När båten närmade sig land, den stora vita båten med rostfläckar och en dieselmotor som spydde ut rök, så stod Jerker i fören med långt hår som fladdrade i vinden. Han såg ner i det azurblå vattnet som var klart som kristall och vinden var ljum och len som en smekning. Hans vita linne hängde löst och ledigt på hans brunbrända kropp och han bar halvlånga shorts i en blekt blå nyans. På fötterna hade han sandaler som han köpt i Pireus hamn. Runt halsen hängde i en guldkedja en ID-bricka, även den i guld, som han fått på sin konfirmationsdag och han höll en flaska retsina i sin högra hand som nu nästan var slut. Jerker hade en halmhatt på huvudet.

Dagen innan hade han landat i Aten och tagit bussen ner till hamnstaden Pireus för att därifrån ta sig ut på drift över okända vatten. Hans kamrat John, som Jerker känt sedan de var sjutton och femton år gamla varav John var den yngre, väntade på en ö i den grekiska arkipelagen dit han tagit sig med interrailkort. Raka vägen från Stockholm till Grekland hade Johns resa gått och det här var på den tiden då mobiltelefoner inte hade tagit över världen och människors förstånd. Det sista han hade hört från honom var ett telefonsamtal för två dagar sedan från en bar på den ö där de skulle träffas. John var full och lycklig och sade att han längtade efter Jerker, vilket gjorde honom glad. Jerker och John var vänner, men inte nära sådana. Det fanns alltid en barriär dem emellan, garden uppe och visa inga blottor och var någon som du egentligen inte är för att skydda dig, det var så det var. Och därför förvånande med känsloyttringar som de Jerker fått i telefonen. Men icke desto mindre glädjande.

När båten var cirka femhundra meter från kaj så hördes ljud som om en fotbollsmatch pågick på ön. Staden låg på en sluttning, klättrade uppför en bergssida med vita, vackra små hus där inget liknade det andra som om någon byggt med lego. Smala gränder gick huller om buller mellan byggnaderna utan någon tydlig idé och nu hördes musiken, eller snarare en kakafoni av jazz, rock och discorytmer men det som var mest påtagligt var ljud som var omisskännliga. Partyljud! Skratt och vrål från berusade människor och detta trots att klockan bara var fem på eftermiddagen.

Jerker log med hela kroppen och i hans mage briserade lustbubblor och det surrade som från bin i en bikupa i hans huvud. Detta var således Ios, den certifierade partyön där inga sorger vilade, där allt var otyglad lycka och allt luktade sex och godis och alkohol. Och han skulle vara här i två veckor. Han såg John på kajen och han vinkade och Jerker vinkade tillbaka. När han klev iland så kramade de varandra som de alltid gjorde och de garvade och John gav honom en öl och hade en själv och de öppnade burkarna och drack.

”Pannband!” Sade Jerker. ”Halmhatt!” Skrattade John. Han hade alltid sett bra ut tänkte Jerker. Mörkt lockigt hår, bruna ögon och en mun som alltid tycktes le och idag i shorts, linne som han själv, och ett pannband av siden så var han så att säga självklar, både för honom själv och andra.

”Fan vad kul att du är här till slut”, sade han och dunkade Jerker i ryggen. ”Du kan inte fatta vilket jävla drag det är på den här ön. Folk är som galna och brudarna, ja du kommer att fatta. Det är rena paradiset här Jerker.” Han började gå upp emot staden. ”Häng på nu grabben, festen har börjat.” Jerker skrattade och ruskade på huvudet. ”Ja, ja, jag måste bara hämta min ryggsäck först. Har du fixat någonstans att bo då?” John stannade och såg bekymrad ut. ”Ja”, sade han tveksamt. ”Vi bor i en fuktig gammal källare där de ställt ut några sängar. Antagligen så kommer vi att få lunginflammation och dö efter de här veckorna. Fast å andra sidan så sover du inte så mycket på den här ön min vän.”

