Just den här dagen stod solen lågt. Jerker höll sig i räcket intill den lilla ån som stillsamt flöt obekymrad genom staden. Det var varmt trots årstiden och ett gäng gräsänder satt på stenarna i vattnet och andra vaggade fram och tillbaka på gräsmattorna intill och skrek med jämna mellanrum sitt karakteristiska määk, määk, määk . Jerker flinade och undrade vad det betydde för det sades med ackuratess och pondus. Han härmade dem och de stirrade oförstående på honom. En något, föreföll det, beskänkt man med rullator som stod en bit bort ropade, ”vad fan håller du på med?” Han började rulla sig fram emot Jerker och såg hotfull ut. ”Vi snackar bara lite”, sade Jerker sköt upp sin hatt i nacken när mannen stod intill honom. ”Vill du ha en sup?” Frågade mannen och halade upp en flaska Koskenkorva ur korgen på sin rullande stol och såg inte fullt så arg ut längre. Jerker skakade på huvudet. ”Nej tack, sånt där är farligt för mig” Mannen tog en djup klunk och såg sedan ingående på Jerker. ”Fick du något svar?” Han nickade åt fåglarna till. ”Nej.” Jerker ryckte på axlarna. ”Fel dialekt antar jag”, fortsatte han och flinade ”Om du tar en sup så går det kanske bättre,” sade mannen.” Jag heter Sven förresten”, sade han sedan och räckte fram handen. ”Jerker”, sade Jerker och besvarade handslaget.

De stod tillsammans sedan tysta och studerade gräsänderna. Med jämna mellanrum så sträckte Sven fram flaskan och varje gång som Jerker avböjde så drack han djupt. Sven var en fårad man tänkte Jerker. Märkt av livet han levt. Grått, tunt, stripigt hår och iklädd för stora byxor, en sjavig kavaj och sandaler utan strumpor. Han luktade av svett och smuts och sprit.

Undrar när han gav upp? Tänkte Jerker. När slutade han att bry sig om huruvida han skulle bli galen eller inte? När bestämde han sig för att bli en fredlös, en designad bruten man i en Sherwoodskog av alkohol och hopplöst leverne?

”Hur länge har du supit?” Frågade han abrupt sedan. Sven skrattade högt som berusade gör och dunkade Jerker i ryggen. ”Sedan jag var grabb”, sade han sedan tyst. Han vände på rullatorn och satte sig ner. ”Fråga inte varför bara för då slänger jag dig i ån.” Jerker såg på honom och lade en hand på hans axel. ”Jag vet varför”, sade han. Sven skruvade på korken på flaskan och ställde ner den i korgen. ”Jag vet att du vet”, sade han sedan. ”Det syns på dig.” Jerker kände sig förolämpad. Men han antog att det var så. Ränderna går aldrig ur hur gärna du än ville tänkte han vemodigt och avstod från att kommentera utsagan.

”Jag hade vänner gång i tiden”, sade Sven efter en stund när tystnaden blivit alltför påtaglig. ”Och jag skulle ge mycket för att få den tiden tillbaka.” Han suckade och det rosslade i hans luftrör. ”Men när det är över så är det över och det är ingen idé att spela upp något jävla Noréndrama över det. Det är bara att dra upp axlarna och slagen på rocken och gå vidare.” Han flinade, men hur det nu var så fanns osäkerhet och rädsla i hans ögon. ”Världen går vidare utan mig”, sade han vemodigt sedan. Jerker sade ingenting mera utan stod tyst vid hans sida och såg på vattnet som slingrade sig kring stenarna. En sädesärla kom och satte sig på räcket en bit bort och satt och vippade på stjärten. ”Vet du att sädesärlan alltid kommer till Sverige på min födelsedag?” Sade han. Sven tittade på honom tvivlande. ”Exakt på den dag du fyller år? Knappast grabben.” ”Ja kanske inte exakt men i början på april i alla fall.” Sven nickade eftertänksamt, som om Jerker just förmedlat en stor sanning. ”Vilken månad fyller du då?” Frågade Jerker. ”Har inte den blekaste aning”, sade Sven. Jerker skrattade till. ”Va! Vet du inte när du är född?” Sven plockade upp flaskan igen, skruvade av korken och drack. ”Nä.” Och så var det slutsnackat om den saken.

Allt som var bra en gång, förändras till något ohållbart och dåligt, tänkte Jerker. Det är så för de flesta antar jag. Det kommer och går och allt blir annorlunda. Som vågor av känslor och sinnesstämningar och en del klarar av det och anpassar sig, rider på vågkammen med håret som en flagga i vinden. Medan andra dyker ner i vågdalarna för att aldrig mer ta sig upp. Förblir avtrubbade och förvirrade och Gud vet varför det är på det sättet. Minnen som håller dig i ett järngrepp, tänkte han vidare. Jag har varit där och är väl där fortfarande ibland men det är som Sven säger. Ingen mening med brottas med sådant som du aldrig kommer att besegra.

Det är lättare sagt än gjort dock. Flaskan gör det mer hanterbart, men tar över, och till slut så sitter du där fjättrad. Men vad fan! Varför inte egentligen? Vad är för mening med att leva ett liv där allt är emot dig och varje dag är en kamp för tillvaron? Bättre då att ta till det som fördunklar och får dig att glömma. Om det inte drabbar någon annan tänkte Jerker. Men det gör det ju alltid förstås och om du väljer ett liv där du famlar i dimman så lämnar du trasighet i dina spår. Och de finns kvar även om du gör ditt bästa för att förtränga och förvanska det som varit.

Sven tömde det sista ur flaskan, reste sig upp, vände rullatorn åt rätt håll och gjorde sig beredd att gå vidare. Han tittade på Jerker med såsig blick. ”Du ska inte tro att du är bättre än jag grabben”, sade han sluddrigt. ”Det gör jag inte heller”, sade Jerker. ”Jag vet att jag inte är det till och med.” Sven vände bort blicken och rullade iväg. Gräsänderna var i vägen så han skrek, ”flytta på er ankdjävlar!” ”Määk, määk, määk”, sade änderna och flydde hals över huvud åt alla håll.

”Det är inga ankor”, ropade Jerker efter honom. ”Det var det som de sa Sven.” ”Vi är inga djävla ankor”, fortsatte han och härmade de flyende fåglarna. Sven glodde på honom. Gav Jerker fingret och fortsatte på sin inslagna väg lika avtrubbad och förvirrad som när han först anträdde den.

Jerker suckade djupt och tände en cigg. Och han tänkte tankar som var som vatten i hans händer. Lika flyktiga som cigarettröken som steg upp mot den blå himlen och vidare ut mot det stora havet.