Månad: september 2023

Avtrubbad och förvirrad

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Just den här dagen stod solen lågt. Jerker höll sig i räcket intill den lilla ån som stillsamt flöt obekymrad genom staden. Det var varmt trots årstiden och ett gäng gräsänder satt på stenarna i vattnet och andra vaggade fram och tillbaka på gräsmattorna intill och skrek med jämna mellanrum sitt karakteristiska määk, määk, määk . Jerker flinade och undrade vad det betydde för det sades med ackuratess och pondus. Han härmade dem och de stirrade oförstående på honom. En något, föreföll det, beskänkt man med rullator som stod en bit bort ropade, ”vad fan håller du på med?” Han började rulla sig fram emot Jerker och såg hotfull ut. ”Vi snackar bara lite”, sade Jerker sköt upp sin hatt i nacken när mannen stod intill honom. ”Vill du ha en sup?” Frågade mannen och halade upp en flaska Koskenkorva ur korgen på sin rullande stol och såg inte fullt så arg ut längre. Jerker skakade på huvudet. ”Nej tack, sånt där är farligt för mig” Mannen tog en djup klunk och såg sedan ingående på Jerker. ”Fick du något svar?” Han nickade åt fåglarna till. ”Nej.” Jerker ryckte på axlarna. ”Fel dialekt antar jag”, fortsatte han och flinade ”Om du tar en sup så går det kanske bättre,” sade mannen.” Jag heter Sven förresten”, sade han sedan och räckte fram handen. ”Jerker”, sade Jerker och besvarade handslaget.

De stod tillsammans sedan tysta och studerade gräsänderna. Med jämna mellanrum så sträckte Sven fram flaskan och varje gång som Jerker avböjde så drack han djupt. Sven var en fårad man tänkte Jerker. Märkt av livet han levt. Grått, tunt, stripigt hår och iklädd för stora byxor, en sjavig kavaj och sandaler utan strumpor. Han luktade av svett och smuts och sprit.

Undrar när han gav upp? Tänkte Jerker. När slutade han att bry sig om huruvida han skulle bli galen eller inte? När bestämde han sig för att bli en fredlös, en designad bruten man i en Sherwoodskog av alkohol och hopplöst leverne?

”Hur länge har du supit?” Frågade han abrupt sedan. Sven skrattade högt som berusade gör och dunkade Jerker i ryggen. ”Sedan jag var grabb”, sade han sedan tyst. Han vände på rullatorn och satte sig ner. ”Fråga inte varför bara för då slänger jag dig i ån.” Jerker såg på honom och lade en hand på hans axel. ”Jag vet varför”, sade han. Sven skruvade på korken på flaskan och ställde ner den i korgen. ”Jag vet att du vet”, sade han sedan. ”Det syns på dig.” Jerker kände sig förolämpad. Men han antog att det var så. Ränderna går aldrig ur hur gärna du än ville tänkte han vemodigt och avstod från att kommentera utsagan.

”Jag hade vänner gång i tiden”, sade Sven efter en stund när tystnaden blivit alltför påtaglig. ”Och jag skulle ge mycket för att få den tiden tillbaka.” Han suckade och det rosslade i hans luftrör. ”Men när det är över så är det över och det är ingen idé att spela upp något jävla Noréndrama över det. Det är bara att dra upp axlarna och slagen på rocken och gå vidare.” Han flinade, men hur det nu var så fanns osäkerhet och rädsla i hans ögon. ”Världen går vidare utan mig”, sade han vemodigt sedan. Jerker sade ingenting mera utan stod tyst vid hans sida och såg på vattnet som slingrade sig kring stenarna. En sädesärla kom och satte sig på räcket en bit bort och satt och vippade på stjärten. ”Vet du att sädesärlan alltid kommer till Sverige på min födelsedag?” Sade han. Sven tittade på honom tvivlande. ”Exakt på den dag du fyller år? Knappast grabben.” ”Ja kanske inte exakt men i början på april i alla fall.” Sven nickade eftertänksamt, som om Jerker just förmedlat en stor sanning. ”Vilken månad fyller du då?” Frågade Jerker. ”Har inte den blekaste aning”, sade Sven. Jerker skrattade till. ”Va! Vet du inte när du är född?” Sven plockade upp flaskan igen, skruvade av korken och drack. ”Nä.” Och så var det slutsnackat om den saken.

