Det glittrade i vattnet som om av diamanter. På en sten satt en fiskmås. En äldre man på en bänk med solglasögon på såg ut att njuta av tillvaron. Allt var sol och sommar. Tiden tycktes stå stilla. Vare sig timmar eller minuter tid föreföll förflyta och det var som en tavla. En målad bild av en tillvaro där harmoni rådde.

Ett flygplan högt uppe i det blå kastade reflexer av solen och jetmotorerna ritade streck över himlen som till slut upplöstes i vinden och blev till tunna, skira moln. En död gräsand låg och flöt i ån nedanför där den gamle mannen satt men han hade blicken vänd mot himlarna och såg den inte. I det förvånansvärt klara vattnet simmade hundratals små fiskar och så nära ytan att den krusades som om av vinden. Ett gäng levande gräsänder drällde omkring på gräsmattan intill bänken där mannen satt. Orädda och kavata var de. Vana vid människor och flyttade knappt på sig när det var nödvändigt för någon man eller kvinna att ta sig förbi

Och här kommer Pundar Joe och hans kompisar hysteriskt gående med bakåtlutade kroppar och fötterna pekande utåt och med käkar som rörde sig konvulsivt fram och tillbaka när de pratade, eller skrek snarare, och störde idyllen.

”Kolla när jag jagar den här jävla anden nurå”, skrek Pundar-Joe och satte fart efter en stackars gräsand som flydde för sitt liv. ”Jävlar vad han springer hahah! Jag ska ta dig din jävel”, vrålade Joe och ökade på tempot. Hans armar viftade stelt fram och tillbaka utefter kroppen och till slut så insåg gräsandsdraken att slaget var förlorat för Pundar-Joe skulle aldrig ge upp. Så han tog till vingarna och skrek på gräsänders vis att ”dra åt helvete din knarkare!” Men det förstod ju inte Joe utan han hörde bara ”määk, määk, määk.” Pundar-Joe stannade vid strandkanten och skrattade hysteriskt och pekade efter fågeln. ”Hör ni vad han skriker va? Hör ni?” Ropade han till sin pundarvänner som satt och drack öl. ”Jävlar vad jag skrämde andjäveln va? Tur att han kunde flyga va? Annars hade jag knipsat honom, hahahah!” Pundar-Joe gick stelbent tillbaka och slog sig ner bland sina kamrater på gräsmattan.

Mannen på soffan satt stilla och försökte att inte väcka någon uppmärksamhet. Han glodde rakt fram. Stoppade sedan ner handen i fickan på sin jeansjacka och plockade upp ett paket Marlboro. Skakade ur en cigarett och satte den i munnen och tände. Drog ett djupt bloss och blåste ut röken ur mungipan.

Han hörde honom närma sig men fortsatte stirra ut över vattnet. Lukten av osund människa stack honom i näsborrarna och den gamle mannen hörde hans väsande andetag när Pundar-Joe lutade sig fram emot honom. ”Är du döv gubbjävel”, sade Joe otydligt och irriterat. Mannen fortsatte att titta rakt fram och sade tyst, ”nej.”

Pundar-Joe satte sig ner brevid honom med benen rakt framåtsträckta. ” Jag frågade om jag kunde få en cigarett”, sade han förvånansvärt belevat plötsligt. Mannen tittade på honom och sade tyst. ”Nej det gjorde du inte.” Joe såg förvirrad ut när han mötte hans blick. ”Gjorde jag inte”, sade han. Skrattade sedan högt och ansträngt och glädjelöst. ”Fan också”, frustade han. ”Jag tänkte i alla fall att jag skulle fråga”, sade han sedan. ”Men ok, flåsade han. Då gör jag det nu då istället. Bjuder du på en cigg gubbe?” Mannen reste sig upp och fiskade upp cigarettpaketet och räckte fram det emot Joe. ”Visst unge man, gubben ska ge dig en cigg om du lovar att lämna mig ifred sedan. Joe tog två cigaretter ur paketet. ”Jag tar två”, sade han onödigt. Sedan reste han sig upp och gick bakåtlutad med stela armar i passgång tillbaka till sina kamrater.

Den äldre mannen satte sig ner igen och kände vemodet välla upp inom sig och hans ögon tårades. Han var ett barn en gång, tänkte han. Gick i skolan som alla andra, spelade fotboll på grusplanen och lekte indianer och cowboys och var med i hemliga klubbar. Tjuvrökte och kysste en flicka för första gången.

Mannen såg bort mot det brokiga gänget på gräsmattan och de var som hårt uppskruvade, mekaniska dockor. Ständig rörelse, huvuden som vreds fram och tillbaka som på vaksamma fåglar och med ögon uppspärrade på vid gavel. Käkar som malde, munnar som smackade och armveck som kliade.

Hur kunde det gå på det där sättet? Vad hade hänt? Vem öppnade dörren till det där hemska rummet och vad var det som fick dem att gå in, tänkte mannen. Han suckade. ”De är bortom all hjälp”, sade han tyst för sig själv. ”Det finns ingen återvändo.”

I samma stund, i en lägenhet på Södermalm i Stockholm på en smutsig madrass på golvet, hjälpte den sedan många år tjackberoende unge mannen till med att öppna en dörr till ett livslångt helvete för en ung pojke genom att ge honom hans första sil.

”Handen under jumpern. Som att öppna en dörr. Hon vill ha mer av den varan. Hon har nog vart med förr.”

Sjöng Docenterna ur transistorradion som stod i köket bland kartonger från olika snabbmatskedjor, ölburkar, vinflaskor och en nappflaska med mögliga vällingrester i.

På räcket framför mannen på bänken, han med tårar i ögonen. Slog sig graciöst en fiskmås ner. Den vände sitt huvud åt sidan och såg med sitt ena öga på den tårögde äldre herrn. Vinden friskade i och rufsade fjäderdräkten på fågeln som lyfte vingarna en aning för att hålla balansen. Måsen fortsatte att glo, som om den tänkte efter, men så öppnade den näbben och sade, ”livet är som en korridor min vän. Det finns en oändlig mängd dörrar att öppna och det är som ett lotteri vilken du väljer.”

Mannen lyfte sitt huvud och såg på fiskmåsen. Skakade på huvudet och log. ”Ett lotteri sa du? Med fler som vinner än förlorar, eller är det tvärtom?” ”Det senare gamle man, det senare.” Måsen lyfte sedan vingarna och fångade uppvindarna och steg upp mot den blå himlen.

Mannen satt kvar på bänken och följde måsen med blicken. Om jag ändå kunde följa med dig, tänkte han. Om min själ hade vingar, om det nu existerar något som kan kallas för själ, tänkte han vidare. Så skulle jag lämna det här klotet och följa dig käre fiskmås. Sida vid sida, jag din wingman och du min ledare, mot högre skyar och en gränslös, fri tillvaro.

Han suckade och reste sig för att gå hem till sitt. ”Men jag blir nog kvar här ett tag till dessvärre”, sade han tyst för sig själv.