Det var som det var, och som det alltid varit egentligen. Dagarna gick och kom och för det mesta var allt som det skulle och egentligen så handlade det mesta om hur mycket av livets vedermödor du kunde acceptera. Och du föddes och du dog men vem tog någon notis om detta? Vägen var ändå oändlig och rummen gapade tomma och alla dessa regler och organisationer vem var de bra för? Var vi får i en hage? Och vargen därute i mörkret, var den ett hot som vi behövde skyddas från?

Det luktade av svek och förtvivlan och det som återstod att göra var att dela ut nästa giv och satsa allt du har och hoppas på att korten inte sviker. Folket glömmer. Det hade alltid varit så. En glömska för överlevnad troligen men det upprepades trots detta misstag från det förflutna och det föreföll som om hjulet av eld och ondska aldrig slutade snurra. Kärleken bestod dock, i alla dess former, och även om kyrkan och fundamentalister gjorde sitt bästa för att den form av kärlek som de predikade var den enda rätta så förde de en hopplös kamp. Framtiden skulle komma att utvisa detta.

Röken från krig steg upp mot himlen. Skriken blandades med gråt och debatten om huruvida det var rätt eller fel att döda urskillningslöst tog absurda former. Mängden pengar som lades ner på forskning och framtagande av vapen i syfte att döda varandra skulle eliminera världssvält och sjukdomar om de istället användes till detta. Det var ett faktum som var svårt att bortse ifrån, vilket tyvärr de flesta gjorde ändå.

Sädesfälten vajade i vinden och havet glittrade i bakgrunden. En tornfalk ryttlade över en vettskrämd sork som låg och tryckte sig så nära marken den kunde komma. Dennes öde var dock beseglat. Och så även mänsklighetens. Det fanns ingen väg ut ur detta svaveldoftande inferno. Och politiker talade om hopp och stängda gränser och gemensam sak när allt egentligen handlade om makt, profit och självhävdelse. Och vi, fåren i hagen, betade vidare och vår skräck för vargen blåstes upp till orimliga nivåer av krigshetsare som talade om ett starkt försvar för att kunna överleva.

Och målarkluddar och musikanter målade upp visioner om en bättre värld och vi såg deras tavlor och hörde deras toner och vi drömde och vi stod ut en dag till, och ännu en. Och tåget tuffade vidare. Människor klev på och av och gjorde sitt bästa varje dag och en del insåg att de aldrig skulle bli perfekta medans andra levde i en illusion där alla andra var dårar utom illusionisten själv. En del bröt ihop och viskade tyst för sig själva, mumlade, led, och vandrade på en väg av gelé och bad om nåd. Tiden väntade inte på någon, den var som en oändlig motorväg och ingen visste var den slutade. Tempel och kyrkor byggdes till ära av högre makter som ingen hade en aning huruvida de existerade eller inte. Vi älskade och hatade och livet var för de som hade en tro en enda lång väntan på något bättre. Och det gällde att vara rättfärdig och god och sätta din tilltro till skrifter skrivna av någon som ansåg sig veta hur allt hängde ihop. Annars väntade helvetet och en evig eld som förtärde och plågade i evigheternas evighet. Allt handlade förstås om rädsla och skräck för döden.

Det var i mångt och mycket ett fåfängt leverne utan verklig mening och vad alla dessa vedermödor som var tillvaron hade för syfte var outgrundligt. Att dag efter dag sträva, hunsas, och bli itutad att du måste göra din plikt för att förtjäna de medel som var nödvändiga för att fortsätta att som en förblindad oxe gå runt, runt och rotera kvarnhjulet som malde ner dina drömmar till dess att ingenting återstod. Det var inte så konstigt att vi drömde om något annat.

Men var människan verkligen så speciell som vi inbillade oss? Var vi verkligen skapelsen krona? Var vi egentligen inte bara en ingrediens som var menad att samexistera med andra i det nätverk av liv som var tillvaron? Och vad var det som gick fel? Vad var det som fick oss stackars satar att istället för att ta hänsyn till och älska vår planet långsamt mutera till ett virus som förtärde och förstörde något som kunde varit  vackert och okomplicerat? Det föreföll mer och mer troligt att vi inte var något annat än en cancersvulst på en fulländad och harmonisk kropp. Hur underbar hade inte den här planeten varit om inte människan funnits. Jorden, detta mirakel i universum, ett hem för en oändlig fauna av organismer. En plats, ett klot, som blev till, eller skapades om vi så vill, tack vare att allt föll på plats vid exakt rätt tillfälle. Vatten, syre, växtlighet och med en sol på precis rätt avstånd skapade till slut mikroorganismer som blev till amöbor och till slut djur och allt andades harmoni och samstämmighet och det ekologiska kretsloppet var som en perfekt symfoni som klingade oavbruten.

Tills då människan kom, denna pesthärd, som redan från början tog till vapen för att inte bara döda djur utan även till slut varandra. Och i stället för att leva tillsammans med, och respektera, naturen. Gjorde vi vårt bästa för att sakta men säkert bryta ner miraklet jorden. Och där står vi idag. Vi tvåbenta cancertumörer som istället för att ta hand om varandra och skapa en värld där alla kan leva på lika villkor ser vi till att halva världen svälter medan resten lever i överflöd. Vi bygger städer och fabriker som spyr ut gifter och haven dör och fiskarna kvävs och djuren utrotas sakta men säkert och ingenting kan stoppa detta vansinne. Det har gått för långt.

Vad som behövs är en renande eld. Ett hänsynslöst utrotande av allt mänskligt liv på jorden. Tillbaka till ruta ett. Låt allt som byggts av oss människor raseras och låt planeten läka sig själv och om det så småningom måste finnas något som påminner om människor. Låt dem vara fria från hat, ondska, girighet och missunnsamhet. Låt oss vara en pusselbit i denna fantastiska mosaik som är moder jord istället för att som idag vara som gafflar i en värld fylld av soppa. Ge oss en intelligens som bara täcker de basala behoven och låt kärleken vara vår religion.

Amen (= :