”Får ni någon fisk grabbar?” Ropade den långe mannen från sin kanot när han paddlade förbi. De tre unga män som stod vid kanten av Sundborns ån kände ju igen honom och svarade därför blygt och med blicken i marken, ”nä, inte än.” Tvåmetersmannen  vinkade glatt och paddlade vidare, men så vände han sig om och ropade, ”skitfiske på er då grabbar!” De tre vinkade tillbaka och log och fortsatte sitt fiskande och Jerker sa efter stunds eftertanke med tillgjord röst, ”får ni nån fisk eller?” Han gjorde en grimas. ”Man skulle istället ha sagt, skit i det du! Håll käften din långa jävel!” Sade Jerker och skrattade. Hans vänner garvade med honom.

Något år senare så hade historien förvanskats till att, ”kommer du ihåg vad Jerker sa den där gången när han fiskade i Sundborns ån och han den där artisten paddlade förbi och frågade om Jerker fick någon fisk? Skit i det du! Håll käften din långa jävel”, sade han. ”Så jävla galen.” Och Jerker som var en fåfäng ung man brydde sig inte om att korrigera det hela. Utan var rätt nöjd med att framstå som en tuff, galen man. Om inte annat så gick det rätt bra hem hos flickorna.

”Sade du verkligen så?” Frågade hon den där söta, blonda, page-klippta saken som var ihop med en annan när de hade dansat till ”vill ha dig i mörkret hos mig”, på restaurangen som låg på en kulle och som på lördagskvällarna var disco. En låt som Jerker officiellt hatade men som han i hemlighet älskade. ”Sade vadå?” Frågade han så nonchalant som han bara förmådde eftersom han mycket väl visste vad hon menade. ”Jamen det som det sägs att du sade till den där sångaren när du var ute och fiskade och han frågade om du fått någon fisk. Skit i det du! håll käften din långa jävel! Sade du verkligen så?” Jerker såg in i hennes så ljusblå ögon och drog in hennes liljekonvaljparfym i näsborrarna. ”Skulle du vilja att det var på det sättet, att jag sa så till en oskyldig, lång trubadur?” Jerker drog fingrarna genom hennes korta hår. ”Vore inte det rätt så taskigt?” Sade han och flinade. Hon rynkade på sin näsa, log sött och böjde sig närmare. ”Nä, jag skulle tycka att det var rätt så ballt”, sade hon.

”Du Jerker” sade hon sedan när de hängde i baren. Hon såg sig omkring som om hon letade efter någon. ”Skulle du vilja borra?” Jerker upprepade ordet borra med ett förvånat tonfall. Hon, som hette Nilla, himlade med ögonen och såg sig återigen omkring. ”Ja pucko! Borra! I mig.” Viskade hon i hans öra. Sedan sken hon upp i ett ansträngt leende när hon såg någon över hans axel. ”Glöm det”, sade hon sedan. ”För nu kom min jävla pojkvän som sa att han inte skulle hit ikväll.” Hon fortsatte leende. ”Jag visste det, att han skulle komma hit för att kolla mig.” Hon tog hans hand och kramade den hårt. ”Du får borra i mig en annan gång Jerker okej?” Jerker nickade tyst, och hon lämnade honom ensam vid baren och gick fram till sin så kallade jävla pojkvän och kysste honom avmätt.

Henrik, en av de som var med vid ån den där gången den berömde paddlade förbi kom fram och ställde sig bredvid Jerker. ”Jaha ja, här står du och stöter på Nilla”, flinade han. ”Jävla Jerker alltså”, sade han och boxade honom på axeln. ”Hans nos, den var av garn”, sade Jerker. ”Va?” Sade Henrik. ”Hans nos, den var av garn”, sade Jerker igen. Henrik ruskade på huvudet. ”Och hur full är du då egentligen?” Sade han och rynkade på näsan. ”Vad snackar du egentligen om?” Jerker sträckte fram sin hand och sjöng, ”sträääck ut din hand”, och så med tal, ”sträck ut din hand, sträck ut din hand, och finn en hand i din!” Henrik skrattade nervöst. ”Vad fan håller du på med Jerker, har du blivit galen?” Den unge mannen vid namn Jerker log brett, hysteriskt brett och sjöng, ”ja det ska va breda leenden, inga spontana leenden, inga spontana leenden. Ja det ska va breda leenden, inga spontana leenden.” Henrik stirrade förskräckt på honom och såg sedan bort mot Nilla som stod en bit bort och ropade.

”Nilla! Jerker har tappat förståndet, kan du komma hit.” Nilla skrattade och vände sig emot Jerker och Henrik. ”What else is new? Han har väl alltid varit mer eller mindre tokig. Det är därför jag älskar honom”, sade hon glatt och kastade en slängpuss åt Jerker till. Hennes pojkvän snodde bryskt runt henne och glodde stint på Nilla. ”Du gör vad, sa du?” Skrek han. Nilla stirrade sturskt tillbaka och gjorde sig fri från hans grepp. ”Jag älskar honom sa jag, men jag älskar fanimig inte dig längre din svartsjuka gris. Du kan dra åt helvete!” Och hon gick iväg med bestämda steg.

