Mitt i strömmen av män och kvinnor och skrikande barn gick en man med en gitarr på axeln. Han såg rakt fram. Blicken var fästad vid slutet på hans väg och människorna han mötte kändes som en grå vägg som rusade mot honom och han strävade framåt med långsamma steg och i hans huvud klingade en sång om frihet och förtröstan och kärlek. Han nynnade med i refrängen och log lyckligt. Det uppenbart för de flesta att det här var en man som levde i sig själv och stannade där, i sin tillvaros hus, och han lät sig inte påverkas av det som försiggick i den övriga världen. Han hade sin gitarr, sina sånger och sin röst, och han sjöng för dem som ville lyssna för han satt ofta på torg och spelade men han kunde lika gärna ha suttit för sig själv. Jerker sjöng och trakterade sitt instrument för sin egen skull och brydde sig föga om publik.

Han kallade sig själv för strömstjärnan. För i ån intill huset där han bodde fanns en strömstare och Jerker satt ofta på en sten nere vid strandkanten och studerade den lilla fågeln med sitt vita bröst som hoppade omkring på stenarna i den strida strömmen och understundom dök ner under vattenytan för att fånga något byte. Den föreföll vara helt orädd och opåverkad av de faror som det skummande vattnet kunde medföra. Och det var så den medelålders mannen upplevde sin egen tillvaro. Jerker, som han hette, vandrade oberörd av kaos och krig och orättvisor omkring i sin egen lilla värld. Spelade och sjöng och tänkte vackra tankar och sov gott om nätterna. Han hade alltid ett leende till övers och var sällan ledsen eller bedrövad. Jerker var en stjärna i livets strömmar och han lyste upp tillvaron för de som kom i kontakt med honom. Några vänner hade han inte. Och kände inte heller något behov av att ha det. Jerker var tillfreds med att kunna vara sig själv i alla situationer och utan att behöva kompromissa med känslor han hade för att någon annan skulle må bättre. Han var den han var, en strömstjärna, och han identifierade sig med den hoppande strömstaren.

Tiden var alltid rätt för honom. Jerker seglade fram genom livet med fyllda segel och han litade på jorden, på universum, på haven och de gröna skogarna och han litade på att ondska alltid besegrades av godhet, att kärlek var bättre än hat och att ingen människa var bättre än någon annan. Han stod som på ett berg och såg ut över världen och han fylldes av tillförsikt. Och detta trots att han visserligen kunde höra hur kanoner dånade, missiler som vinande for över himlar i uppsåt att döda och lemlästa. Och visst hörde Jerker skriken av smärta och ångest och han kunde för sin inre hörsel uppleva hur barn kved av hunger och törst. Och han såg ögon som var svarta av vrede och han hörde hur nävar tillfogade skada utan misskund. Och han upplevde lidandet i världen. Det var omöjligt att komma undan. Men bortsett från allt detta vidriga så fanns ett hopp, för honom, och han trodde även för mänskligheten, att allt skulle komma att ändras. Det var hans övertygelse. Tiden var Jerkers och mänsklighetens bundsförvant. Tiden, som ett koncept, åren, dagarna, timmarna och minuterna skulle komma att lägga sig som en läkande filt över det sargade jordklotet och allt skulle bli bra igen. Jerker trodde verkligen på det. Det som var tillvaron nu, idag, var en prövning och det handlade bara om att stå ut ansåg han. Till slut så skulle paradiset, han föredrog att kalla det så, resa sig ur spillrorna, ruinerna, av det som en gång var världen och allt skulle börja om igen.

Jerker återvände till sin lilla å och satt återigen på den sten som han gjort till sin och väntade på strömstaren. Han hade sin gitarr med sig och han sjöng och spelade de sånger han kunde och han var en stjärna, en strömstjärna som sagt, och hans röst bar på ett bra sätt och gitarren som han köpt på en second hand affär klingade väl och ackompanjerades av det porlande vattnet och till slut så kom den, the star of the streams, och satte sig på en gren som hängde ut över vattenytan. Där satt den lilla fågeln och det såg ut som han putsade sin fjäderdräkt. Men Jerker visste att det inte handlade om fåfänga utan att den impregnerade de svarta fjädrarna med talg som kom från dess egna körtlar för att kunna dyka utan att bli blöt. Något som han lärt sig från de naturprogram som han roade sig med att titta på istället för det eländes elände som ständigt förmedlades av nyhetskanaler och för all del även av filmer och teveserier om skitfräna poliser från det förbannade landet i väst.