Jerker fick till slut sin ryggsäck och de började gå uppför en slingrande väg och på den korta biten så passerades åtminstone fem barer. ”Ja här är det”, sade John till slut och visade på en trappa som verkade gå ner i underjorden. ”Du måste snacka med damen som äger stället och betala i förskott, och det kostar nästan ingenting så det är ju okej i alla fall.” Han log. ”Det finns två fördelar till med att bo i den här jordhålan”, sa han sedan och pekade. ”De kommer där.”

Och några meter bort i de minsta bikinbyxor som Jerker någonsin sett, och någon överdel var tydligen inte nödvändig utan de hade bara varsin handduk som hängde runt halsen och som inte skylde speciellt mycket av brösten, kom två blonda uppenbarelser, änglar, tänkte Jerker. De vinkade och log när de såg John och han vinkade tillbaka och såg ut som en hungrig varg. ”De är från Norge”, viskade han.

När Jerker duschat i vatten som var iskallt och bytt kläder och nu satt på sin säng och hänförd tittade på Mette och Astrid som smorde in varandra med solkräm så kändes allt nästan overkligt. De stod oblygt helt nakna i rummet och att de för tillfället var universums medelpunkt var de helt medvetna om och även om de gjorde sitt bästa för att vara otvungna och chosefria så var det uppenbart att de visste att de fick marken att skälva. När John i sin tur var klar i duschen och kom in rummet så flinade han brett. ”Stäng munnen Jerker , du dreglar”, sade han högt. Mette och Astrid tittade på dem och kysste sedan provocerande varandra och skrattade som bara vackra flickor kan och Jerker viskade till John med lätt panik i rösten, ”hjälp! Jag måste ut härifrån.” Och han reste sig upp och gick mot trappan som ledde upp till nöjesfältet. Flickornas skratt följde honom hela vägen upp och efter en stund kom John efter. De köpte varsitt åkband på första bästa bar ”The blue note” en jazzbar, och satte sig i berg och dalbanan och åkte hela natten.

Berg och dalbane trippen slutade till slut och vagnarna stannade på ”Paradise bar” tidigt på morgonen. Det var enligt John standard. Baren låg på toppen av berget. Varje bord hade regnbågsfärgade parasoller och stolarna var vitmålade och liknade solstolar och utsikten över havet var magnifik. John beställde in en varsin ”Rainbow”, en färgglad drink som smakade som saft men var enligt John förrädisk. En massa sprit maskerade av fruktiga juicer och nu var det bara att luta sig tillbaka och vänta på soluppgången sade John. Och det var vid det här tillfället som Jerker för första gången träffade Jens.

Han satt vid bordet intill deras, även han med en regnbågsdrink på bordet framför sig. Han hade långt cendréfärgat, rakt hår, runda glasögon och en påtaglig guldring i vänster öra. Han bar en brokig väst ovanpå en vit T-shirt, en axelväska hängde från han högra axelparti och han hade svarta halvlånga shorts och förstås sandaler, som alla andra på den här ön. Han satt med utsträckta ben och slutna ögon och hade en cigarett i mungipan och det såg ut som om han smålog. Jerker skuffade på John och pekade åt Jens håll. ”Cool dude”, sade han lågt. John tittade men ryckte bara på axlarna och gjorde en min som sade, äh vadå?

