I den svarta natten var mörkret kallt och mentalt ogenomträngligt. Grenar på gran och tall hängde tungt med sina huvuden under ett tjockt snötäcke och vägen låg svart och isbelagd och glänste i billyktorna. I bilen som färdades mot sorg och eviga tårar satt två bröder med gevär tysta och tankfulla. Det fanns inget att säga. De var beväpnade med pansar för att stå emot fiendens eld. De var på väg mot sorg och förtvivlan och de var rustade till tänderna med tillkämpat mod men deras ögon glänste i natten och klumpen de hade i sina halsar gick inte att svälja ner. Musiken som spelades i bilen gick rakt in i deras hjärtan och gitarren som var rakbladsvass skar deras själar i bitar och det var plågsamt men nödvändigt men till slut så sade den yngre brodern, ”ska vi stänga av? Jag vet inte om jag klarar det här längre.” Den äldre av dem skakade nekande på sitt huvud och såg rakt fram och tunga tankar var i hans huvud. ”Tystnaden är värre”, sade han efter en stund. Den yngre nickade och sade inget mer.

De passerade genom små samhällen och fönstren var upplysta och hade isblommor och rök från skorstenar steg spikrakt upp i den vindstilla vinternatten. När de stannade för att tanka och när de var klara och bilen full av bensin så parkerade de och gick in på macken ock köpte var sin kaffe. Bröderna drack det i bilen och den yngre sade, ”du kör hela vägen va?” Den äldre såg på honom och visste vad det handlade om. ”Du vill dricka whisky?” Sade han. ”Ja, om det är ok med dig.” Den äldre drack tyst sitt kaffe och tänkte efter en stund och sade sedan, ”ja det är ju inte så långt kvar och bilen är ju lånad av min granne så det är nog bäst om jag kör.” Han flinade. ”Du kan ju hålla dig någorlunda nykter så att i fall jag får en hjärtattack så kan du ju under alla omständigheter köra mig till sjukan.” Den yngre, som hette Jens, skrattade till. ”Ja det skulle ju vara fint med ännu mera död i december. Så det är okej då?” Sebastian, som den äldre brodern hette, nickade och öppnade bildörren för att gå ur och slänga sin kaffemugg. ”Är du klar eller?” Frågade han och pekade på broderns statoilmugg. ”Whiskymugg numera”, sade Jens och log.

Allt detta som hade hänt för många år sedan kom tillbaka till Sebastian när han den här dagen var på väg till jobbet. För den låt som hade spelats då i bilen den där oförglömliga natten fanns nu i hans öron och visserligen så hade han lyssnat på den tidigare många gånger. Men just idag, av någon anledning, så kom minnena tillbaka och han satt där i bussen på väg till jobbet och kände tårarna välla upp i ögonen. Han såg ut genom fönstret och det var idag som det var då med snötyngda träd och bussen körde sakta för det var is på vägarna och det var naturligtvis därför som han färdades tjugo år tillbaka i tiden förstod han. Sebastian knäppte sina händer och tänkte på henne som dött alldeles för tidigt. Och han mindes hur arg han varit för han ju visste anledningen till att hon inte längre fanns i livet. Och han tänkte på hur han föraktat henne för att hon inte insåg vad hon höll på med. Och minnen av det flertal gånger han ringt henne när han hade flyttat hemifrån och hur hon inte kunde göra sig förstådd plus hennes förnekelse av anledningen till detta uppenbara faktum vällde obevekligt upp inom honom. Detta fick honom att då säga saker som han i sin rättrådighet tyckte sig ha rätt att ventilera och som han aldrig ångrat riktigt. Och han tänkte även på saker som han sagt senare i livet om henne, och han tänkte på vad en vän sagt till honom för inte så längesedan när de pratade om just detta.

”Har du tänkt på att du inte skulle finnas till om inte hon funnits?” Hade han sagt. Och sedan, ”och inte din bitterhet heller.” Sebastian hade ryckt till då han hörde detta och han blev just i det ögonblicket förbannad. Sade inget först men när orden väl hade sjunkit in så befann han sig plötsligt i en annan situation än den han varit i för bara några minuter sedan. Det var som om hans vän öppnat en dörr som han hållit stängd i många år och han ville stänga den igen men kunde inte.

