Ridån gick upp. Det gick ett sus genom publiken. Strålkastarljus skar genom den av rök fyllda scenen och träffade en människa klädd i svart burnus och om det var en kvinna eller man gick inte att avgöra. Suggestiv musik spelades och i lokalen gungade som ett skepp i nöd, förväntan och spänning.

Den unge mannen vaknade och satte sig kapprak upp i sängen. Förvirring rådde och det tog en stund innan mannen orienterat sig och hittat rätt och han till slut visste var han var. Jerker hade varit långt borta. Han drog en djup suck och lade sig ner igen och lät sina ögon följa sprickorna i gipstaket. Fuktskadan i det södra hörnet var kvar och om det regnade kraftigt så hade han en hink i förrådet som fick samla upp dropparna som sipprade igenom taket. Han tänkte att han borde klättra upp på taket och lösa problemet. Han tänkte ofta så, att han skulle göra saker och ting, men han kom aldrig till skott. Det var som en osynlig vägg, en seg böljande barriär som hindrade honom.

Personen på scenen rörde sig sakta i takt till musiken. Det långa tyget i klädesplagget böljade. Rörelserna blev yvigare, övergick till en dans. Det långsamma tempot i musiken höjdes och så även volymen. Dansen var magisk och dansaren flöt fram över scenen som om gravitationen upphört att existera och utförde hopp som tycktes omänskliga. Publiken satt hänförd, sögs in av föreställningen som av ett svart hål. Plötsligt upphörde den dunkande rytmen och dansaren stannade mitt på estraden och stirrade ut i publiken, slet bort tyget som dolde ansiktet och ett långt svallande svart hår föll ner över hennes axlar, för det var en kvinna, och sedan tycktes hon lyfta från marken. Hon steg sakta rakt upp två meter med armarna utsträckta och försvann sedan i en rökpuff. En hörbar vibration grep publiken och ridån föll i samma sekund.

Jerker masade sig upp ur sängen och gick ut på tomten och såg ut över sjön. Det var tidigt på morgonen och dimman låg kvar över vattenytan. Han stod där i bara pyjamas och lät naturen fylla honom till brädden. Det våta gräset kittlade hans fötter och det hoppade en koltrast en bit bort och fångade den ena masken efter den andra. Den svarta fågeln lade huvudet på sned, lyssnade och körde ner näbben i myllan och drog upp det krälande krypet som släppte från marken som ett utsträckt gummiband och snodde sig runt gulnäbben och slukades sedan.

”Fy fan vad äckligt”, sade Jerker. Fågeln stannade upp och tittade på honom och såg arg ut. ”Har du smakat eller?” Frågade trasten. Jerker skakade på huvudet och gjorde en grimas. ”Äta mask, skojar du? skulle aldrig falla mig in.” Den gulnäbbade fnös och flög iväg. Jerker gick tillbaka till huset och satte sig på verandan. Han slöt sina ögon och kunde höra hur gräset växte, känna hur vinden tog fart från andra sidan sjön och gjorde sig beredd att blåsa bort den skira dimma som fortfarande höll sig kvar. Den skulle vara tvungen att ge upp, som den gjorde varje morgon, motvilligt.

Solen värmde Jerkers tunna kropp och han kände sig hungrig så han reste sig upp och gick in för att laga frukost. I skogsbrynet satt en räv och observerade den unge mannen. Räven hade sett honom förut och även om den inte var rädd så höll den röde sig avvaktande. Mannen var ju trots allt en människa, och människor är opålitliga det hade den lärt sig. När den här räven var ung så hade han en illusion om att människor var goda varelser, vilket de inte var. Det hade han lärt sig då ond bråd död drabbade hans mor, orsakat av en människa med gevär. När Jerker gick så vågade räven sig ut på gräsmattan, gäspade stort och sökte sig nedan ner till stranden för att försöka fånga en groda eller två.

Ridån hade fallit och stannade nere. Ljuset var fortfarande släckt i lokalen och förväntan bland publiken var stor. Illusionen av den svävande kvinnan som försvunnit i ett moln av rök hade orsakat ett mummel av röster. Det talades om rep men ingen hade sett något, inte ens de som satt på första raden. Den lågmälda, förföriska musiken hade återupptagits och tystnad lade sig som ett täcke över åskådarna och när ridån återigen sakta höjdes så satt alla på helspänn. Det var svart på scenen. Inte en skymt av ljus någonstans. Ett hasande ljud hördes från scenen, som om någon släpade en stor säck med sand över tiljorna.

Jerker hyste ett hopp. Och han levde på det. Åt på hoppet varje dag som om vore det en brödbit. Tugga efter tugga, malde brödet mellan tänderna och det gav honom vad han behövde för att leva vidare. Han var beroende av sina hoppfulla tankar. Utan dem skulle livet te sig torftigt och utan innehåll. Den unge Jerker gick varje morgon en ny dag till mötes med armarna utsträckta som om han ville omfamna dagen och hans hjärta var en plats där goda intentioner frodades. Han var sällan ledsen och han kunde inte minnas när han gråtit senast.