Allt som var bra en gång, förändras till något ohållbart och dåligt, tänkte Jerker. Det är så för de flesta antar jag. Det kommer och går och allt blir annorlunda. Som vågor av känslor och sinnesstämningar och en del klarar av det och anpassar sig, rider på vågkammen med håret som en flagga i vinden. Medan andra dyker ner i vågdalarna för att aldrig mer ta sig upp. Förblir avtrubbade och förvirrade och Gud vet varför det är på det sättet. Minnen som håller dig i ett järngrepp, tänkte han vidare. Jag har varit där och är väl där fortfarande ibland men det är som Sven säger. Ingen mening med brottas med sådant som du aldrig kommer att besegra.

Det är lättare sagt än gjort dock. Flaskan gör det mer hanterbart, men tar över, och till slut så sitter du där fjättrad. Men vad fan! Varför inte egentligen? Vad är för mening med att leva ett liv där allt är emot dig och varje dag är en kamp för tillvaron? Bättre då att ta till det som fördunklar och får dig att glömma. Om det inte drabbar någon annan tänkte Jerker. Men det gör det ju alltid förstås och om du väljer ett liv där du famlar i dimman så lämnar du trasighet i dina spår. Och de finns kvar även om du gör ditt bästa för att förtränga och förvanska det som varit.

Sven tömde det sista ur flaskan, reste sig upp, vände rullatorn åt rätt håll och gjorde sig beredd att gå vidare. Han tittade på Jerker med såsig blick. ”Du ska inte tro att du är bättre än jag grabben”, sade han sluddrigt. ”Det gör jag inte heller”, sade Jerker. ”Jag vet att jag inte är det till och med.” Sven vände bort blicken och rullade iväg. Gräsänderna var i vägen så han skrek, ”flytta på er ankdjävlar!” ”Määk, määk, määk”, sade änderna och flydde hals över huvud åt alla håll.

”Det är inga ankor”, ropade Jerker efter honom. ”Det var det som de sa Sven.” ”Vi är inga djävla ankor”, fortsatte han och härmade de flyende fåglarna. Sven glodde på honom. Gav Jerker fingret och fortsatte på sin inslagna väg lika avtrubbad och förvirrad som när han först anträdde den.

Jerker suckade djupt och tände en cigg. Och han tänkte tankar som var som vatten i hans händer. Lika flyktiga som cigarettröken som steg upp mot den blå himlen och vidare ut mot det stora havet.

Vill du ha lite gröt?

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

På natten hördes radion genom väggarna. Som ett mummel som aldrig upphörde. Ute blåste det hårt för havet var nära och grenarna på träden som växte alldeles intill den timrade stugan skrapade mot väggarna som vassa klor på hungriga vargar. Och ingen i huset kunde sova. Och snart skulle döden komma som en befrielse. De sömnlösa visste detta men hur det var att leva i dödsskuggans dal visste bara han som gjorde det. Var han rädd? Eller hade han accepterat att det snart skulle vara slut? Var det överhuvudtaget möjligt att sätta sig in i dödens mysterium?

Den gamle mannen sade inte så mycket när han var för sig själv. Hade ju också bara sin katt att tala med. Han lyssnade därför på radio dygnet runt och gick omkring i en bubbla och vad han tänkte på yppade han aldrig för någon människa. Det var som om han var någon annanstans. Som om han redan var på väg och slagit in på den stig som ledde bort, eller hem, eller till det som inte var någonting och han såg frågande ut. Munnen var ofta halvöppen och ögonen hade som en slöja över sig och han undvek konflikter som en fladdermus hinder om natten.

Det hade alltid varit lättare för honom att springa, fly, än att säga vad som behövdes sägas. Han hade varit som en matador som undvikit livets konflikter som tjurfäktaren tjuren. Vänt kappan efter vinden när det blåst snålt och inte riktigt orkat vara en sådan som han av samhället förväntades vara. Men att acceptera att det var på det sättet gick inte för sig. Innerst inne så visste han förstås men istället för att tänka på sådant så skruvade han upp radions volym eller tittade på teve.