Jerker suckade över detta våld som ersatte kärlek och omtanke och knäppte förstrött på sin gitarr. Han kom att tänka på Rhett Butler och hans kärlek till Scarlett O´Hara och på den replik som han älskade och som han använde sig av när den som han höll av en gång lämnade honom. ”Frankly my dear, I don´t give a damn”. Filmer som Borta med vinden gjordes inte längre tänkte han. Äkta kärlek, ära och redbarhet, ärlighet och respekt, var epitet som inte längre var på modet så att säga. Allt tycktes handla om sex och våld nu för tiden. Detta och att tänka på sig själv i första hand och aldrig på andra människors behov. En eländig värld tänkte Jerker. Det är tur att jag inte lever i den flinade han.

Strömstaren tittade nu upp på den grubblande Jerker och flyttade sig närmare. Lade huvudet på sned, som om den förstod vad han tänkte på, och tittade på honom en stund. Dök sedan huvudstupa rakt ner bland vågorna och kom upp med en liten fisk i näbben. ”Grymt grabben”, skrattade Jerker. ”Skillat!” Strömstaren knyckte till på nacken och svalde sedan fisken hel och dök igen. Proceduren upprepades och den missade aldrig. Efter den tredje fisken lämnade fågeln scenen och flög tätt över det strömmande vattnet uppströms. Jerker satt kvar en lång stund och väntade på att den skulle komma tillbaka. När den inte gjorde det så gick han hem.

Världen runt omkring mig blir tyvärr mindre för var dag som går. Är det början eller slutet? Och en gång i tiden så såg jag tusen tårar mellan oss där jag satt i mitt vardagsrum och då natten var mörk utanför mitt fönster. Men jag tänkte, att det var väl bara regnet på rutan förstås. Och jag skyllde på andra och jag ljög och jag visste allt och jag förstod ingenting. Och jag sålde mitt hjärta alldeles för billigt och fick betala dyrt för det misstaget. Idag när jag har landat på en ny planet, en himlakropp där jag kan leva fri och inte vara rädd längre, där jag är trygg och bär mitt självförtroende som en krona på huvudet och där mitt liv har en halo av silver och mitt hjärta är av guld. Då inser jag till min förfäran att jag i bästa fall, bara har en fjärdedel kvar och att mitt liv dessförinnan bara var en skuld. Ett ok jag bar och som jag alltid kommer att bära. Det är dock inte fullt så tungt idag som förr Nu när de goda tiderna aldrig varit så goda så känns det som en orättvisa att det skulle ta, och det känns som en evighet, innan jag kunde öppna dörren till det som är sant och riktigt och där förljugenhet är en dödssynd, och äntligen få träda in i det rummet.

Så skrev Jerker och lade ifrån sig pennan och tog upp gitarren och spelade och han sjöng, ”Do you love me, or are you just extending good will och slog an när låten var slut som av en ren oförutsägbar händelse ett himmelskt klingade G-sus ackord. Han kände sig plötsligt religiös. Jerker var skeptisk till religion i allmänhet och Jesus i synnerhet men att det i det som människor kallade för universum fanns någon form av energi som det gick att få kontakt med var han övertygad om. Det gällde bara att ha rätt kod. Men just nu så var Gud och i viss mån även Jesus på något sätt närvarande. Han kände sig förvirrad och visste inte riktigt vad han skulle tro. Jerker hängde upp gitarren på väggen och lade sig på soffan och slöt sina ögon och somnade. Han drömde om den där hunden igen, som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna och med tungan hängande ut ur munnen. I drömmen var det solnedgång men när han vaknade var det natt. Jerker gick ut på tomten och såg upp mot en gnistrande klar stjärnhimmel. Han tände en cigarett och stod länge och lät tankarna fara dit de ville och till slut så sade han högt, ”nä, jag tror inte på Gud”, och kände sig en aning rädd när han uttalade orden högt och förväntade nästan sig en blixt från himlarna som skulle radera honom permanent. När inget hände så mumlade han, den här gången tyst för sig själv för säkerhets skull, ”jag visste väl det.”

Jerker gick ner till sin lilla å och satte sig ner och lyssnade på det brusande vattnet. Han mådde utmärkt.