Pojkvännen, som hette Max, stod med gapande mun och såg efter henne. Riktade sedan sin uppmärksamhet mot Jerker och väste lågt, ”du ska ha spö din jävel.” Han började hotfullt gå mot honom. Henrik, som var två meter lång, ställde sig i vägen och sade, ”lycka till med det Max, lycka till.” Max stannade och stod med knutna nävar. Stirrade stint på Jerker som stod småleende vid baren och sade sedan. ”Vänta du bara. Förr eller senare så kommer du att få stryk. Du har inte alltid Henke med dig.” Henrik tog tag i hans skjorta och tryckte upp näven under hakan på Max. ”Kan hända Max, kan hända. Men om jag får höra talas om att Jerker råkat illa ut så kommer du att få betala priset, oavsett om det var du som gjorde det eller inte.” Han släppte taget om Max som vände sig om och gick därifrån. ”Det gäller Nilla också! Bara så du vet!” ropade Henrik efter honom.

”Det här är en sång, om en man som var två meter lång.” Sjöng Jerker. Henke tittade undrande på honom men sa inget.

Sedan kom Nilla tillbaka. Och hon och Jerker dansade tätt intill varandra en lång tid till långsamma låtar som alltid spelades så här dags på diskoteket. Utanför på den stenlagda verandan satt de sedan tillsammans på en vitmålad träsoffa och höll varandra i hand och kysstes och till slut sa Nilla, ”Vi går hem till mig nu Jerker.” ”Och borrar”, sa Jerker. Nilla nickade ivrigt och log lyckligt. ”Just det sötnos.”

”Jag sjunger snart en låt om schommaren om du väntar”, sade Jerker.

”Du är knäpp”, sade Nilla.

Solen gick upp den här dagen också och den unge mannen satte sig på sängkanten och  insåg att han gråtit i sömnen. Kinderna var fuktiga av tårar. Han såg på klockan på nattduksbordet och konstaterade att den var fem. Det susade i hans öron som alltid. Det var aldrig tyst i hans huvud men han hade vant sig vid det. Han lade sig ner igen och stirrade i taket. Försökte att slappna av och somna igen men det var omöjligt så han satte sig upp igen. Golvet kändes kallt mot de varma fötterna. Hjärtat slog hårt i hans bröst och det kändes plötsligt om någon tog ett strupgrepp på honom och han fick svårt att andas. Paniken steg, stegrades som en vildhäst fast i ett lasso och som försökte komma loss. Han lutade sig framåt och höll sitt huvud hårt i sina händer och det kändes som han ville skrika. Ett gnyende steg upp ur hans strupe och så kom tårarna igen. De steg obevekligt upp i hans ögon och han lade sig till slut ner på golvet i fosterställning och låg så tills demonerna släppte taget så pass mycket att han kunde resa sig upp.

Johnny var tjugofem år gammal och hans liv hade hittills varit en resa av skiftande karaktär med lika delar lycka och sorg. Han hade relativt goda relationer med vänner i sin stad, och med sin far som bodde i en annan del av Sverige. Hans mor var död sedan länge och sorgen efter henne hade lagt sig till ro men vaknade till liv ibland. Relationen han hade med sig själv hade dock en hel del i övrigt att önska.

Johnny bodde som legal invandrare i demonernas land. Ett land där ingenting var lätt, där allt tvärtom var svårt och tillvaron här var som att vandra på gungfly. Ingen fast mark att stå på, ingen mamma eller pappa att hålla hårt i handen när tillvaron gick i kvav. Och den glädje han känt över att leva för bara något år sedan hade förbytts i melankoli och en känsla av att livet knappt längre var värt att leva. Den bild han hade av sig själv, den som han ville vara, var så hopplöst långt ifrån den han var idag. Så den sorg och förtvivlan han kände och som han försökte kämpa emot så gott det gick, var också kopplad till ett förakt för det som han blivit. Så han förträngde och gömde sig bakom masker av alla de slag tills han till slut hade svårt att komma ihåg vem han var från början. Innan detta helvete, där ingen paus finns, tog över hans liv

Allt började med att hon lämnade honom. Den flicka som han trott skulle vara den som han skulle dela sitt liv med. Det var ett slag så hårt, och kom helt utan förvarning, träffade honom som en uppercut, att han föll till marken som en säck potatis. En mental knockout utan motstycke och han hade känt sig groggy ända sen det hände. Det  var som han blivit förgiftad, som om hans bromsar förvandlats till en gaspedal och han hade med full gas kört in i den snårigaste skog du kunde tänka dig och sedermera kraschat ner i ett svart hål som det tycktes omöjligt att ta sig upp ur. Visserligen hade han sina bra dagar men de var få och det var så lätt att förirra sig in bland trassliga synapser och ogripbar sorg samt grubblerier över hur det kunde ha varit, varför det blev som det blev och vad han kunde ha gjort annorlunda. Hans vänner sa, ”försök att leva i nuet, gräv inte ner dig utan se framåt istället.” Lätt att säga, svårare att utföra tänkte Johnny och log och höll masken. Det hade gått en tid nu sedan han blev lämnad och vid något tillfälle när allt inte var nattsvart och han fått näsan över kanten på sitt svarta hål så insåg han, även om det bara var för en kort stund, att den förlorade kärleken, och det hopp som den gett och tagit ifrån honom, nog bara var droppen som fått giftbägaren att rinna över. Att annat än enbart ett brustet hjärta låg bakom hans så låga läge var inte bara troligt utan säkert sannolikt. Den insikten gjorde ju saken inte lättare direkt så han valde att inte tänka för mycket på detta påfrestande faktum.