Och solen segade sig upp ur havet och världen blev guldpläterad och natten lämnade plats för dagen och John och Jerker reste sig upp för att ta sig hem till källaren för några timmars sömn innan hav, strand och sol. När de gick förbi bordet där han som Jerker om en liten stund skulle lära känna som Jens satt så såg det som om han somnat. Jerker gick fram till honom och tog honom försiktigt i axeln. Varför visste han inte riktigt. Det kändes bara som att det var rätt att göra så. Jens slog upp ögonen och stirrade in i Jerkers. ”Ja, vad är det om?” Frågade han och såg sedan omkring. ”Oj!” Sade han sedan. ”Jag somnade visst. Tack för att du väckte mig”, sade han och klippte med ögonen. ”Det är lugnt”, sade Jerker. ”De stänger nu.” Han som hette Jens satte sig upp och sträckte fram handen. ”Jens var namnet förresten.” ”Jerker”, sade Jerker och tog hans hand. ”John”, sade John och lyfte handen i en hälsning. ”Så ni är på väg hem då antar jag?” Sade Jens. Han skrattade sedan. ”Alla börjar på J! Skumt, eller hur?” ”Jätteskumt”, sade John surt. ”Jag drar nu Jerker, ska du med eller?” Jens reste sig upp och vinkade avvärjande med handen. ”Nej vänta lite, låt mig bjuda på en cigg innan ni går, jag känner mig lite förvirrad”, skrattade han nervöst, ”och skulle behöva ett snack”, sade han och log lite förläget. John tittade på honom. ”Vanlig cigg?” Frågade han. Jens flinade. ”Ja numera så är det bara vanlig cigg för mig.” Han halade upp ett skrynkligt paket Marlboro ur sin väska. John skakade på huvudet, ”jävla ufo”, muttrade han och började gå. ”Du då Jerker, en Marlboro innan du går?” ”Visst, varför inte.” Sade Jerker av någon anledning, medkännande antagligen tänkte han och slog sig ner när Jens gjorde det. ”Vi syns sedan då?” Sade han till John som suckade, himlade med ögonen och dröp iväg.

Och sedan satt de där, Jens och Jerker och rökte Marlboro. Och det var som om de hade känt varandra i evigheter för allt var otvunget och avslappnat även när det blev tyst. Det fanns något mellan dem tyckte Jerker. Som om han återförenats med en förlorad broder. Jens var från Varberg berättade han, och han talade långsamt och lågmält med en behaglig stämma och Jerker lyssnade och det var väl spriten och soluppgången och miljön som lossade tungans band på dem båda.

Och där de satt mitt emot varandra så vävde kosmos in dem in någon slags samhörighetskokong och Jerker berättade när formaliteter och alldagliga ämnen var avklarade och utan att vara rädd för konsekvenser om sina försök att vara lycklig men hur livet alltid tycktes pågå oupphörligt utan att han var med. Hur han alltid försökte vara någon som han inte var för att passa in. Han bekände hur kvinnan han hade älskat, med något som mer liknade besatthet än kärlek, hade bedragit honom på det mest vidriga sätt och att han obegripligt nog förlåtit henne. Hans största misstag någonsin, sade han. Jens lyssnade tålmodigt och sedan när Jerker inte hade mer att säga så berättade han i sin tur öppenhjärtigt om sin krokiga väg genom livet där droger och kriminalitet höll i hans tyglar och hur han som en galen häst galopperat fram i tillvaron tills han till slut hamnade i en haschpsykos och tillbringade en lång tid intagen med en hjärna fylld av kletiga tankar som krälade omkring i hans skalle som ålar i en åltina. Jens var på gränsen till att bli galen på heltid berättade han. Till slut tog han sig ur skiten dock. Mycket tack vare en flickvän som aldrig gav upp under den här tiden då han var vansinnig flinade han. ”Men när jag blev utskriven så drog hon”, sade han till sist. ”Jag fattade aldrig varför.”

Solen var nu på riktigt på väg upp och det började bli varmt under parasollet på paradisbaren. Det blev inte så mycket mer sagt men det gjorde inget. ”Fan jag har inte mått så här bra på länge”, sade Jerker till slut. ”Samma här”, sade Jens. ”Vad var det som hände egentligen?” ”Ingen aning”, sade Jerker. Och så var det bra med det.

