Solen gick upp den här dagen också och den unge mannen satte sig på sängkanten och  insåg att han gråtit i sömnen. Kinderna var fuktiga av tårar. Han såg på klockan på nattduksbordet och konstaterade att den var fem. Det susade i hans öron som alltid. Det var aldrig tyst i hans huvud men han hade vant sig vid det. Han lade sig ner igen och stirrade i taket. Försökte att slappna av och somna igen men det var omöjligt så han satte sig upp igen. Golvet kändes kallt mot de varma fötterna. Hjärtat slog hårt i hans bröst och det kändes plötsligt om någon tog ett strupgrepp på honom och han fick svårt att andas. Paniken steg, stegrades som en vildhäst fast i ett lasso och som försökte komma loss. Han lutade sig framåt och höll sitt huvud hårt i sina händer och det kändes som han ville skrika. Ett gnyende steg upp ur hans strupe och så kom tårarna igen. De steg obevekligt upp i hans ögon och han lade sig till slut ner på golvet i fosterställning och låg så tills demonerna släppte taget så pass mycket att han kunde resa sig upp.

Johnny var tjugofem år gammal och hans liv hade hittills varit en resa av skiftande karaktär med lika delar lycka och sorg. Han hade relativt goda relationer med vänner i sin stad, och med sin far som bodde i en annan del av Sverige. Hans mor var död sedan länge och sorgen efter henne hade lagt sig till ro men vaknade till liv ibland. Relationen han hade med sig själv hade dock en hel del i övrigt att önska.

Johnny bodde som legal invandrare i demonernas land. Ett land där ingenting var lätt, där allt tvärtom var svårt och tillvaron här var som att vandra på gungfly. Ingen fast mark att stå på, ingen mamma eller pappa att hålla hårt i handen när tillvaron gick i kvav. Och den glädje han känt över att leva för bara något år sedan hade förbytts i melankoli och en känsla av att livet knappt längre var värt att leva. Den bild han hade av sig själv, den som han ville vara, var så hopplöst långt ifrån den han var idag. Så den sorg och förtvivlan han kände och som han försökte kämpa emot så gott det gick, var också kopplad till ett förakt för det som han blivit. Så han förträngde och gömde sig bakom masker av alla de slag tills han till slut hade svårt att komma ihåg vem han var från början. Innan detta helvete, där ingen paus finns, tog över hans liv

Allt började med att hon lämnade honom. Den flicka som han trott skulle vara den som han skulle dela sitt liv med. Det var ett slag så hårt, och kom helt utan förvarning, träffade honom som en uppercut, att han föll till marken som en säck potatis. En mental knockout utan motstycke och han hade känt sig groggy ända sen det hände. Det  var som han blivit förgiftad, som om hans bromsar förvandlats till en gaspedal och han hade med full gas kört in i den snårigaste skog du kunde tänka dig och sedermera kraschat ner i ett svart hål som det tycktes omöjligt att ta sig upp ur. Visserligen hade han sina bra dagar men de var få och det var så lätt att förirra sig in bland trassliga synapser och ogripbar sorg samt grubblerier över hur det kunde ha varit, varför det blev som det blev och vad han kunde ha gjort annorlunda. Hans vänner sa, ”försök att leva i nuet, gräv inte ner dig utan se framåt istället.” Lätt att säga, svårare att utföra tänkte Johnny och log och höll masken. Det hade gått en tid nu sedan han blev lämnad och vid något tillfälle när allt inte var nattsvart och han fått näsan över kanten på sitt svarta hål så insåg han, även om det bara var för en kort stund, att den förlorade kärleken, och det hopp som den gett och tagit ifrån honom, nog bara var droppen som fått giftbägaren att rinna över. Att annat än enbart ett brustet hjärta låg bakom hans så låga läge var inte bara troligt utan säkert sannolikt. Den insikten gjorde ju saken inte lättare direkt så han valde att inte tänka för mycket på detta påfrestande faktum.