Han var ensam nu, och gjorde sitt bästa för att fylla sina dagar med arbete. Men fann ändå att det var alldeles för många timmar kvar på dygnet när dagen var slut. Tid som var en plåga för en sargad själ som hans och han försökte fly med hjälp av komplicerade dataspel, cigaretter och öl. Och i ruset släcktes ångesten och han kunde somna. Bara för att vakna tre timmar senare kallsvettig och förvirrad. Johnny var under den här tiden svart under ögonen för det mesta och han var tvungen att tvinga sig själv till att hålla sin personliga hygien på en normal nivå. Men när han var ledig så hasade han omkring i mjukisbyxor och alldeles för stora T-shirts och han såg på teve i stort sett dygnet runt och varvade med dataspelet league of legends och skrek och svor så det osade svavel när han dog. Han försökte ibland med jämna mellanrum att rannsaka sig själv, bena ut varför han mådde som han gjorde. Viket resulterade i att han istället mådde ännu sämre och fann sig själv återuppleva dumheter han gjort för tio år sedan som om det var igår. Och han förbannade sig själv och önskade att han kunde leva om sitt liv. Dock så var han förvissad om att han säkert skulle göra om samma misstag igen.

Dagar och nätter kom och gick och han halkade längre och längre ner i sitt hål och snårigheten i hans ångestskog blev allt tätare och han var som en skugga som vandrade omkring i demonernas land och han började att förlika sig med sin situation och kände sig själv som en demon och började hata världen. Johnny visste inte längre vad som var verkligt eller dröm och ibland när han tyckte sig se ljuset så var han osäker på om han var på rätt väg eller om han höll på att förlora förståndet. När han vid några tillfällen gick ut och träffade sina vänner, för att de tjatade, så ljög han och sade att allt var okej och att han hade roligt. Johnny tog sig således fram i livet och hittade vägar för att överleva, lärde sig att handskas med djupdykningar och brist på sinnesro och den moral som han hade, och alltid haft, skulle hindra honom från att hamna i ett alkoholberoende trodde han. Men han använde spriten som en medicin. Inte så klokt förstås men han var medveten om vad som kunde ske när alkoholen tog över. Han hade sett det på nära håll, hur en väl fungerande social situation förbyttes till misär och till slut död.

Intill huset där han bodde flöt en å och han satt där ofta och rökte cigarett efter cigarett och stirrade på gräsänderna som sam där i det kalla vattnet. Det var tidig höst och vintern var så smått på väg och han tänkte på allt bra som blivit dåligt och han tyckte sig se slut på vad som pågick i hans liv innan det hände. Det var bäst att vara förberedd tänkte han, på att allt kunde gå åt helvete. Solen stod lågt för det mesta och värmde föga och bakom de solglasögon han ofta bar var ljuset behagligt och gult och han skrev långa sms till henne som han fortfarande älskade. Läste igenom vad han skrivit och insåg att han framstod som patetisk i sina långa utläggningar om känslor och raderade. Johnny färdades långsamt på krokiga vägar som än gick upp och än ner liksom hoppet om ett bättre liv och han gled långsamt i i en värld av apati och håglöshet där inget längre hade någon större betydelse. Tills han till slut kom till en vändpunkt och slog på eget bevåg bokstavligen huvudet i väggen.

Han vaknade nämligen mitt i natten som brukligt var men kände sig inte längre så trött som han brukade vara när han slog upp ögonen efter sömn. Som om han verkligen sovit för första gången på länge När han tände sänglampan och tittade ut i rummet så såg han misären han levt i och trodde knappt sina ögon. Slängda kläder här och där, skitigt, disk överallt, överfyllda askfat och lukten. ”Fy fan vad det stinker” Sade han högt, och reste sig upp och tände även taklampan och då blev det ännu värre. Det ser ut som en jävla knarkarkvart tänkte han. Har jag verkligen bott här utan att se den här misären kved han inom sig och skrynklade ihop ansiktet till en grimas av avsmak. Drömmer jag eller, tänkte han och vände sig mot väggen och slog pannan upprepade gånger mot relieftapeten för att kontrollera. Men när han vände sig om igen så var inget förändrat och han sjönk ihop sittandes med ryggen mot vardagsrumsväggen och förstod inte vad som hände honom.

När den värsta chocken lagt sig och han stod framför hallspegeln och såg på sig själv så sade han, ”Det här går inte längre Johnny! Det räcker nu”. Och de rödsprängda ögonen glodde bakom hans långa lugg tillbaka och bulan i hans panna dunkade och hans huvud nickade långsamt och konfirmerade vad han tänkte på. ”Jag är inte helt slut än, det var det du ville visa mig va?” Sade han till någon och Johnny kände hur något vällde upp inom honom och började rensa honom inifrån. Som om hans själ blev tvättad och skrubbad, hans ögon putsade, och det som varit dimmigt såg nu klart och rent ut och han fattade fortfarande ingenting av vad som skedde med honom.

Johnny gick ut på balkongen sedan i bara pyjamas och vände sitt ansikte mot den uppåtgående solen och den rosafärgade himlen och sade, ”hör du mig du däruppe i det som vi kallar för universum? Tack för hjälpen och jag är klar med den här skiten nu.” Och han tänkte på henne, hon som gått, en sista gång. Sedan stängde han den dörren för tillfället. Han duschade och rakade sig, klippte luggen och sedan städade han lägenheten minutiöst. Stod när han var klar och såg och luktade på renhet och mådde riktigt bra. Klädde sig snyggt och åt frukost fastän klockan bara var fem på morgonen. Lyssnade på musik för första gången på länge och längtade efter sommaren plötsligt. Och han såg en framtid utan dunkel även om den var vag.