Jerker gäspade stort sedan. ”Fan nu tog det slut i min hjärna. Den dog” skrattade han. ”Dags att ta sig hem till jordkällaren,” som han berättat för Jens om, ”och sova några timmar tror jag eller vad säger du? Var bor du förresten?” Frågade Jerker. ”Ett stenkast härifrån”, sade Jens. De lämnade baren och gick tillsammans tills Jens svängde av åt sitt håll. De stannade och Jens frågade, ”hur länge ska du vara här på ön?” ”Två veckor”, svarade Jerker. ”Stranden senare idag eller?” ”Antar det”, sade Jerker. ”Inte en susning om vilken det blir dock, kom ju idag, eller igår snararare”, log han och kisade mot solen. Jens skrattade. ”Alla här går nästan till samma strand så då ses vi senare kanske?” ”Absolut”, sade Jerker. ”Kul att träffas förresten.” ”Detsamma”, sade Jens.

Som ler och långhalm blev de, Jerker och Jens. Hängde ihop dag som natt. Krökade, raggade på tjejer, badade och solade och de umgicks med ett gäng britter som kallade dem för J&J och Jerker blev betagen av en av tjejerna i gänget som hette Alice men som surt nog föredrog Jens, men det var okej tyckte Jerker. Men Jens avstod från någon relation med henne för hans skull vilket ytterligare stärkte banden mellan de två. Och de satt på varsin porslinshäst i karusellen som gick runt på Ios, vinkade glatt åt allt och alla och det mesta var smått vansinnigt och kaosliknande men fruktansvärt roligt. De hamnade vid ett tillfälle i slagsmål med greker men som tur var hade de brittiska, hårdhudade, grabbar till hjälp som visste hur man slogs och grekerna flydde hals överhuvud och Manchester-gänget och J&J tände en eld på stranden och dansade runt den och sjöng av någon outgrundlig anledning ”Wir sind alle kartoffeln”, tills polisen kom och körde bort dem.

John hamnade dessvärre på obestånd under den här tiden och var väl lite sur för det och Jerker hade lite dåligt samvete för detta men John redde sig ändå. Hängde dock med i svängarna i alla fall och skaffade sig nya vänner i form av två bröder från USA som på dansgolven trodde att de var Mick Jagger och försökte dansa som honom och det var helt absurt för de gick upp i personifieringen till ett hundra procent och både Jens och Jerker tyckte att de var fruktansvärt pinsamt. Men John tyckte att det var ok, vilket för Jerker var obegripligt.

Dagarna och nätterna rusade fram alldeles för fort och en morgon så vaknade Jerker i armarna på en flicka som han trodde hette Jessica och insåg med fasa att dagen och natten som han stod inför var hans sista på ön. Han satte sig upp i sängen och Jessica vaknade. ”Va?” Sade hon och log. ”Vad händer sötnos? Lägg dig ner igen.” Hon såg orolig ut. ”Snälla försvinn inte, inte än”, sade hon tyst. Jerker smekte henne över kinden och sade, ”ingen fara, det är min sista dag på ön, fick lite panik bara.” Han lade sig ner igen och flickan vid hans sida lader armarna om honom och somnade. Jerker låg tyst på rygg och stirrade i taket. Fan också tänkte han. Jag vill inte åka hem.

Senare på dagen så satt han och Jennifer, inte Jessica, och åt frukost på samma ställe vanligt var och hon var precis så söt och gullig som hon varit kvällen innan. ”Ska du träffa Jens sen?” Frågade hon leende. Jerker tittade på henne och skrattade till. ”Antagligen”, sade han. ”Hurså? ”Ja jag tänkte bara att radarparet J&J inte kan vara utan varandra sista kvällen”, log hon och lade huvudet på sned. ”J&J?” Flinade han. ”Är det common knowledge nu?” Jennifer log sött. ”Japp! Ni är ett epitet sötnos och ni är så gulliga ihop. Och när man talar om trollen”, sade hon och pekade över hans axel.

Och så var de samlade igen. Jens, Jerker, John och de mer eller mindre korkade bröderna från det förbannade landet i väst Steve och Andy, manchesterfolket Alice, Lucy, Mike och Phil samt Jennifer som varit Jerkers flicka de senaste två dygnen.