När Jerker såg sig själv i spegeln så tänkte han att det var så här han ville vara, och han tänkte på sin syster som inte var som han var. Hon var som en skugga med obskyra konturer och den mörka siluetten var ständigt närvarande och Jerker tänkte att det vore bra om den inte var det. Han fick dåligt samvete när hans tankar gick i de banorna. Men hon var som hon var och hon ville vara på det sättet och en gång i tiden gick de på samma väg och och kärlekens ljus lyste deras väg. Det var inte så längre. Han såg till slut det hon inte kunde, eller ens ville se och de gick vilse i oförståendets labyrint. Hennes visioner var inte hans och Jerker satte till slut upp ett tyst försvar som inte gick att bryta ned och hon gav upp och flydde till sitt eget land. Hon bodde där nu och hon väntade. På vad visste han inte och han hade slutat med att försöka förstå.

Ett skrik bröt plötsligt tystnaden. Ett hjärtskärande skrik som skar som en vass kniv genom struparna på de som satt i lokalen. Och det slutade inte utan ökade i intensitet tills skriet var på gränsen till vad någon människa kunde uthärda. Då upphörde det, och ljuset tändes på estraden, ett svagt ljus som nätt och jämt avslöjade en svart sfär som pulserade som ett hjärta. Ett rytmiskt dunkande, dovt och som till en början bara var som något som kändes i kroppen men som succesivt steg till hörbara frekvenser och alla hjärtan bland män och kvinnor slog efter en stund i samma takt i en osynlig gemenskap. Ett rött ljus tändes i den svarta sfären, till en början så svagt att det knappt var förnimbart men det ökade i intensitet och höll samma takt som slagen. Det var som ett hjärta, en livsmuskel och det kändes för publiken som om det slutade slå så skulle livet upphöra.

Jerkers visioner svävade omkring honom som en aura. Han levde däri och allt föreföll möjligt om han höll sig i sin bubbla. Han hade inga utstuderade mål, inget som han väntade på. Han befann sig i något som gav honom tillfredsställelse och han fann en kraft i det som av mänskligheten kallades för universum. Som om han var kopplad till livet självt via osynliga vener och han var övertygad om att gudstro hos människor på jorden bottnade i den här känslan. Och i okunskap och vilsenhet om vad känslan kom ifrån och för att kunna förklara för sig själva vad de upplevde var så myntades begreppet Gud. Det är gott så tänkte Jerker, men naivt. Att tro på en gud som via den helige ande avlade Jesus var svårt att ta in för Jerker. Han satte istället sin tro till någon slags energi som det var möjligt att hämta livskraft ur om du lärt dig koden. Men okej, Gud var väl bättre än ingenting tänkte han. Gud i alla dess former var ändå bara samma sak. En pulserande energikälla i det stora, svarta, outgrundliga som planten jorden befann sig i.

Och allt var för honom en känsla av att kunna se vad som var fördolt för andra. Och även om han inte var underbar och fullkomlig ännu så visste Jerker att han var på väg. Det var bara en tidsfråga.

Det röda pulserande ljudet och det som liknade hjärtslag pågick under en lång tid, men för de som var i teaterlokalen hade tiden upphört att existera. Det var som om alla pulsslag hos den förhäxade publiken var synkroniserade och utan att någon hade lagt märke till det så hördes andningsljud. Tunga, djupa andetag som omedvetet anammades av de kvinnor och män som var med om skådespelet. Allt var hjärtslag och andetag och harmoni och vad som varit innan hade raderats. Att de satt där de satt var allt som existerade. Hur de kommit dit och varför de var där fanns inte längre i begreppsvärlden. Det som var just här och nu var allt som fanns till och att något annat ens existerat var en abstrakt tanke, en illusion.

Jerker såg ut genom fönstret och kunde känna, tyckte han, hur jordklotet roterade. Upplevde för några sekunder hur allt var sammansatt och han hade för ett ögonblick samma känsla som i en slänggunga på ett nöjesfält. Skrämmande, hisnande, men när det värsta lagt sig, häpnadsväckande. Som att sväva fritt utan några förtöjningspunkter, inga band. Som en fri ande i en värld utan normala hållpunkter och han insåg att den tillvaro som han dittills betraktat som någorlunda verklig bara var en kedja av ändlösa illusioner.

Han reste sig upp och gick ut och satte sig återigen på verandan som han byggt själv. Slöt sina ögon och när solen gick i moln så såg Jerker för sin inre syn en stor, svart sfär som pulserade som ett hjärta och slagen kändes i hela kroppen. Hans andetag var så djupa nu att det var som en evighet mellan in och utandning. Tid och rum var inte längre nödvändiga.

Den stora illusionen, som var grunden på vilken Jerkers tillvaro vilade, upplöstes nu sakta och obevekligt och allt som varit tidigare fick outgrundliga proportioner. Inget var längre som förut. Jerker satt där han satt och lät det som hände ha sin gång. Det fanns inga alternativ. Han tänkte att han inte förstod riktigt, varför allt hände nu, utan förvarning, men att det inte hade någon betydelese och han kände ett lugn, en upphöjdhet, och tiden stannade. Allt skulle nu äntligen få ett slut tänkte han och knäppte av någon anledning sina händer. En invand handling, som en reflex.

Jerker hade hela sitt liv haft en önskan att bli älskad tänkte han nu, och han hade sålt sin själ för att uppnå sitt mål. Men i den här stunden så kändes sådana tankar överflödiga. För nu gick ridån ner. Lokalen tömdes, gapade tom och öde, och lämnade plats för en ny publik. Säten smällde när alla lämnade sin platser och solen skulle gå ner och den skulle gå upp igen. Och i den kosmiska väv där allt existerade, märktes ingenting av det som hände på den lilla planten jorden i allmänhet, och på Jerkers veranda i synnerhet.

För allt var som det skulle vara. Och skulle komma att bli, nästa dag.