Han var ensam nu, och gjorde sitt bästa för att fylla sina dagar med arbete. Men fann ändå att det var alldeles för många timmar kvar på dygnet när dagen var slut. Tid som var en plåga för en sargad själ som hans och han försökte fly med hjälp av komplicerade dataspel, cigaretter och öl. Och i ruset släcktes ångesten och han kunde somna. Bara för att vakna tre timmar senare kallsvettig och förvirrad. Johnny var under den här tiden svart under ögonen för det mesta och han var tvungen att tvinga sig själv till att hålla sin personliga hygien på en normal nivå. Men när han var ledig så hasade han omkring i mjukisbyxor och alldeles för stora T-shirts och han såg på teve i stort sett dygnet runt och varvade med dataspelet league of legends och skrek och svor så det osade svavel när han dog. Han försökte ibland med jämna mellanrum att rannsaka sig själv, bena ut varför han mådde som han gjorde. Viket resulterade i att han istället mådde ännu sämre och fann sig själv återuppleva dumheter han gjort för tio år sedan som om det var igår. Och han förbannade sig själv och önskade att han kunde leva om sitt liv. Dock så var han förvissad om att han säkert skulle göra om samma misstag igen.

Dagar och nätter kom och gick och han halkade längre och längre ner i sitt hål och snårigheten i hans ångestskog blev allt tätare och han var som en skugga som vandrade omkring i demonernas land och han började att förlika sig med sin situation och kände sig själv som en demon och började hata världen. Johnny visste inte längre vad som var verkligt eller dröm och ibland när han tyckte sig se ljuset så var han osäker på om han var på rätt väg eller om han höll på att förlora förståndet. När han vid några tillfällen gick ut och träffade sina vänner, för att de tjatade, så ljög han och sade att allt var okej och att han hade roligt. Johnny tog sig således fram i livet och hittade vägar för att överleva, lärde sig att handskas med djupdykningar och brist på sinnesro och den moral som han hade, och alltid haft, skulle hindra honom från att hamna i ett alkoholberoende trodde han. Men han använde spriten som en medicin. Inte så klokt förstås men han var medveten om vad som kunde ske när alkoholen tog över. Han hade sett det på nära håll, hur en väl fungerande social situation förbyttes till misär och till slut död.

Intill huset där han bodde flöt en å och han satt där ofta och rökte cigarett efter cigarett och stirrade på gräsänderna som sam där i det kalla vattnet. Det var tidig höst och vintern var så smått på väg och han tänkte på allt bra som blivit dåligt och han tyckte sig se slut på vad som pågick i hans liv innan det hände. Det var bäst att vara förberedd tänkte han, på att allt kunde gå åt helvete. Solen stod lågt för det mesta och värmde föga och bakom de solglasögon han ofta bar var ljuset behagligt och gult och han skrev långa sms till henne som han fortfarande älskade. Läste igenom vad han skrivit och insåg att han framstod som patetisk i sina långa utläggningar om känslor och raderade. Johnny färdades långsamt på krokiga vägar som än gick upp och än ner liksom hoppet om ett bättre liv och han gled långsamt i i en värld av apati och håglöshet där inget längre hade någon större betydelse. Tills han till slut kom till en vändpunkt och slog på eget bevåg bokstavligen huvudet i väggen.

Han vaknade nämligen mitt i natten som brukligt var men kände sig inte längre så trött som han brukade vara när han slog upp ögonen efter sömn. Som om han verkligen sovit för första gången på länge När han tände sänglampan och tittade ut i rummet så såg han misären han levt i och trodde knappt sina ögon. Slängda kläder här och där, skitigt, disk överallt, överfyllda askfat och lukten. ”Fy fan vad det stinker” Sade han högt, och reste sig upp och tände även taklampan och då blev det ännu värre. Det ser ut som en jävla knarkarkvart tänkte han. Har jag verkligen bott här utan att se den här misären kved han inom sig och skrynklade ihop ansiktet till en grimas av avsmak. Drömmer jag eller, tänkte han och vände sig mot väggen och slog pannan upprepade gånger mot relieftapeten för att kontrollera. Men när han vände sig om igen så var inget förändrat och han sjönk ihop sittandes med ryggen mot vardagsrumsväggen och förstod inte vad som hände honom.