På bussen på väg till jobbet just den här morgonen efter nattens, ja han tvekade inte att kalla det en uppenbarelse, så var det som om någon dragit upp en rullgardin framför han ögon och han såg ljuset som det skulle vara. Inte silat genom tunga skyar av elände utan klart och gnistrande. Och han såg människor igen. Inte som potentiella hot och dårar utan som medmänniskor som var som han varit en gång. Och han knäppte sina händer och bad till något som han inte kunde kanalisera men det var så påtagligt att han fått hjälp, att han inte längre kunde negligera detta universella hjälpmedel som han av någon anledning fått kontakt med. Så därför satt han med böjt huvud och knäppta händer och bad de böner han kunde komma ihåg och även några som han hittade på själv under resans gång.

Johnny flyttade. Packade alla sina pinaler i en flyttbuss och lämnade demonernas land på en väg som han uppfattade som inget mindre än en gyllene autostrada mot ett nytt liv. Och det som var just livet öppnade sin famn och tog emot honom. Det var den känsla han bar i sitt bröst just nu, i den här situationen, och allt som varit dött kändes nu levande igen. Och kärleken som känts som en omöjlig och motspänstig partner och som han med alla medel hållit utanför sin dörr under den tid som varit svår och omöjlig. Kändes idag som någon som han skulle släppa in om den knackade på. Han kunde nu utan att krympa ihop som ett russin, tänka på de nattliga promenader som han och Fanny, som hon hette, tagit när sommaren var varm och när tillvaron var precis så underbar som den kunde vara med en varm hand på en flickvän i hans egen lika varma och när han slöt sina ögon så kunde han förnimma hennes doft.

Det frö av hopp som så länge varit begravt i ofruktbar jord började så sakteliga att gro. Och där han satt på sin parkbänk intill den lilla ån och lyssnade till den viskande vinden i trädtopparna så tog han upp sin telefon och skrev ett meddelande. Ett försiktigt trevande ut i den mörka höstnatten i form av ett enkelt ”hej”. Han satt tyst och såg ner på displayen på sin telefon med dunkande hjärta. Johnny såg hur hon tog emot meddelandet, och efter en stund de karakteristiska punkterna som visade att hon skrev något. Men så försvann de och han slutade att andas. Det kändes som om han sjönk ner igenom marken och han ångrade sitt tilltag. Han var precis på väg att stänga ner programmet när prickarna återkom och till slut efter en evighetslång väntan så läste han, ”hej själv.”

Johnny reste sig upp och hans lyckliga leende som han visste att Fanny hade älskat satt nu som en pannkaka fastklistrad i hans ansikte. Han såg upp mot de mörka skyarna och han hörde i sitt innersta en koltrast sjunga. Och den där hunden som sprang i strandkanten med sin lyckliga tunga ute som han drömde om i en annan tid, den var han nu. Och det var bra att det var så tänkte han. Allt hade vänt till slut. Det som varit omöjligt kändes nu möjligt. Mörkret i hans själ var besegrat och det var inte så långt till våren. Och det var också bra.

När båten närmade sig land, den stora vita båten med rostfläckar och en dieselmotor som spydde ut rök, så stod Jerker i fören med långt hår som fladdrade i vinden. Han såg ner i det azurblå vattnet som var klart som kristall och vinden var ljum och len som en smekning. Hans vita linne hängde löst och ledigt på hans brunbrända kropp och han bar halvlånga shorts i en blekt blå nyans. På fötterna hade han sandaler som han köpt i Pireus hamn. Runt halsen hängde i en guldkedja en ID-bricka, även den i guld, som han fått på sin konfirmationsdag och han höll en flaska retsina i sin högra hand som nu nästan var slut. Jerker hade en halmhatt på huvudet.

Dagen innan hade han landat i Aten och tagit bussen ner till hamnstaden Pireus för att därifrån ta sig ut på drift över okända vatten. Hans kamrat John, som Jerker känt sedan de var sjutton och femton år gamla varav John var den yngre, väntade på en ö i den grekiska arkipelagen dit han tagit sig med interrailkort. Raka vägen från Stockholm till Grekland hade Johns resa gått och det här var på den tiden då mobiltelefoner inte hade tagit över världen och människors förstånd. Det sista han hade hört från honom var ett telefonsamtal för två dagar sedan från en bar på den ö där de skulle träffas. John var full och lycklig och sade att han längtade efter Jerker, vilket gjorde honom glad. Jerker och John var vänner, men inte nära sådana. Det fanns alltid en barriär dem emellan, garden uppe och visa inga blottor och var någon som du egentligen inte är för att skydda dig, det var så det var. Och därför förvånande med känsloyttringar som de Jerker fått i telefonen. Men icke desto mindre glädjande.

