vintergatans vibrationer fortplantar sig ner och in i min själ.”

Och det var precis vad som verkade hända. För luften började verkligen att vibrera påtagligt när Jens sakta lutade sig närmare honom. Och när han såg honom i ögonen, och det kändes som om han kunde se rakt igenom honom, så stannade tiden.

Jerker stoppade impulsen att flytta sig och satt som i trans stilla och höll omedvetet andan. Jens lade sin hand på hans lår och den kändes brännhet och Jerker vände sitt ansikte emot Jens brunbrända oval som var mycket nära nu och han visste vad som skulle hända. Och när deras läppar möttes så lätt som en beröring av en fjäder så öppnade Jerker sin mun och besvarade kyssen. Hur länge de kysstes var omöjligt att avgöra men när den bröts så satt Jerker tyst med ett hysteriskt dunkande hjärta och stirrade rakt framför sig ut i den sagolikt vackra grekiska natten. Hans medvetande kändes som det var utanför hans kropp. Som om han såg på situationen på avstånd.

Ingen sade något på en lång stund. De rökte var sin cigarett och halsade vin ur samma flaska. Tystnaden var bra, och det var skönt att den var just det tänkte Jerker.

”Hur känns det?” Frågade Jens tyst till slut. ”Okej antar jag”, svarade Jerker lika lågmält. ”Skumt, men okej som sagt.” Jens drack djupt ur flaskan och sade sedan med darr på rösten, ”vad bra.” Jerker satt återigen tyst. ”Fast jag vet inte”, började han säga. ”Tyst nu Jerker!” Avbröt Jens honom. ”Snälla säg inget mer. Vi stannar klockan här och nu. Låt oss minnas det här som bra. Skumt men bra som du sa.” Jerker tittade länge på honom och han såg vädjan i Jens blick. Han nickade. ”Skumt och omtumlande men bra, det är nice. Du har rätt”, sade han och log. ”Det är så jag också vill minnas den här kvällen. Jens såg ut att vara nöjd med det svaret och vände blicken ut mot havet.

En kort stund senare så reste sig Jens upp och öppnade axelväskan han alltid bar på. Tog upp ett anteckningsblock och en penna och skrev en stund och rev av lappen och räckte den till Jerker. ”Det här min adress och telefonnummer i Varberg om du har vägarna förbi någon gång”, sade han. Jerker tog emot papperslappen, läste och stoppade den i fickan. ”Och vad händer nu då?” Frågade han.

”Jag går hem till mig Jerker.” Sade han efter att ha tänkt efter en stund ”Det var fantastiskt att få lära känna dig”, sade han med tjock röst. ”Detsamma Jens, det vet du att jag tycker, eller hur?” Sade Jerker. Jens nickade, drog handen genom håret och började gå. ”Don’t be a stranger”, sade han till sist och gick utan att vända sig om en enda gång.

Jerker såg länge efter honom. Drack upp det sista vinet, slängde det som var kvar av osten i havet och gick hem till grottan för att sova ett par timmar innan båten gick.

De sågs aldrig igen.

Ridån gick upp. Det gick ett sus genom publiken. Strålkastarljus skar genom den av rök fyllda scenen och träffade en människa klädd i svart burnus och om det var en kvinna eller man gick inte att avgöra. Suggestiv musik spelades och i lokalen gungade som ett skepp i nöd, förväntan och spänning.

Den unge mannen vaknade och satte sig kapprak upp i sängen. Förvirring rådde och det tog en stund innan mannen orienterat sig och hittat rätt och han till slut visste var han var. Jerker hade varit långt borta. Han drog en djup suck och lade sig ner igen och lät sina ögon följa sprickorna i gipstaket. Fuktskadan i det södra hörnet var kvar och om det regnade kraftigt så hade han en hink i förrådet som fick samla upp dropparna som sipprade igenom taket. Han tänkte att han borde klättra upp på taket och lösa problemet. Han tänkte ofta så, att han skulle göra saker och ting, men han kom aldrig till skott. Det var som en osynlig vägg, en seg böljande barriär som hindrade honom.

Personen på scenen rörde sig sakta i takt till musiken. Det långa tyget i klädesplagget böljade. Rörelserna blev yvigare, övergick till en dans. Det långsamma tempot i musiken höjdes och så även volymen. Dansen var magisk och dansaren flöt fram över scenen som om gravitationen upphört att existera och utförde hopp som tycktes omänskliga. Publiken satt hänförd, sögs in av föreställningen som av ett svart hål. Plötsligt upphörde den dunkande rytmen och dansaren stannade mitt på estraden och stirrade ut i publiken, slet bort tyget som dolde ansiktet och ett långt svallande svart hår föll ner över hennes axlar, för det var en kvinna, och sedan tycktes hon lyfta från marken. Hon steg sakta rakt upp två meter med armarna utsträckta och försvann sedan i en rökpuff. En hörbar vibration grep publiken och ridån föll i samma sekund.