Efter avslutad frukost med stora mängder kaffe och croissanter så var det dags för det obligatoriska partiet av quarter, ett krökarspel introducerat av USA bröderna. En helflaska Ouzo beställdes in och endast ett glas som ställdes mitt på bordet. Glaset fylldes till hälften med den grekiska spriten och spelet gick ut på att försöka studsa ett mynt stort som ett quarter dito mot bordet och försöka få det att hamna i glaset. Om du missade så gick turen vidare men om myntet hamnade i glaset så fick den som kastade välja vem som skulle dricka eller också förpläga sig själv. En kantträff, det vill säga om quartern studsade på kanten och sedan ner i spriten fick till följd att kastaren fick välja ut två personer till att hälla i sig den hostmedicinsmakande alkoholen. Alternativt ta en shot själv och ge den andra till någon annan. I början av spelet så var det populärt att dricka själv för att så att säga komma igång, men ju längre leken pågick och berusningen satte sig så försökte du i möjligaste mån, om det gick, undvika att hamna i dricka-sprit-läget. En stor del av pennalism ingick i leken på så sätt att den som började bli packad ofta valdes ut till att dricka mer, men för att göra allt mer humant så hade du rätt att var tredje varv vägra om du blev utvald. När flaskan var tom avbröts spelet och sedan tog bad och sol över tills det senare på kvällen var dags för middag.

Jerker var den enda som skulle lämna ön nästa dag och alla uttryckte sin sympati och det var lite vemodigt i gruppen under middagssittningen. Jennifer var den som var mest ledsen och fällde några tårar och Jens kändes också lite låg och den riktiga partystämningen ville inte riktigt infinna sig till en början Men efter ett par timmar så var cirkusen igång igen. Alla spreds som för vinden och hoppandet mellan barerna som gräshoppor tog fart. Jennifer försvann med en väninna efter att hon mer eller mindre tvingat Jerker till att ses på Blue note innan det var sovdags. De båda Mick Jaggrarna seglade iväg med John i släptåg på något dansgolv struttande som tuppar och med plutande läppar och var borta i sin egen lilla värld där bara de förstod vad som försiggick. Alice gjorde ett sista försök med Jens men han avstod ännu en gång så hon blev sur och lämnade partiet tillsammans med Lucy, Mike och Phil så till slut så var det bara Jerker och Jens kvar.

Ingen i den, enligt Jennifer, famösa duon J&J var på topp och de strövade planlöst omkring och tog en öl eller en drink här och där. De sa inte så mycket utan satt mest och kommenterade folk runt omkring sig och hade det lite småmysigt. Var bara lätt berusade och det var skönt tyckte Jerker som skulle upp tidigt för att hinna med båten in till Pireus. ”Det suger att du ska åka hem”, sade Jens plötsligt och såg Jerker i ögonen. Jerker nickade. ”Inte så kul, hade gärna stannat en vecka till. När drar du hem?” ”Vet inte riktigt.” Sade Jens och tände en cigg, bjöd en till Jerker som tog den och Jens tände den åt honom. ”Har två veckor kvar på interrailkortet och det tar väl två till tre dagar att komma hem.” Han suckade. ”Börjar tröttna lite på Ios nu så jag funderar på att dra till en annan ö några dagar för att landa lite.” Jerker nickade. ”Kan nog vara klokt. Känner mig lite nojig över att avbryta det här festandet så abrupt. Kommer väl att sitta som ett skakande asplöv på planet hem”, skrattade Jerker.

De lämnade baren de satt på och gick neråt hamnen till. Kom till slut fram till en butik som sålde vin och öl och ost och bröd och annat smått och gott. Jens stannade och sa, ”jag har en idé. Vad sägs om att vi köper lite vin och lite käk och klättrar upp klipporna där intill hamnen för lite vegeterande och gör ett allvarligt försök att lösa världsproblemen”, flinade han. ”Kanonidé”, sade Jerker. Jag har faktiskt några skitbra funderingar på hur världen skulle kunna bli bättre”, skrattade han. ”Har vi cigg så det räcker?”