När båten var cirka femhundra meter från kaj så hördes ljud som om en fotbollsmatch pågick på ön. Staden låg på en sluttning, klättrade uppför en bergssida med vita, vackra små hus där inget liknade det andra som om någon byggt med lego. Smala gränder gick huller om buller mellan byggnaderna utan någon tydlig idé och nu hördes musiken, eller snarare en kakafoni av jazz, rock och discorytmer men det som var mest påtagligt var ljud som var omisskännliga. Partyljud! Skratt och vrål från berusade människor och detta trots att klockan bara var fem på eftermiddagen.

Jerker log med hela kroppen och i hans mage briserade lustbubblor och det surrade som från bin i en bikupa i hans huvud. Detta var således Ios, den certifierade partyön där inga sorger vilade, där allt var otyglad lycka och allt luktade sex och godis och alkohol. Och han skulle vara här i två veckor. Han såg John på kajen och han vinkade och Jerker vinkade tillbaka. När han klev iland så kramade de varandra som de alltid gjorde och de garvade och John gav honom en öl och hade en själv och de öppnade burkarna och drack.

”Pannband!” Sade Jerker. ”Halmhatt!” Skrattade John. Han hade alltid sett bra ut tänkte Jerker. Mörkt lockigt hår, bruna ögon och en mun som alltid tycktes le och idag i shorts, linne som han själv, och ett pannband av siden så var han så att säga självklar, både för honom själv och andra.

”Fan vad kul att du är här till slut”, sade han och dunkade Jerker i ryggen. ”Du kan inte fatta vilket jävla drag det är på den här ön. Folk är som galna och brudarna, ja du kommer att fatta. Det är rena paradiset här Jerker.” Han började gå upp emot staden. ”Häng på nu grabben, festen har börjat.” Jerker skrattade och ruskade på huvudet. ”Ja, ja, jag måste bara hämta min ryggsäck först. Har du fixat någonstans att bo då?” John stannade och såg bekymrad ut. ”Ja”, sade han tveksamt. ”Vi bor i en fuktig gammal källare där de ställt ut några sängar. Antagligen så kommer vi att få lunginflammation och dö efter de här veckorna. Fast å andra sidan så sover du inte så mycket på den här ön min vän.”

Jerker fick till slut sin ryggsäck och de började gå uppför en slingrande väg och på den korta biten så passerades åtminstone fem barer. ”Ja här är det”, sade John till slut och visade på en trappa som verkade gå ner i underjorden. ”Du måste snacka med damen som äger stället och betala i förskott, och det kostar nästan ingenting så det är ju okej i alla fall.” Han log. ”Det finns två fördelar till med att bo i den här jordhålan”, sa han sedan och pekade. ”De kommer där.”

Och några meter bort i de minsta bikinbyxor som Jerker någonsin sett, och någon överdel var tydligen inte nödvändig utan de hade bara varsin handduk som hängde runt halsen och som inte skylde speciellt mycket av brösten, kom två blonda uppenbarelser, änglar, tänkte Jerker. De vinkade och log när de såg John och han vinkade tillbaka och såg ut som en hungrig varg. ”De är från Norge”, viskade han.

När Jerker duschat i vatten som var iskallt och bytt kläder och nu satt på sin säng och hänförd tittade på Mette och Astrid som smorde in varandra med solkräm så kändes allt nästan overkligt. De stod oblygt helt nakna i rummet och att de för tillfället var universums medelpunkt var de helt medvetna om och även om de gjorde sitt bästa för att vara otvungna och chosefria så var det uppenbart att de visste att de fick marken att skälva. När John i sin tur var klar i duschen och kom in rummet så flinade han brett. ”Stäng munnen Jerker , du dreglar”, sade han högt. Mette och Astrid tittade på dem och kysste sedan provocerande varandra och skrattade som bara vackra flickor kan och Jerker viskade till John med lätt panik i rösten, ”hjälp! Jag måste ut härifrån.” Och han reste sig upp och gick mot trappan som ledde upp till nöjesfältet. Flickornas skratt följde honom hela vägen upp och efter en stund kom John efter. De köpte varsitt åkband på första bästa bar ”The blue note” en jazzbar, och satte sig i berg och dalbanan och åkte hela natten.

Berg och dalbane trippen slutade till slut och vagnarna stannade på ”Paradise bar” tidigt på morgonen. Det var enligt John standard. Baren låg på toppen av berget. Varje bord hade regnbågsfärgade parasoller och stolarna var vitmålade och liknade solstolar och utsikten över havet var magnifik. John beställde in en varsin ”Rainbow”, en färgglad drink som smakade som saft men var enligt John förrädisk. En massa sprit maskerade av fruktiga juicer och nu var det bara att luta sig tillbaka och vänta på soluppgången sade John. Och det var vid det här tillfället som Jerker för första gången träffade Jens.

Han satt vid bordet intill deras, även han med en regnbågsdrink på bordet framför sig. Han hade långt cendréfärgat, rakt hår, runda glasögon och en påtaglig guldring i vänster öra. Han bar en brokig väst ovanpå en vit T-shirt, en axelväska hängde från han högra axelparti och han hade svarta halvlånga shorts och förstås sandaler, som alla andra på den här ön. Han satt med utsträckta ben och slutna ögon och hade en cigarett i mungipan och det såg ut som om han smålog. Jerker skuffade på John och pekade åt Jens håll. ”Cool dude”, sade han lågt. John tittade men ryckte bara på axlarna och gjorde en min som sade, äh vadå?

