”Får ni någon fisk grabbar?” Ropade den långe mannen från sin kanot när han paddlade förbi. De tre unga män som stod vid kanten av Sundborns ån kände ju igen honom och svarade därför blygt och med blicken i marken, ”nä, inte än.” Tvåmetersmannen  vinkade glatt och paddlade vidare, men så vände han sig om och ropade, ”skitfiske på er då grabbar!” De tre vinkade tillbaka och log och fortsatte sitt fiskande och Jerker sa efter stunds eftertanke med tillgjord röst, ”får ni nån fisk eller?” Han gjorde en grimas. ”Man skulle istället ha sagt, skit i det du! Håll käften din långa jävel!” Sade Jerker och skrattade. Hans vänner garvade med honom.

Något år senare så hade historien förvanskats till att, ”kommer du ihåg vad Jerker sa den där gången när han fiskade i Sundborns ån och han den där artisten paddlade förbi och frågade om Jerker fick någon fisk? Skit i det du! Håll käften din långa jävel”, sade han. ”Så jävla galen.” Och Jerker som var en fåfäng ung man brydde sig inte om att korrigera det hela. Utan var rätt nöjd med att framstå som en tuff, galen man. Om inte annat så gick det rätt bra hem hos flickorna.

”Sade du verkligen så?” Frågade hon den där söta, blonda, page-klippta saken som var ihop med en annan när de hade dansat till ”vill ha dig i mörkret hos mig”, på restaurangen som låg på en kulle och som på lördagskvällarna var disco. En låt som Jerker officiellt hatade men som han i hemlighet älskade. ”Sade vadå?” Frågade han så nonchalant som han bara förmådde eftersom han mycket väl visste vad hon menade. ”Jamen det som det sägs att du sade till den där sångaren när du var ute och fiskade och han frågade om du fått någon fisk. Skit i det du! håll käften din långa jävel! Sade du verkligen så?” Jerker såg in i hennes så ljusblå ögon och drog in hennes liljekonvaljparfym i näsborrarna. ”Skulle du vilja att det var på det sättet, att jag sa så till en oskyldig, lång trubadur?” Jerker drog fingrarna genom hennes korta hår. ”Vore inte det rätt så taskigt?” Sade han och flinade. Hon rynkade på sin näsa, log sött och böjde sig närmare. ”Nä, jag skulle tycka att det var rätt så ballt”, sade hon.

”Du Jerker” sade hon sedan när de hängde i baren. Hon såg sig omkring som om hon letade efter någon. ”Skulle du vilja borra?” Jerker upprepade ordet borra med ett förvånat tonfall. Hon, som hette Nilla, himlade med ögonen och såg sig återigen omkring. ”Ja pucko! Borra! I mig.” Viskade hon i hans öra. Sedan sken hon upp i ett ansträngt leende när hon såg någon över hans axel. ”Glöm det”, sade hon sedan. ”För nu kom min jävla pojkvän som sa att han inte skulle hit ikväll.” Hon fortsatte leende. ”Jag visste det, att han skulle komma hit för att kolla mig.” Hon tog hans hand och kramade den hårt. ”Du får borra i mig en annan gång Jerker okej?” Jerker nickade tyst, och hon lämnade honom ensam vid baren och gick fram till sin så kallade jävla pojkvän och kysste honom avmätt.

Henrik, en av de som var med vid ån den där gången den berömde paddlade förbi kom fram och ställde sig bredvid Jerker. ”Jaha ja, här står du och stöter på Nilla”, flinade han. ”Jävla Jerker alltså”, sade han och boxade honom på axeln. ”Hans nos, den var av garn”, sade Jerker. ”Va?” Sade Henrik. ”Hans nos, den var av garn”, sade Jerker igen. Henrik ruskade på huvudet. ”Och hur full är du då egentligen?” Sade han och rynkade på näsan. ”Vad snackar du egentligen om?” Jerker sträckte fram sin hand och sjöng, ”sträääck ut din hand”, och så med tal, ”sträck ut din hand, sträck ut din hand, och finn en hand i din!” Henrik skrattade nervöst. ”Vad fan håller du på med Jerker, har du blivit galen?” Den unge mannen vid namn Jerker log brett, hysteriskt brett och sjöng, ”ja det ska va breda leenden, inga spontana leenden, inga spontana leenden. Ja det ska va breda leenden, inga spontana leenden.” Henrik stirrade förskräckt på honom och såg sedan bort mot Nilla som stod en bit bort och ropade.

”Nilla! Jerker har tappat förståndet, kan du komma hit.” Nilla skrattade och vände sig emot Jerker och Henrik. ”What else is new? Han har väl alltid varit mer eller mindre tokig. Det är därför jag älskar honom”, sade hon glatt och kastade en slängpuss åt Jerker till. Hennes pojkvän snodde bryskt runt henne och glodde stint på Nilla. ”Du gör vad, sa du?” Skrek han. Nilla stirrade sturskt tillbaka och gjorde sig fri från hans grepp. ”Jag älskar honom sa jag, men jag älskar fanimig inte dig längre din svartsjuka gris. Du kan dra åt helvete!” Och hon gick iväg med bestämda steg.

Pojkvännen, som hette Max, stod med gapande mun och såg efter henne. Riktade sedan sin uppmärksamhet mot Jerker och väste lågt, ”du ska ha spö din jävel.” Han började hotfullt gå mot honom. Henrik, som var två meter lång, ställde sig i vägen och sade, ”lycka till med det Max, lycka till.” Max stannade och stod med knutna nävar. Stirrade stint på Jerker som stod småleende vid baren och sade sedan. ”Vänta du bara. Förr eller senare så kommer du att få stryk. Du har inte alltid Henke med dig.” Henrik tog tag i hans skjorta och tryckte upp näven under hakan på Max. ”Kan hända Max, kan hända. Men om jag får höra talas om att Jerker råkat illa ut så kommer du att få betala priset, oavsett om det var du som gjorde det eller inte.” Han släppte taget om Max som vände sig om och gick därifrån. ”Det gäller Nilla också! Bara så du vet!” ropade Henrik efter honom.

”Det här är en sång, om en man som var två meter lång.” Sjöng Jerker. Henke tittade undrande på honom men sa inget.

Sedan kom Nilla tillbaka. Och hon och Jerker dansade tätt intill varandra en lång tid till långsamma låtar som alltid spelades så här dags på diskoteket. Utanför på den stenlagda verandan satt de sedan tillsammans på en vitmålad träsoffa och höll varandra i hand och kysstes och till slut sa Nilla, ”Vi går hem till mig nu Jerker.” ”Och borrar”, sa Jerker. Nilla nickade ivrigt och log lyckligt. ”Just det sötnos.”

”Jag sjunger snart en låt om schommaren om du väntar”, sade Jerker.

”Du är knäpp”, sade Nilla.