När den värsta chocken lagt sig och han stod framför hallspegeln och såg på sig själv så sade han, ”Det här går inte längre Johnny! Det räcker nu”. Och de rödsprängda ögonen glodde bakom hans långa lugg tillbaka och bulan i hans panna dunkade och hans huvud nickade långsamt och konfirmerade vad han tänkte på. ”Jag är inte helt slut än, det var det du ville visa mig va?” Sade han till någon och Johnny kände hur något vällde upp inom honom och började rensa honom inifrån. Som om hans själ blev tvättad och skrubbad, hans ögon putsade, och det som varit dimmigt såg nu klart och rent ut och han fattade fortfarande ingenting av vad som skedde med honom.

Johnny gick ut på balkongen sedan i bara pyjamas och vände sitt ansikte mot den uppåtgående solen och den rosafärgade himlen och sade, ”hör du mig du däruppe i det som vi kallar för universum? Tack för hjälpen och jag är klar med den här skiten nu.” Och han tänkte på henne, hon som gått, en sista gång. Sedan stängde han den dörren för tillfället. Han duschade och rakade sig, klippte luggen och sedan städade han lägenheten minutiöst. Stod när han var klar och såg och luktade på renhet och mådde riktigt bra. Klädde sig snyggt och åt frukost fastän klockan bara var fem på morgonen. Lyssnade på musik för första gången på länge och längtade efter sommaren plötsligt. Och han såg en framtid utan dunkel även om den var vag.

På bussen på väg till jobbet just den här morgonen efter nattens, ja han tvekade inte att kalla det en uppenbarelse, så var det som om någon dragit upp en rullgardin framför han ögon och han såg ljuset som det skulle vara. Inte silat genom tunga skyar av elände utan klart och gnistrande. Och han såg människor igen. Inte som potentiella hot och dårar utan som medmänniskor som var som han varit en gång. Och han knäppte sina händer och bad till något som han inte kunde kanalisera men det var så påtagligt att han fått hjälp, att han inte längre kunde negligera detta universella hjälpmedel som han av någon anledning fått kontakt med. Så därför satt han med böjt huvud och knäppta händer och bad de böner han kunde komma ihåg och även några som han hittade på själv under resans gång.

Johnny flyttade. Packade alla sina pinaler i en flyttbuss och lämnade demonernas land på en väg som han uppfattade som inget mindre än en gyllene autostrada mot ett nytt liv. Och det som var just livet öppnade sin famn och tog emot honom. Det var den känsla han bar i sitt bröst just nu, i den här situationen, och allt som varit dött kändes nu levande igen. Och kärleken som känts som en omöjlig och motspänstig partner och som han med alla medel hållit utanför sin dörr under den tid som varit svår och omöjlig. Kändes idag som någon som han skulle släppa in om den knackade på. Han kunde nu utan att krympa ihop som ett russin, tänka på de nattliga promenader som han och Fanny, som hon hette, tagit när sommaren var varm och när tillvaron var precis så underbar som den kunde vara med en varm hand på en flickvän i hans egen lika varma och när han slöt sina ögon så kunde han förnimma hennes doft.

Det frö av hopp som så länge varit begravt i ofruktbar jord började så sakteliga att gro. Och där han satt på sin parkbänk intill den lilla ån och lyssnade till den viskande vinden i trädtopparna så tog han upp sin telefon och skrev ett meddelande. Ett försiktigt trevande ut i den mörka höstnatten i form av ett enkelt ”hej”. Han satt tyst och såg ner på displayen på sin telefon med dunkande hjärta. Johnny såg hur hon tog emot meddelandet, och efter en stund de karakteristiska punkterna som visade att hon skrev något. Men så försvann de och han slutade att andas. Det kändes som om han sjönk ner igenom marken och han ångrade sitt tilltag. Han var precis på väg att stänga ner programmet när prickarna återkom och till slut efter en evighetslång väntan så läste han, ”hej själv.”

Johnny reste sig upp och hans lyckliga leende som han visste att Fanny hade älskat satt nu som en pannkaka fastklistrad i hans ansikte. Han såg upp mot de mörka skyarna och han hörde i sitt innersta en koltrast sjunga. Och den där hunden som sprang i strandkanten med sin lyckliga tunga ute som han drömde om i en annan tid, den var han nu. Och det var bra att det var så tänkte han. Allt hade vänt till slut. Det som varit omöjligt kändes nu möjligt. Mörkret i hans själ var besegrat och det var inte så långt till våren. Och det var också bra.