Jerker masade sig upp ur sängen och gick ut på tomten och såg ut över sjön. Det var tidigt på morgonen och dimman låg kvar över vattenytan. Han stod där i bara pyjamas och lät naturen fylla honom till brädden. Det våta gräset kittlade hans fötter och det hoppade en koltrast en bit bort och fångade den ena masken efter den andra. Den svarta fågeln lade huvudet på sned, lyssnade och körde ner näbben i myllan och drog upp det krälande krypet som släppte från marken som ett utsträckt gummiband och snodde sig runt gulnäbben och slukades sedan.

”Fy fan vad äckligt”, sade Jerker. Fågeln stannade upp och tittade på honom och såg arg ut. ”Har du smakat eller?” Frågade trasten. Jerker skakade på huvudet och gjorde en grimas. ”Äta mask, skojar du? skulle aldrig falla mig in.” Den gulnäbbade fnös och flög iväg. Jerker gick tillbaka till huset och satte sig på verandan. Han slöt sina ögon och kunde höra hur gräset växte, känna hur vinden tog fart från andra sidan sjön och gjorde sig beredd att blåsa bort den skira dimma som fortfarande höll sig kvar. Den skulle vara tvungen att ge upp, som den gjorde varje morgon, motvilligt.

Solen värmde Jerkers tunna kropp och han kände sig hungrig så han reste sig upp och gick in för att laga frukost. I skogsbrynet satt en räv och observerade den unge mannen. Räven hade sett honom förut och även om den inte var rädd så höll den röde sig avvaktande. Mannen var ju trots allt en människa, och människor är opålitliga det hade den lärt sig. När den här räven var ung så hade han en illusion om att människor var goda varelser, vilket de inte var. Det hade han lärt sig då ond bråd död drabbade hans mor, orsakat av en människa med gevär. När Jerker gick så vågade räven sig ut på gräsmattan, gäspade stort och sökte sig nedan ner till stranden för att försöka fånga en groda eller två.

Ridån hade fallit och stannade nere. Ljuset var fortfarande släckt i lokalen och förväntan bland publiken var stor. Illusionen av den svävande kvinnan som försvunnit i ett moln av rök hade orsakat ett mummel av röster. Det talades om rep men ingen hade sett något, inte ens de som satt på första raden. Den lågmälda, förföriska musiken hade återupptagits och tystnad lade sig som ett täcke över åskådarna och när ridån återigen sakta höjdes så satt alla på helspänn. Det var svart på scenen. Inte en skymt av ljus någonstans. Ett hasande ljud hördes från scenen, som om någon släpade en stor säck med sand över tiljorna.

Jerker hyste ett hopp. Och han levde på det. Åt på hoppet varje dag som om vore det en brödbit. Tugga efter tugga, malde brödet mellan tänderna och det gav honom vad han behövde för att leva vidare. Han var beroende av sina hoppfulla tankar. Utan dem skulle livet te sig torftigt och utan innehåll. Den unge Jerker gick varje morgon en ny dag till mötes med armarna utsträckta som om han ville omfamna dagen och hans hjärta var en plats där goda intentioner frodades. Han var sällan ledsen och han kunde inte minnas när han gråtit senast.

När Jerker såg sig själv i spegeln så tänkte han att det var så här han ville vara, och han tänkte på sin syster som inte var som han var. Hon var som en skugga med obskyra konturer och den mörka siluetten var ständigt närvarande och Jerker tänkte att det vore bra om den inte var det. Han fick dåligt samvete när hans tankar gick i de banorna. Men hon var som hon var och hon ville vara på det sättet och en gång i tiden gick de på samma väg och och kärlekens ljus lyste deras väg. Det var inte så längre. Han såg till slut det hon inte kunde, eller ens ville se och de gick vilse i oförståendets labyrint. Hennes visioner var inte hans och Jerker satte till slut upp ett tyst försvar som inte gick att bryta ned och hon gav upp och flydde till sitt eget land. Hon bodde där nu och hon väntade. På vad visste han inte och han hade slutat med att försöka förstå.