”Vill du ha lite gröt?” Frågade han katten varje morgon. Katten bara glodde på honom och sade, ”nej gubbe! Jag vill inte ha någon gröt, inte idag heller.” Den gamle mannen sade ingenting utan drack sitt kaffe i lugn och ro och åt sin gröt. Sörplade ljudligt vid varje sked han stoppade i munnen. Diskade sin tallrik fastän hade diskmaskin och gick och lade sig igen.

Ensamheten var kvävande men hade blivit en del av honom. Ljud var därför viktigt och utan etern så skulle han blivit vansinnig. Den gamle mannen hade dock varit ensam så länge att han glömt bort hur det var att ha någon i sin närhet. De få besök han fick upplevde han som påfrestande och även om han gjorde sitt bästa för att inte visa hur besvärad han var. Så önskade han att gästen eller gästerna skulle åka hem redan efter en dag om de kom långväga ifrån och gå efter en timme om det var en granne. Ibland så önskade han att allt det som var livet skulle ta slut för ofta så kändes det så meningslöst. Varför skulle han gå här själv i sin trädgård som han knappt orkade sköta längre, frågade han sig själv. Och vad har det för betydelse om gräset är klippt och ogräset rensat?

Men de gånger när han satt med sin whisky på verandan i solskenet och lyssnade på sitt älskade P1 så var det inte så illa. Och då och då när han kände sig pigg så tog han cykeln ner till havet och satt där på en bunker från när det var krig i världen och lyssnade på vinden och vågorna som slog rytmiskt emot stenarna i strandkanten. Då mådde han bra.

Var han nöjd med sitt liv som han levat? Ja det skulle han nog säga om någon frågade. Visserligen så fanns det väl saker och ting som han gjort som inte var helt lyckade. Men vem kunde säga med gott samvete att allt han eller hon företagit sig under sin livstid var klanderfritt, tänkte han. Han hade varit gift men hans fru dog alldeles för tidigt. Och han hade varit sambo men även den kvinnan försvann. Hon löste helt sonika en enkel biljett till dimmornas land där hon förliste mot förvirringens klippor. Han bodde nu kvar i hennes hus och han rådde sig själv men nog hade tanken på äldreboende föresvävat honom. Men nej, så länge som han kunde tänka någorlunda klart och sköta mathållning och personlig hygien och tvätta kläder så fick det gå ansåg han. Hellre trilla av pinn i en rododendronbuske knall och fall än att tyna bort på ett hem sade han ofta när någon föreslog institut alternativet.

Du får helt enkelt göra det bästa av din situation och inte gå omkring och vara rädd för det slut som står nära var hans filosofi. ”Det är inte så mycket att göra åt det du kisse lilla”, sade han till katten. ”Nä vi ska alla dö en gång”, svarade den svarta katten. Jamade sedan och hoppade upp i den gamle mannens knä. Han strök henne över pälsen med sina åldrade händer. ”Men vem ska ta hand om dig när jag dör då?” Frågade han tyst. Katten tittade på honom och lade huvudet på sned. ”Äh jag reder mig. Hela världen är full av möss och det finns alltid någon snäll människa som kan ge mig mat och husrum om det kniper”, sade hon. ”Som du gubbe”, sade katten och log.

”Tror du att det finns liv efter döden?” Frågade mannen katten en kväll när de skulle sova. Den låg som alltid vid hans fötter. ”Den som dör får se”, skrockade hon. Den gamle mannen skrattade högt. ”Nu var du rolig kattskrälle.” Han lade sig ner och drog upp täcket. ”Sov gott, vi ses i morgon.” Katten tittade länge på honom och ett sting av sorg stack henne i hjärtat.

”Nej det gör vi inte”, viskade katten tyst för sig själv. Hon kurade ihop sig för att sova. ”Jag kommer att sakna dig gubbe”, sade Mirjam som mannen kallade henne, och somnade sedan.

Och de hungriga vargarnas klor klöste på väggarna natten igenom. Vinden ven vemodigt och havet var i uppror. Och om några timmar skulle en ny dag vakna och ingenting väsentligt skulle vara förändrat.

Fredag.