Hamnen var bedövande vacker så här från ovan. En stjärnhimmel som från en Disneyfilm och med båtar som tyst med tända lanternor sakta gled in och ut ur hamnen. Avlägset slammer och rasslande från kedjor och upprörda röster som fraktades över det spegelblanka vattnet som av osynliga svanar och steg med uppvindarna vid klippväggen vidare upp till Jens och Jerker där de satt tysta och drack vin och åt ost och insöp skådespelet.

”Det är vackert”, sade Jens. ”Magiskt”, sade Jerker. ”Det är knappt att man kan tro att det här på riktigt”, fortsatte han. ”Jag kan nästan känna hur vintergatans vibrationer fortplantar sig ner och in i min själ.”

Och det var precis vad som verkade hända. För luften började verkligen att vibrera påtagligt när Jens sakta lutade sig närmare honom. Och när han såg honom i ögonen, och det kändes som om han kunde se rakt igenom honom, så stannade tiden.

Jerker stoppade impulsen att flytta sig och satt som i trans stilla och höll omedvetet andan. Jens lade sin hand på hans lår och den kändes brännhet och Jerker vände sitt ansikte emot Jens brunbrända oval som var mycket nära nu och han visste vad som skulle hända. Och när deras läppar möttes så lätt som en beröring av en fjäder så öppnade Jerker sin mun och besvarade kyssen. Hur länge de kysstes var omöjligt att avgöra men när den bröts så satt Jerker tyst med ett hysteriskt dunkande hjärta och stirrade rakt framför sig ut i den sagolikt vackra grekiska natten. Hans medvetande kändes som det var utanför hans kropp. Som om han såg på situationen på avstånd.

Ingen sade något på en lång stund. De rökte var sin cigarett och halsade vin ur samma flaska. Tystnaden var bra, och det var skönt att den var just det tänkte Jerker.

”Hur känns det?” Frågade Jens tyst till slut. ”Okej antar jag”, svarade Jerker lika lågmält. ”Skumt, men okej som sagt.” Jens drack djupt ur flaskan och sade sedan med darr på rösten, ”vad bra.” Jerker satt återigen tyst. ”Fast jag vet inte”, började han säga. ”Tyst nu Jerker!” Avbröt Jens honom. ”Snälla säg inget mer. Vi stannar klockan här och nu. Låt oss minnas det här som bra. Skumt men bra som du sa.” Jerker tittade länge på honom och han såg vädjan i Jens blick. Han nickade. ”Skumt och omtumlande men bra, det är nice. Du har rätt”, sade han och log. ”Det är så jag också vill minnas den här kvällen. Jens såg ut att vara nöjd med det svaret och vände blicken ut mot havet.

En kort stund senare så reste sig Jens upp och öppnade axelväskan han alltid bar på. Tog upp ett anteckningsblock och en penna och skrev en stund och rev av lappen och räckte den till Jerker. ”Det här min adress och telefonnummer i Varberg om du har vägarna förbi någon gång”, sade han. Jerker tog emot papperslappen, läste och stoppade den i fickan. ”Och vad händer nu då?” Frågade han.

”Jag går hem till mig Jerker.” Sade han efter att ha tänkt efter en stund ”Det var fantastiskt att få lära känna dig”, sade han med tjock röst. ”Detsamma Jens, det vet du att jag tycker, eller hur?” Sade Jerker. Jens nickade, drog handen genom håret och började gå. ”Don’t be a stranger”, sade han till sist och gick utan att vända sig om en enda gång.

Jerker såg länge efter honom. Drack upp det sista vinet, slängde det som var kvar av osten i havet och gick hem till grottan för att sova ett par timmar innan båten gick.

De sågs aldrig igen.