Och solen segade sig upp ur havet och världen blev guldpläterad och natten lämnade plats för dagen och John och Jerker reste sig upp för att ta sig hem till källaren för några timmars sömn innan hav, strand och sol. När de gick förbi bordet där han som Jerker om en liten stund skulle lära känna som Jens satt så såg det som om han somnat. Jerker gick fram till honom och tog honom försiktigt i axeln. Varför visste han inte riktigt. Det kändes bara som att det var rätt att göra så. Jens slog upp ögonen och stirrade in i Jerkers. ”Ja, vad är det om?” Frågade han och såg sedan omkring. ”Oj!” Sade han sedan. ”Jag somnade visst. Tack för att du väckte mig”, sade han och klippte med ögonen. ”Det är lugnt”, sade Jerker. ”De stänger nu.” Han som hette Jens satte sig upp och sträckte fram handen. ”Jens var namnet förresten.” ”Jerker”, sade Jerker och tog hans hand. ”John”, sade John och lyfte handen i en hälsning. ”Så ni är på väg hem då antar jag?” Sade Jens. Han skrattade sedan. ”Alla börjar på J! Skumt, eller hur?” ”Jätteskumt”, sade John surt. ”Jag drar nu Jerker, ska du med eller?” Jens reste sig upp och vinkade avvärjande med handen. ”Nej vänta lite, låt mig bjuda på en cigg innan ni går, jag känner mig lite förvirrad”, skrattade han nervöst, ”och skulle behöva ett snack”, sade han och log lite förläget. John tittade på honom. ”Vanlig cigg?” Frågade han. Jens flinade. ”Ja numera så är det bara vanlig cigg för mig.” Han halade upp ett skrynkligt paket Marlboro ur sin väska. John skakade på huvudet, ”jävla ufo”, muttrade han och började gå. ”Du då Jerker, en Marlboro innan du går?” ”Visst, varför inte.” Sade Jerker av någon anledning, medkännande antagligen tänkte han och slog sig ner när Jens gjorde det. ”Vi syns sedan då?” Sade han till John som suckade, himlade med ögonen och dröp iväg.

Och sedan satt de där, Jens och Jerker och rökte Marlboro. Och det var som om de hade känt varandra i evigheter för allt var otvunget och avslappnat även när det blev tyst. Det fanns något mellan dem tyckte Jerker. Som om han återförenats med en förlorad broder. Jens var från Varberg berättade han, och han talade långsamt och lågmält med en behaglig stämma och Jerker lyssnade och det var väl spriten och soluppgången och miljön som lossade tungans band på dem båda.

Och där de satt mitt emot varandra så vävde kosmos in dem in någon slags samhörighetskokong och Jerker berättade när formaliteter och alldagliga ämnen var avklarade och utan att vara rädd för konsekvenser om sina försök att vara lycklig men hur livet alltid tycktes pågå oupphörligt utan att han var med. Hur han alltid försökte vara någon som han inte var för att passa in. Han bekände hur kvinnan han hade älskat, med något som mer liknade besatthet än kärlek, hade bedragit honom på det mest vidriga sätt och att han obegripligt nog förlåtit henne. Hans största misstag någonsin, sade han. Jens lyssnade tålmodigt och sedan när Jerker inte hade mer att säga så berättade han i sin tur öppenhjärtigt om sin krokiga väg genom livet där droger och kriminalitet höll i hans tyglar och hur han som en galen häst galopperat fram i tillvaron tills han till slut hamnade i en haschpsykos och tillbringade en lång tid intagen med en hjärna fylld av kletiga tankar som krälade omkring i hans skalle som ålar i en åltina. Jens var på gränsen till att bli galen på heltid berättade han. Till slut tog han sig ur skiten dock. Mycket tack vare en flickvän som aldrig gav upp under den här tiden då han var vansinnig flinade han. ”Men när jag blev utskriven så drog hon”, sade han till sist. ”Jag fattade aldrig varför.”

Solen var nu på riktigt på väg upp och det började bli varmt under parasollet på paradisbaren. Det blev inte så mycket mer sagt men det gjorde inget. ”Fan jag har inte mått så här bra på länge”, sade Jerker till slut. ”Samma här”, sade Jens. ”Vad var det som hände egentligen?” ”Ingen aning”, sade Jerker. Och så var det bra med det.

Jerker gäspade stort sedan. ”Fan nu tog det slut i min hjärna. Den dog” skrattade han. ”Dags att ta sig hem till jordkällaren,” som han berättat för Jens om, ”och sova några timmar tror jag eller vad säger du? Var bor du förresten?” Frågade Jerker. ”Ett stenkast härifrån”, sade Jens. De lämnade baren och gick tillsammans tills Jens svängde av åt sitt håll. De stannade och Jens frågade, ”hur länge ska du vara här på ön?” ”Två veckor”, svarade Jerker. ”Stranden senare idag eller?” ”Antar det”, sade Jerker. ”Inte en susning om vilken det blir dock, kom ju idag, eller igår snararare”, log han och kisade mot solen. Jens skrattade. ”Alla här går nästan till samma strand så då ses vi senare kanske?” ”Absolut”, sade Jerker. ”Kul att träffas förresten.” ”Detsamma”, sade Jens.