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Jag gillar fredagar. Mer nu än förr. Andra tycker också om fredagar, och då av samma anledning som jag gjorde, när jag gick på en annan väg än jag gör nu. Det är fascinerande och på samma gång skrämmande att de flesta människor tycker att det är så erbarmligt tråkigt att arbeta att fredagar känns som en port till friheten.

Jag vet! ”I’ve seen that movie to.” Den som handlar om att arbete bara utförs för att få ihop pengar till sprit och nöjen.

Och detta att alkohol används för att stå ut med verkligheten. Och att den finns för att hålla människor i schack. Hur skulle vårt samhälle se ut om inte alkohol fanns? Skulle vi verkligen stå ut med att bli behandlade som barn av en regering som bara har profit som en morot dinglande framför sig i ett snöre om vi inte hade fredags och lördagsfyllan att se fram emot för att orka gå till jobbet på måndagsmorgonen?

In i dimman, kröka bort din ångest, och lid i fem dagar och längta till nästa fredag. Så är livet för alltför många. Och det var så för mig med i så många år.

Som sagt, jag gillar fredagar. Och jag tycker om att slippa gå till systemet och att inte behöva planera inköpen för att det ska räcka, vilket det aldrig gjorde.

Alkohol är ett skit som inte behövs anser jag. Den är ett opium för folket. Han sa så Marx och syftade på religionen. Men är inte spriten något som vi tillber istället för Gud i dagens samhälle?

Tyvärr så är det så.

Och idag är det fredag. Så trevlig helg alla vänner.

Den stora illusionen

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Ridån gick upp. Det gick ett sus genom publiken. Strålkastarljus skar genom den av rök fyllda scenen och träffade en människa klädd i svart burnus och om det var en kvinna eller man gick inte att avgöra. Suggestiv musik spelades och i lokalen gungade som ett skepp i nöd, förväntan och spänning.

Den unge mannen vaknade och satte sig kapprak upp i sängen. Förvirring rådde och det tog en stund innan mannen orienterat sig och hittat rätt och han till slut visste var han var. Jerker hade varit långt borta. Han drog en djup suck och lade sig ner igen och lät sina ögon följa sprickorna i gipstaket. Fuktskadan i det södra hörnet var kvar och om det regnade kraftigt så hade han en hink i förrådet som fick samla upp dropparna som sipprade igenom taket. Han tänkte att han borde klättra upp på taket och lösa problemet. Han tänkte ofta så, att han skulle göra saker och ting, men han kom aldrig till skott. Det var som en osynlig vägg, en seg böljande barriär som hindrade honom.

Personen på scenen rörde sig sakta i takt till musiken. Det långa tyget i klädesplagget böljade. Rörelserna blev yvigare, övergick till en dans. Det långsamma tempot i musiken höjdes och så även volymen. Dansen var magisk och dansaren flöt fram över scenen som om gravitationen upphört att existera och utförde hopp som tycktes omänskliga. Publiken satt hänförd, sögs in av föreställningen som av ett svart hål. Plötsligt upphörde den dunkande rytmen och dansaren stannade mitt på estraden och stirrade ut i publiken, slet bort tyget som dolde ansiktet och ett långt svallande svart hår föll ner över hennes axlar, för det var en kvinna, och sedan tycktes hon lyfta från marken. Hon steg sakta rakt upp två meter med armarna utsträckta och försvann sedan i en rökpuff. En hörbar vibration grep publiken och ridån föll i samma sekund.

Jerker masade sig upp ur sängen och gick ut på tomten och såg ut över sjön. Det var tidigt på morgonen och dimman låg kvar över vattenytan. Han stod där i bara pyjamas och lät naturen fylla honom till brädden. Det våta gräset kittlade hans fötter och det hoppade en koltrast en bit bort och fångade den ena masken efter den andra. Den svarta fågeln lade huvudet på sned, lyssnade och körde ner näbben i myllan och drog upp det krälande krypet som släppte från marken som ett utsträckt gummiband och snodde sig runt gulnäbben och slukades sedan.

