Det hände sig på den tiden att en man som gått på gungfly i hela sitt liv, plötsligt fick fast mark under fötterna.

För när han var ung, och för all del även medelålders, så hade dimman legat tät, och vinden hade varit emot. Men lika ofta under den här tiden så stod han i ett ljus som gav honom liv och han seglade även då och då i medvind.

Och åren gick fortare ju äldre han blev och om han hade vetat att det liv han levde inte var det liv som andra människor upplevde så hade han kanske gjort något åt det. Men det du inte vet lider du inte av och varför det som var så lätt för andra var så svårt för honom förstod han inte. Och han gjorde sitt bästa för att dölja sina oförmågor. Rädslan är det som styr skrev han i en dikt en gång utan att veta hur rätt han hade. Men han var rädd, hade alltid varit det och osäkerheten låg som en dallrande gelé under den yta av självsäkerhet som han försökte visa upp. Och han var lättledd, svag för auktoriteter och vågade sällan stå på sig mot sådana och han hade ett bekräftelsebehov som aldrig tycktes bli uppfyllt, vare sig hemma eller någon annanstans. Och han var elak mot de svagare för att vinna mark och han hatade sig själv för det i efterhand.

Mobbad i skolan under låg och mellanstadiet. Räddad av honom, som sedermera blev en obegriplig människa, men som när den pojken kom till hans klass från den stora staden i öster och och var tuff och snygg och obegripligt nog fattade tycke för den vilsne överviktige pojke som vandrade som en vålnad och försökte hitta sin plats i den osynliga hierarki som finns på alla skolor. Då förändrades allting. Och plötsligt så var den knubbige lille grabben någon att räkna med.

Högstadiet var en plåga. Den räddande ängeln var försvunnen, men han lyckades ta sig igenom sjuan, åttan och nian i rollen som klassens clown och klev in i gymnasiet som en elefant i en porslinsbutik och blev behandlad av lärare därefter. När han gick ner femton kilo i vikt så öppnades en ny värld och de flickor som han älskat på avstånd, började nu att älska honom tillbaka. Och han fann alkoholen.

Och han gick igenom tusen dörrar och stängde lika många. Befann sig i rum som han både ville och inte ville vara i och han var vilsen och förlorad för det mesta och hans liv bestod i att försöka hitta en väg som han kunde gå på utan att ramla i diket och tillvaron var en estrad och han duperade och förtrollade både sig själv och andra.

Men när han befann sig i den cirkusen så tänkte han inte så. Då tyckte han att det var bra, det som han höll på med, och han tänkte att han ville inte ha det annorlunda. Och han tänkte nu på hur hans liv skulle tett sig om han varit då som han var idag, och samtidigt på om det inte var så att det som varit måste ha funnits för att det skulle bli som det var idag.

Han ville se framåt, leva i nuet och inte älta det som varit, och han ville slippa den emotionella berg och dalbana som han då för det mesta befann sig i. Han satt i första vagnen alltid med händerna krampaktigt hållandes i säkerhetsstången, upp och ner, dagarna i ända och han var så trött efter en sådan dag och hjärnan gick på sådant högvarv så att han inte kunde sova fastän kroppen var trött. Att inte se tillbaka tedde sig omöjligt för honom. Allt han gjort var ständigt närvarande och ingenting av detta föreföll vara något som han var stolt över. Han tänkte att han skulle vilja leva om sitt liv men insåg i samma stund att han skulle göra om samma misstag igen.

Men det var då det. Allt var annorlunda nu.

Idag gick han på stadens gator som en helt vanlig man. Han drack inte mjölk på barerna dock utan om han befann sig på en sådan så drack han vatten eller Cola zero. Han hade heller ingen hund, och inte någon varg. Tyst och lugn var han nu och han lät människor vara ifred. Var du en idiot så fick du vara det ansåg han. Det är inte mitt problem var hans devis. Och han lät sig inte längre påverkas, han var lugnet i stormens mitt och han kände inte något tvång att höras eller synas. Kort sagt, han behövde inte längre göra något intryck. Han var sig själv närmast och vad andra ansåg om honom hade ingen betydelse längre.

Han var som en dyning på ett spegelblankt hav. Som en smekning på solvarm hud och det rådde lugn och ro i hans sinne.

Och hans drömmar om nätterna handlade inte längre om att bli sviken, bedragen, utnyttjad och utskrattad. Han drömde om en hund som sprang i strandkanten med en lycklig tunga utanför munnen. Vattnet skvätte om dess tassar och pälsen stod som en sol runt hundens kropp och vattnet glittrade som pärlor i hundhåren.

Det var hit han hade varit på väg utan att veta om det. Men han var outsägligt glad över att vara framme.