Som ler och långhalm blev de, Jerker och Jens. Hängde ihop dag som natt. Krökade, raggade på tjejer, badade och solade och de umgicks med ett gäng britter som kallade dem för J&J och Jerker blev betagen av en av tjejerna i gänget som hette Alice men som surt nog föredrog Jens, men det var okej tyckte Jerker. Men Jens avstod från någon relation med henne för hans skull vilket ytterligare stärkte banden mellan de två. Och de satt på varsin porslinshäst i karusellen som gick runt på Ios, vinkade glatt åt allt och alla och det mesta var smått vansinnigt och kaosliknande men fruktansvärt roligt. De hamnade vid ett tillfälle i slagsmål med greker men som tur var hade de brittiska, hårdhudade, grabbar till hjälp som visste hur man slogs och grekerna flydde hals överhuvud och Manchester-gänget och J&J tände en eld på stranden och dansade runt den och sjöng av någon outgrundlig anledning ”Wir sind alle kartoffeln”, tills polisen kom och körde bort dem.

John hamnade dessvärre på obestånd under den här tiden och var väl lite sur för det och Jerker hade lite dåligt samvete för detta men John redde sig ändå. Hängde dock med i svängarna i alla fall och skaffade sig nya vänner i form av två bröder från USA som på dansgolven trodde att de var Mick Jagger och försökte dansa som honom och det var helt absurt för de gick upp i personifieringen till ett hundra procent och både Jens och Jerker tyckte att de var fruktansvärt pinsamt. Men John tyckte att det var ok, vilket för Jerker var obegripligt.

Dagarna och nätterna rusade fram alldeles för fort och en morgon så vaknade Jerker i armarna på en flicka som han trodde hette Jessica och insåg med fasa att dagen och natten som han stod inför var hans sista på ön. Han satte sig upp i sängen och Jessica vaknade. ”Va?” Sade hon och log. ”Vad händer sötnos? Lägg dig ner igen.” Hon såg orolig ut. ”Snälla försvinn inte, inte än”, sade hon tyst. Jerker smekte henne över kinden och sade, ”ingen fara, det är min sista dag på ön, fick lite panik bara.” Han lade sig ner igen och flickan vid hans sida lader armarna om honom och somnade. Jerker låg tyst på rygg och stirrade i taket. Fan också tänkte han. Jag vill inte åka hem.

Senare på dagen så satt han och Jennifer, inte Jessica, och åt frukost på samma ställe vanligt var och hon var precis så söt och gullig som hon varit kvällen innan. ”Ska du träffa Jens sen?” Frågade hon leende. Jerker tittade på henne och skrattade till. ”Antagligen”, sade han. ”Hurså? ”Ja jag tänkte bara att radarparet J&J inte kan vara utan varandra sista kvällen”, log hon och lade huvudet på sned. ”J&J?” Flinade han. ”Är det common knowledge nu?” Jennifer log sött. ”Japp! Ni är ett epitet sötnos och ni är så gulliga ihop. Och när man talar om trollen”, sade hon och pekade över hans axel.

Och så var de samlade igen. Jens, Jerker, John och de mer eller mindre korkade bröderna från det förbannade landet i väst Steve och Andy, manchesterfolket Alice, Lucy, Mike och Phil samt Jennifer som varit Jerkers flicka de senaste två dygnen.

Efter avslutad frukost med stora mängder kaffe och croissanter så var det dags för det obligatoriska partiet av quarter, ett krökarspel introducerat av USA bröderna. En helflaska Ouzo beställdes in och endast ett glas som ställdes mitt på bordet. Glaset fylldes till hälften med den grekiska spriten och spelet gick ut på att försöka studsa ett mynt stort som ett quarter dito mot bordet och försöka få det att hamna i glaset. Om du missade så gick turen vidare men om myntet hamnade i glaset så fick den som kastade välja vem som skulle dricka eller också förpläga sig själv. En kantträff, det vill säga om quartern studsade på kanten och sedan ner i spriten fick till följd att kastaren fick välja ut två personer till att hälla i sig den hostmedicinsmakande alkoholen. Alternativt ta en shot själv och ge den andra till någon annan. I början av spelet så var det populärt att dricka själv för att så att säga komma igång, men ju längre leken pågick och berusningen satte sig så försökte du i möjligaste mån, om det gick, undvika att hamna i dricka-sprit-läget. En stor del av pennalism ingick i leken på så sätt att den som började bli packad ofta valdes ut till att dricka mer, men för att göra allt mer humant så hade du rätt att var tredje varv vägra om du blev utvald. När flaskan var tom avbröts spelet och sedan tog bad och sol över tills det senare på kvällen var dags för middag.

Jerker var den enda som skulle lämna ön nästa dag och alla uttryckte sin sympati och det var lite vemodigt i gruppen under middagssittningen. Jennifer var den som var mest ledsen och fällde några tårar och Jens kändes också lite låg och den riktiga partystämningen ville inte riktigt infinna sig till en början Men efter ett par timmar så var cirkusen igång igen. Alla spreds som för vinden och hoppandet mellan barerna som gräshoppor tog fart. Jennifer försvann med en väninna efter att hon mer eller mindre tvingat Jerker till att ses på Blue note innan det var sovdags. De båda Mick Jaggrarna seglade iväg med John i släptåg på något dansgolv struttande som tuppar och med plutande läppar och var borta i sin egen lilla värld där bara de förstod vad som försiggick. Alice gjorde ett sista försök med Jens men han avstod ännu en gång så hon blev sur och lämnade partiet tillsammans med Lucy, Mike och Phil så till slut så var det bara Jerker och Jens kvar.