”Fy fan vad äckligt”, sade Jerker. Fågeln stannade upp och tittade på honom och såg arg ut. ”Har du smakat eller?” Frågade trasten. Jerker skakade på huvudet och gjorde en grimas. ”Äta mask, skojar du? skulle aldrig falla mig in.” Den gulnäbbade fnös och flög iväg. Jerker gick tillbaka till huset och satte sig på verandan. Han slöt sina ögon och kunde höra hur gräset växte, känna hur vinden tog fart från andra sidan sjön och gjorde sig beredd att blåsa bort den skira dimma som fortfarande höll sig kvar. Den skulle vara tvungen att ge upp, som den gjorde varje morgon, motvilligt.

Solen värmde Jerkers tunna kropp och han kände sig hungrig så han reste sig upp och gick in för att laga frukost. I skogsbrynet satt en räv och observerade den unge mannen. Räven hade sett honom förut och även om den inte var rädd så höll den röde sig avvaktande. Mannen var ju trots allt en människa, och människor är opålitliga det hade den lärt sig. När den här räven var ung så hade han en illusion om att människor var goda varelser, vilket de inte var. Det hade han lärt sig då ond bråd död drabbade hans mor, orsakat av en människa med gevär. När Jerker gick så vågade räven sig ut på gräsmattan, gäspade stort och sökte sig nedan ner till stranden för att försöka fånga en groda eller två.

Ridån hade fallit och stannade nere. Ljuset var fortfarande släckt i lokalen och förväntan bland publiken var stor. Illusionen av den svävande kvinnan som försvunnit i ett moln av rök hade orsakat ett mummel av röster. Det talades om rep men ingen hade sett något, inte ens de som satt på första raden. Den lågmälda, förföriska musiken hade återupptagits och tystnad lade sig som ett täcke över åskådarna och när ridån återigen sakta höjdes så satt alla på helspänn. Det var svart på scenen. Inte en skymt av ljus någonstans. Ett hasande ljud hördes från scenen, som om någon släpade en stor säck med sand över tiljorna.

Jerker hyste ett hopp. Och han levde på det. Åt på hoppet varje dag som om vore det en brödbit. Tugga efter tugga, malde brödet mellan tänderna och det gav honom vad han behövde för att leva vidare. Han var beroende av sina hoppfulla tankar. Utan dem skulle livet te sig torftigt och utan innehåll. Den unge Jerker gick varje morgon en ny dag till mötes med armarna utsträckta som om han ville omfamna dagen och hans hjärta var en plats där goda intentioner frodades. Han var sällan ledsen och han kunde inte minnas när han gråtit senast.

När Jerker såg sig själv i spegeln så tänkte han att det var så här han ville vara, och han tänkte på sin syster som inte var som han var. Hon var som en skugga med obskyra konturer och den mörka siluetten var ständigt närvarande och Jerker tänkte att det vore bra om den inte var det. Han fick dåligt samvete när hans tankar gick i de banorna. Men hon var som hon var och hon ville vara på det sättet och en gång i tiden gick de på samma väg och och kärlekens ljus lyste deras väg. Det var inte så längre. Han såg till slut det hon inte kunde, eller ens ville se och de gick vilse i oförståendets labyrint. Hennes visioner var inte hans och Jerker satte till slut upp ett tyst försvar som inte gick att bryta ned och hon gav upp och flydde till sitt eget land. Hon bodde där nu och hon väntade. På vad visste han inte och han hade slutat med att försöka förstå.

Ett skrik bröt plötsligt tystnaden. Ett hjärtskärande skrik som skar som en vass kniv genom struparna på de som satt i lokalen. Och det slutade inte utan ökade i intensitet tills skriet var på gränsen till vad någon människa kunde uthärda. Då upphörde det, och ljuset tändes på estraden, ett svagt ljus som nätt och jämt avslöjade en svart sfär som pulserade som ett hjärta. Ett rytmiskt dunkande, dovt och som till en början bara var som något som kändes i kroppen men som succesivt steg till hörbara frekvenser och alla hjärtan bland män och kvinnor slog efter en stund i samma takt i en osynlig gemenskap. Ett rött ljus tändes i den svarta sfären, till en början så svagt att det knappt var förnimbart men det ökade i intensitet och höll samma takt som slagen. Det var som ett hjärta, en livsmuskel och det kändes för publiken som om det slutade slå så skulle livet upphöra.

