Jerker satte sig i bilen. Skrev in adressen i sökfunktionen på sin GPS och reste sedan fyrtio år tillbaka i tiden.

När han kom fram så var han återigen tjugo år gammal. Blev en ung kalv på grönbete. Yster och förvirrad och med en sällsam lyster i ögonen for han fram i den eviga vår som var livet. Gräset var frodigt och han var ständigt hungrig och han tömde flaska efter flaska av ett elixir som både gjorde honom oövervinnerlig och samtidigt gav honom en känsla av att kunna se det ingen annan såg. Han hade stakat ut sin väg utan att veta om det. Fasaden var på och han sade de rätta sakerna vid rätt tillfällen. Han var som en fågel som sjöng mot den blå himlen. Men han var en rädd fågel. Alltid denna rädsla som höll honom i ett järngrepp. Och den styrde honom, höll hans tömmar stramt och när han sa att han gick sin egen väg så var det ett makabert skämt. Men han spelade sin roll väl, så bra att han glömde bort vem han egentligen var vilket egentligen, omedvetet, var hans syfte. Jerker var ensam även bland vänner och han var den säkraste, osäkra, unge mannen i en pjäs regisserad av den tid han levde i.

Och när han nu satt i en soffa hemma hos sin vän från förr och talade om just det som varit och som gjort dem till det de var idag så var det för Jerker som om någon annans öde avhandlades och den Jerker som fanns i hans väns ögon var i vissa avseenden idag nästintill en främling för honom själv. Och det var lätt oangenämt att behöva återuppleva den tiden. Men han mindes förstås och höll masken för den goda sakens skull och vinkade och log och det var fascinerande hur liten roll tiden spelade i sådana här fall. Jerker och hans vän hade inte setts på tjugo år men det kändes som det var igår de senast träffades. Jerker såg bilder av tiden under tiden de pratade. Som tavlor svävade de omkring i rummet och där var hon och där var han och där var sådant som han inte ville se, som han ångrade och som han fortfarande då och då lät sig påverkas av fastän han var medveten om onyttan med sådant grämande. 

Jerker var en annan nu. Han hade ömsat skinn för sista gången och han var nu avskalad den skyddande bark som han burit på i stort sett hela sitt liv. Han var stark, orädd, och trygg och stadig som en vågbrytare och han var inte heller längre beroende av någon annan för att uppfylla nämnda kriterier. Det enda som han upplevde som otillfredsställande var det faktum att den fjärdedel han hade kvar, åtminstone skulle kunna ha varit två. Men det var som det var och han var tacksam för att till slut sent omsider hittat en väg genom snåriga skogar, upp ur djupa hål och att han idag var fri från onda tankar. Hans vän däremot som satt mitt emot honom hade precis påbörjat sin resa och han ansikte och armar var, bildligt talat, rivet av taggiga snår och hans blick bakom den lugna fasaden var, om man som Jerker hade förmågan att se det som få andra såg, som den på en stressad katt jagad in i ett hörn.

Han mindes sin egen resa. Hur det varit uppförsbacke i säkert tre år innan det planade ut. I färskt minne fanns också den målmedvetenhet som han visade, och den övertygelse han bar om att det här var den enda vägen. När han nu såg på sin något vilsne men beslutsamme vän så önskade Jerker att även han skulle nå fram till den heliga graal som ur vilken en klunk av innehållet var tillräckligt för att få, ja om inte evigt liv, så näst intill.

Men ”fuck that” tänkte han sedan. Varje människa har sitt eget val och vem är jag att sitta här som någon slags jävla god herde som ska försöka få in vilsna får i en hage? Ett helvete för en kan vara himmelriket för en annan och du bestämmer i slutändan själv vilken väg som lämpar sig bäst. Att placera dig själv på piedestal som ett monument över rättfärdighet är förmätet och inte ok. Att sätta sig till doms över andra och se sig själv som ”lite förmer” likt en Carlsson på Hemsö skapade bara lismande och dolda knivar att drivas in i din rygg närhelst du vände dig bort. Så var det bara. Det låg i människans natur och det var alltid närmare till ondska än godhet. Rustningar av alla de slag bars av män och kvinnor på den här planeten som ett skydd mot sanningen. Och även om Jerker idag såg sig själv som naken och sann så visste han innerst inne att även det var en slags mask. Och att det var bara ett fingersnäpp mellan lycka och håglöshet. I morgon så skulle han kanske återigen stå vid avgrundens rand eller vid en stadig tall med ett rep i sin hand.