Så nu satt han på bussen och han tänkte på henne som dött och på att han nu var äldre än vad hon blev och var återigen tillbaka till den tid då hon fanns och Sebastian såg henne nu sedan en tid tillbaka med andra ögon och började förstå varför hon varit som hon varit. ”Du borde gett henne ditt hjärta istället för att sticka ditt svärd i hennes”, sade han tyst för sig själv. Och ånger fyllde honom och han bad henne tyst om förlåtelse och han undrade om det hade varit möjligt att hjälpa henne om han hade insett vad han nu sent omsider insåg. Han trodde inte det dock, men det var ju svårt att veta eftersom han aldrig hade försökt och han tänkte på hennes man som under hela deras tid tillsammans haft skygglappar på, stoppat huvudet i sanden, förnekat problemet inte bara tre gånger utan otaliga. Och även fast hanen gol hela tiden så vaknade han aldrig upp, eller ville inte. En naturlig reaktion förstås och inget ovanligt.

Sebastian kände sig låg och tänkte på sin vapenbroder och det blev det ju inte bättre av så han bestämde sig för att lägga av med denna självömkan och de bittra tårar och den nedstämdhet som han nu drabbats av igen. Och istället försöka att acceptera det som han inte kunde förändra. Vilket i och för sig hade varit hans stora problem under det liv som han hittills levt. Sebastian var grämandets okrönta konung och det var först på senare år som han lyckats ta sig ur den snåriga skog som var hans förflutna och som hållit honom snärjd alltför länge.

Han klev av bussen när han var framme och gick genom ett vinterlandskap som var som designat av Disney. Stannade nere vid ån en stund och var glad över att han inte var en av gräsänderna som låg och simmade i det vinterkalla, rykande vattnet. Men de såg ut att trivas väl otroligt nog. Själv så frös han bara genom att titta på dem. De gamla husen i den vackra lilla staden hade brokiga mönster av is på sina fönster och människor han mötte var påpälsade med varma mössor och halsdukar virade runt ansiktena så det enda du såg var ögonen. Det knarrade under skorna när Sebastian gick och han kom att tänka på skidresan till Sälen när han var ung. Då det slogs köldrekord, minus fyrtiotvå grader. Så det enda han och hans kamrater kunde göra var att sitta i stugan och dricka sprit i alla dess former. Idag visade termometern minus tjugoett och det var omöjligt för honom att föreställa sig hur det dubbla åt minushållet hade känts.

Det hade bildats tjocka lager av is som låg som kragar runt stenarna i det strömmande vattnet och allt inramades av frostiga grenar som hängde ner utefter den brant stupande strandkanten och den väg som ledde till hans arbete hade en allé av snötyngda träd och det var vackert. Sebastian mådde trots morgonens funderingar bra. Bättre än på länge och det var tillfredsställande att det var på det sättet. Han var ute i god tid så han skrapade undan snön på en bänk som stod intill vattnet och där han brukade sitta på somrarna och satte sig ner på sin skopåse. Musiken han hade i sina öron gjorde honom till en annan än den han var utan. Det var som att vara med i en film. Allt runt omkring honom fick en annan lyster och den verkliga världen fanns inte längre. Allt var musik och intryck och vinter och världen var god och vacker och välvillig och hur han kände sig var beroende av vilken musik han lyssnade på. Sebastian kunde således välja hur han ville må och det fanns tillfällen då melankoli var att föredra. När han ville gräva djupt i sin känslor och hitta in till det som han vanligtvis höll bakom stängda dörrar så lyssnade han på sådan musik som han visste öppnade dessa portar. Det var nyttigt hade han lärt sig, att sjunka ner i vemod och innerlighet och gå på vägar som ledde bort från ytlighet och trivialitet. Att våga sätta sig i sorgläge och komma i kontakt med det som han vanligtvis höll sig ifrån. På något sätt så var det befriande. Han reste sig och tänkte på hur han stått vid hennes dödsbädd den där gången för länge sedan och hur en gråt som han inte trodde han var kapabel till tog hans kropp i besittning och han skakade, skälvde i sina grundvalar och stod sedan när det var över och såg ner på det ansikte som en gång lett och varit lyckligt och som varit hans trygghet i livet när han var en liten grabb. Och han nöp henne i hennes kalla, stora näsa och sade, ”hejdå mamma.”

Sebastian gick med långsamma steg till sin inrutade vardag och det skulle snart bli jul och han hade bara en fjärdedel kvar att leva och det var en ogripbar tanke och han skulle ha velat vara en bättre människa än den han varit men han hade inte varit förmögen till det då. Det var inte förrän nu på ålderns höst som han landat i sig själv och visste vem han egentligen var. ”Att det skulle ta så jävla lång tid”, sade han högt. ”Määäk, määäk, määäk”, sade de orädda gräsänderna runt hans fötter. Det var rädslan som styrde, tänkte han. Och han vände sitt ansikte mot himlen och sade, ”men jag är fan i mig inte rädd längre!”

Och det var han inte. Och det var bra att det var på det sättet.