Jerkers visioner svävade omkring honom som en aura. Han levde däri och allt föreföll möjligt om han höll sig i sin bubbla. Han hade inga utstuderade mål, inget som han väntade på. Han befann sig i något som gav honom tillfredsställelse och han fann en kraft i det som av mänskligheten kallades för universum. Som om han var kopplad till livet självt via osynliga vener och han var övertygad om att gudstro hos människor på jorden bottnade i den här känslan. Och i okunskap och vilsenhet om vad känslan kom ifrån och för att kunna förklara för sig själva vad de upplevde var så myntades begreppet Gud. Det är gott så tänkte Jerker, men naivt. Att tro på en gud som via den helige ande avlade Jesus var svårt att ta in för Jerker. Han satte istället sin tro till någon slags energi som det var möjligt att hämta livskraft ur om du lärt dig koden. Men okej, Gud var väl bättre än ingenting tänkte han. Gud i alla dess former var ändå bara samma sak. En pulserande energikälla i det stora, svarta, outgrundliga som planten jorden befann sig i.

Och allt var för honom en känsla av att kunna se vad som var fördolt för andra. Och även om han inte var underbar och fullkomlig ännu så visste Jerker att han var på väg. Det var bara en tidsfråga.

Det röda pulserande ljudet och det som liknade hjärtslag pågick under en lång tid, men för de som var i teaterlokalen hade tiden upphört att existera. Det var som om alla pulsslag hos den förhäxade publiken var synkroniserade och utan att någon hade lagt märke till det så hördes andningsljud. Tunga, djupa andetag som omedvetet anammades av de kvinnor och män som var med om skådespelet. Allt var hjärtslag och andetag och harmoni och vad som varit innan hade raderats. Att de satt där de satt var allt som existerade. Hur de kommit dit och varför de var där fanns inte längre i begreppsvärlden. Det som var just här och nu var allt som fanns till och att något annat ens existerat var en abstrakt tanke, en illusion.

Jerker såg ut genom fönstret och kunde känna, tyckte han, hur jordklotet roterade. Upplevde för några sekunder hur allt var sammansatt och han hade för ett ögonblick samma känsla som i en slänggunga på ett nöjesfält. Skrämmande, hisnande, men när det värsta lagt sig, häpnadsväckande. Som att sväva fritt utan några förtöjningspunkter, inga band. Som en fri ande i en värld utan normala hållpunkter och han insåg att den tillvaro som han dittills betraktat som någorlunda verklig bara var en kedja av ändlösa illusioner.

Han reste sig upp och gick ut och satte sig återigen på verandan som han byggt själv. Slöt sina ögon och när solen gick i moln så såg Jerker för sin inre syn en stor, svart sfär som pulserade som ett hjärta och slagen kändes i hela kroppen. Hans andetag var så djupa nu att det var som en evighet mellan in och utandning. Tid och rum var inte längre nödvändiga.

Den stora illusionen, som var grunden på vilken Jerkers tillvaro vilade, upplöstes nu sakta och obevekligt och allt som varit tidigare fick outgrundliga proportioner. Inget var längre som förut. Jerker satt där han satt och lät det som hände ha sin gång. Det fanns inga alternativ. Han tänkte att han inte förstod riktigt, varför allt hände nu, utan förvarning, men att det inte hade någon betydelese och han kände ett lugn, en upphöjdhet, och tiden stannade. Allt skulle nu äntligen få ett slut tänkte han och knäppte av någon anledning sina händer. En invand handling, som en reflex.

Jerker hade hela sitt liv haft en önskan att bli älskad tänkte han nu, och han hade sålt sin själ för att uppnå sitt mål. Men i den här stunden så kändes sådana tankar överflödiga. För nu gick ridån ner. Lokalen tömdes, gapade tom och öde, och lämnade plats för en ny publik. Säten smällde när alla lämnade sin platser och solen skulle gå ner och den skulle gå upp igen. Och i den kosmiska väv där allt existerade, märktes ingenting av det som hände på den lilla planten jorden i allmänhet, och på Jerkers veranda i synnerhet.

För allt var som det skulle vara. Och skulle komma att bli, nästa dag.