En gång i tiden när ungdom var allt och inget så hade det varit oerhört viktigt vad andra människor ansåg om honom. Hela hans existens var beroende av detta. Att vara omtyckt, att vara rätt, att framstå som cool, tuff och självsäker och rolig och den allmänna uppfattningen om honom, inbillade han sig, var att han var just det. Och allt hade ju varit perfekt om han i själen hade kunnat leva upp till den bilden. Men det var en chimär, en falsifikation och innanför den tuffa ytan bodde en rädd kanin som med darrande morrhår och spetsade öron gömde sig för räven.

Allt detta tänkte han på när han satt där i soffan hos sin vän. Och på att han var så påtagligt hemma i sig själv idag. Han var lugn som en bomb och Jerker önskade att han hade kunnat hitta den här känslan av att högaktningsfullt fullständigt kunna skita i vad andra människor ansåg om honom när han var ung. Men det var väl det som var livet, att leta sig fram i en snårig skog, snusande i marken som en halvblind grävling för att till slut förhoppningsvis kunna hitta sin väg. Han hade gjort det, och det var bra att han gjort detta men han visste att alla inte skulle komma att göra det och det var lätt att ibland bli en dryg, självgod typ utan självinsikt när du stod inför människor på svaj, som inte hade en aning om att de var just det.

Jerker gjorde sitt bästa för att vara en man fylld av godhet och välvilja idag. Och han lyckades bra och utan att behöva anstränga sig. Det föll sig nuförtiden naturligt, som snö som dalade tyst och försiktigt en gnistrande vinterdag i februari. Och istället för den demon som för inte alltför länge sedan vandrade på jorden och förbannade och väste mot sin omgivning och spred skräck och förvirring flanerade nu en timid och vän man med leende ögon gatan fram.

I alla fall för det mesta. För ibland så kom mister Hyde på besök och då tog det hus i helvete och alla goda föresatser raserades som Jerikos murar. Det hände mer sällan nu dock, men Jerker var tvungen att erkänna att det fanns en tillfredsställelse i att vara elak. Han såg det som en säkerhetsventil, för att inte explodera av rättrådighet. Elakhet varar längst, var hans fyndiga valspråk en gång i tiden och det fungerade fortfarande bra när det var så som det var ibland.

När han åkte hem den här dagen och återgick till nutid så hade han en bra känsla i kroppen och det kändes som att besöket hos hans vän varit värt besväret. För ett visst besvär var kopplat till återträffen det var inget att hymla om. Det var så det var bara. Jerker hade varit nervös men det hade visat sig att hans vän varit värre däran vilket gjorde det hela lättare. Men de hade snart landat i en behaglig situation och det var som sagt som om de sågs senast i går.

När han klev ur bilen vid sitt hem och öppnade garageporten och körde in, kopplade in motorvärmaren, låste bilen, stängde dörren till plåtgaraget och gick ut så stod han tyst sedan i snöfallet och samlade ihop tankarna. Jerker hade aldrig varit någon vän av återföreningar. Han hade kategoriskt alltid valt att utebli från klassträffar av alla de slag av den anledningen att han inte ville bli bemött som den han var när han gick i skolan. Clownen hade till sist packat ner sin kostym och den skulle aldrig packas upp igen. Den arge unge man som var beredd att gå över lik för att vinna poäng hade rest bort för att aldrig mer återvända. Och den till ytan självsäkre, arrogante unge man som gjorde sitt bästa för att dölja vem han egentligen var hade dött av en överdos inbilskhet.

Jerker log och vände sitt ansikte mot den nu allt mörkare himlen och lät snöflingorna smälta mot sitt ansikte. Sedan gick han ner till sitt radhus och in till sin fru som älskade honom.

Det hade varit en bra dag och han visste att fler skulle komma.