Ingen i den, enligt Jennifer, famösa duon J&J var på topp och de strövade planlöst omkring och tog en öl eller en drink här och där. De sa inte så mycket utan satt mest och kommenterade folk runt omkring sig och hade det lite småmysigt. Var bara lätt berusade och det var skönt tyckte Jerker som skulle upp tidigt för att hinna med båten in till Pireus. ”Det suger att du ska åka hem”, sade Jens plötsligt och såg Jerker i ögonen. Jerker nickade. ”Inte så kul, hade gärna stannat en vecka till. När drar du hem?” ”Vet inte riktigt.” Sade Jens och tände en cigg, bjöd en till Jerker som tog den och Jens tände den åt honom. ”Har två veckor kvar på interrailkortet och det tar väl två till tre dagar att komma hem.” Han suckade. ”Börjar tröttna lite på Ios nu så jag funderar på att dra till en annan ö några dagar för att landa lite.” Jerker nickade. ”Kan nog vara klokt. Känner mig lite nojig över att avbryta det här festandet så abrupt. Kommer väl att sitta som ett skakande asplöv på planet hem”, skrattade Jerker.

De lämnade baren de satt på och gick neråt hamnen till. Kom till slut fram till en butik som sålde vin och öl och ost och bröd och annat smått och gott. Jens stannade och sa, ”jag har en idé. Vad sägs om att vi köper lite vin och lite käk och klättrar upp klipporna där intill hamnen för lite vegeterande och gör ett allvarligt försök att lösa världsproblemen”, flinade han. ”Kanonidé”, sade Jerker. Jag har faktiskt några skitbra funderingar på hur världen skulle kunna bli bättre”, skrattade han. ”Har vi cigg så det räcker?”

Hamnen var bedövande vacker så här från ovan. En stjärnhimmel som från en Disneyfilm och med båtar som tyst med tända lanternor sakta gled in och ut ur hamnen. Avlägset slammer och rasslande från kedjor och upprörda röster som fraktades över det spegelblanka vattnet som av osynliga svanar och steg med uppvindarna vid klippväggen vidare upp till Jens och Jerker där de satt tysta och drack vin och åt ost och insöp skådespelet.

”Det är vackert”, sade Jens. ”Magiskt”, sade Jerker. ”Det är knappt att man kan tro att det här på riktigt”, fortsatte han. ”Jag kan nästan känna hur vintergatans vibrationer fortplantar sig ner och in i min själ.”

Och det var precis vad som verkade hända. För luften började verkligen att vibrera påtagligt när Jens sakta lutade sig närmare honom. Och när han såg honom i ögonen, och det kändes som om han kunde se rakt igenom honom, så stannade tiden.

Jerker stoppade impulsen att flytta sig och satt som i trans stilla och höll omedvetet andan. Jens lade sin hand på hans lår och den kändes brännhet och Jerker vände sitt ansikte emot Jens brunbrända oval som var mycket nära nu och han visste vad som skulle hända. Och när deras läppar möttes så lätt som en beröring av en fjäder så öppnade Jerker sin mun och besvarade kyssen. Hur länge de kysstes var omöjligt att avgöra men när den bröts så satt Jerker tyst med ett hysteriskt dunkande hjärta och stirrade rakt framför sig ut i den sagolikt vackra grekiska natten. Hans medvetande kändes som det var utanför hans kropp. Som om han såg på situationen på avstånd.

Ingen sade något på en lång stund. De rökte var sin cigarett och halsade vin ur samma flaska. Tystnaden var bra, och det var skönt att den var just det tänkte Jerker.

”Hur känns det?” Frågade Jens tyst till slut. ”Okej antar jag”, svarade Jerker lika lågmält. ”Skumt, men okej som sagt.” Jens drack djupt ur flaskan och sade sedan med darr på rösten, ”vad bra.” Jerker satt återigen tyst. ”Fast jag vet inte”, började han säga. ”Tyst nu Jerker!” Avbröt Jens honom. ”Snälla säg inget mer. Vi stannar klockan här och nu. Låt oss minnas det här som bra. Skumt men bra som du sa.” Jerker tittade länge på honom och han såg vädjan i Jens blick. Han nickade. ”Skumt och omtumlande men bra, det är nice. Du har rätt”, sade han och log. ”Det är så jag också vill minnas den här kvällen. Jens såg ut att vara nöjd med det svaret och vände blicken ut mot havet.

En kort stund senare så reste sig Jens upp och öppnade axelväskan han alltid bar på. Tog upp ett anteckningsblock och en penna och skrev en stund och rev av lappen och räckte den till Jerker. ”Det här min adress och telefonnummer i Varberg om du har vägarna förbi någon gång”, sade han. Jerker tog emot papperslappen, läste och stoppade den i fickan. ”Och vad händer nu då?” Frågade han.

”Jag går hem till mig Jerker.” Sade han efter att ha tänkt efter en stund ”Det var fantastiskt att få lära känna dig”, sade han med tjock röst. ”Detsamma Jens, det vet du att jag tycker, eller hur?” Sade Jerker. Jens nickade, drog handen genom håret och började gå. ”Don’t be a stranger”, sade han till sist och gick utan att vända sig om en enda gång.

Jerker såg länge efter honom. Drack upp det sista vinet, slängde det som var kvar av osten i havet och gick hem till grottan för att sova ett par timmar innan båten gick.

De sågs aldrig igen.