Ett skrik bröt plötsligt tystnaden. Ett hjärtskärande skrik som skar som en vass kniv genom struparna på de som satt i lokalen. Och det slutade inte utan ökade i intensitet tills skriet var på gränsen till vad någon människa kunde uthärda. Då upphörde det, och ljuset tändes på estraden, ett svagt ljus som nätt och jämt avslöjade en svart sfär som pulserade som ett hjärta. Ett rytmiskt dunkande, dovt och som till en början bara var som något som kändes i kroppen men som succesivt steg till hörbara frekvenser och alla hjärtan bland män och kvinnor slog efter en stund i samma takt i en osynlig gemenskap. Ett rött ljus tändes i den svarta sfären, till en början så svagt att det knappt var förnimbart men det ökade i intensitet och höll samma takt som slagen. Det var som ett hjärta, en livsmuskel och det kändes för publiken som om det slutade slå så skulle livet upphöra.

Jerkers visioner svävade omkring honom som en aura. Han levde däri och allt föreföll möjligt om han höll sig i sin bubbla. Han hade inga utstuderade mål, inget som han väntade på. Han befann sig i något som gav honom tillfredsställelse och han fann en kraft i det som av mänskligheten kallades för universum. Som om han var kopplad till livet självt via osynliga vener och han var övertygad om att gudstro hos människor på jorden bottnade i den här känslan. Och i okunskap och vilsenhet om vad känslan kom ifrån och för att kunna förklara för sig själva vad de upplevde var så myntades begreppet Gud. Det är gott så tänkte Jerker, men naivt. Att tro på en gud som via den helige ande avlade Jesus var svårt att ta in för Jerker. Han satte istället sin tro till någon slags energi som det var möjligt att hämta livskraft ur om du lärt dig koden. Men okej, Gud var väl bättre än ingenting tänkte han. Gud i alla dess former var ändå bara samma sak. En pulserande energikälla i det stora, svarta, outgrundliga som planten jorden befann sig i.

Och allt var för honom en känsla av att kunna se vad som var fördolt för andra. Och även om han inte var underbar och fullkomlig ännu så visste Jerker att han var på väg. Det var bara en tidsfråga.

Det röda pulserande ljudet och det som liknade hjärtslag pågick under en lång tid, men för de som var i teaterlokalen hade tiden upphört att existera. Det var som om alla pulsslag hos den förhäxade publiken var synkroniserade och utan att någon hade lagt märke till det så hördes andningsljud. Tunga, djupa andetag som omedvetet anammades av de kvinnor och män som var med om skådespelet. Allt var hjärtslag och andetag och harmoni och vad som varit innan hade raderats. Att de satt där de satt var allt som existerade. Hur de kommit dit och varför de var där fanns inte längre i begreppsvärlden. Det som var just här och nu var allt som fanns till och att något annat ens existerat var en abstrakt tanke, en illusion.

Jerker såg ut genom fönstret och kunde känna, tyckte han, hur jordklotet roterade. Upplevde för några sekunder hur allt var sammansatt och han hade för ett ögonblick samma känsla som i en slänggunga på ett nöjesfält. Skrämmande, hisnande, men när det värsta lagt sig, häpnadsväckande. Som att sväva fritt utan några förtöjningspunkter, inga band. Som en fri ande i en värld utan normala hållpunkter och han insåg att den tillvaro som han dittills betraktat som någorlunda verklig bara var en kedja av ändlösa illusioner.

Han reste sig upp och gick ut och satte sig återigen på verandan som han byggt själv. Slöt sina ögon och när solen gick i moln så såg Jerker för sin inre syn en stor, svart sfär som pulserade som ett hjärta och slagen kändes i hela kroppen. Hans andetag var så djupa nu att det var som en evighet mellan in och utandning. Tid och rum var inte längre nödvändiga.

Den stora illusionen, som var grunden på vilken Jerkers tillvaro vilade, upplöstes nu sakta och obevekligt och allt som varit tidigare fick outgrundliga proportioner. Inget var längre som förut. Jerker satt där han satt och lät det som hände ha sin gång. Det fanns inga alternativ. Han tänkte att han inte förstod riktigt, varför allt hände nu, utan förvarning, men att det inte hade någon betydelese och han kände ett lugn, en upphöjdhet, och tiden stannade. Allt skulle nu äntligen få ett slut tänkte han och knäppte av någon anledning sina händer. En invand handling, som en reflex.

Jerker hade hela sitt liv haft en önskan att bli älskad tänkte han nu, och han hade sålt sin själ för att uppnå sitt mål. Men i den här stunden så kändes sådana tankar överflödiga. För nu gick ridån ner. Lokalen tömdes, gapade tom och öde, och lämnade plats för en ny publik. Säten smällde när alla lämnade sin platser och solen skulle gå ner och den skulle gå upp igen. Och i den kosmiska väv där allt existerade, märktes ingenting av det som hände på den lilla planten jorden i allmänhet, och på Jerkers veranda i synnerhet.

För allt var som det skulle vara. Och skulle komma att bli, nästa dag.