Resan

Morgonen var tidig och dimman låg som ett duntäcke över den steniga heden. Det var kallt och olustigt och fuktigt och att ge sig ut tog emot. Lederna knakade när han tog sig ur sängen, speciellt knäna, de var som om vore de rostiga och orörliga, som styrlederna på en gammal folkvagn, och det tog sin tid innan de började fungera. Han satt vid frukostbordet och såg ut genom fönstret. Daggen glittrade i gräset i det bleka solljuset och en koltrast hoppade omkring och letade mask. Lade huvudet på sned, pejlade in avståndet och dök som en svart pil ner i gräset och drog upp en fet daggmask. Den gula näbben öppnade sig och svalde. Mums tänkte mannen vid bordet och tog en tugga av sin limpmacka med ost. Kaffet var starkt och gott, precis som han ville ha det och han kände hur kroppen började vakna till liv.

Han var tillbaka på den avlånga ön igen. Det var längesedan sist och då hade han varit här med sin far. Han mindes hur de bott i tält den första gången de var här för ännu längre sedan och hur det var så kallt på morgnarna att de var tvungna att knacka hål på en isskorpa på vattenhinken utanför tältet innan de kunde koka kaffe på det gamla klassiska primusköket som gick på fotogen. Han log åt minnet. Allt var förgängligt tänkte han sedan och han kände ett sting av saknad trots att det var flera år sedan hans far tog till himlarna och förenade sig med sina älskade fåglar. Han hoppades att hans pappa kunde se honom nu då han var en äldre man med grånat hår och skägg. Han skulle ha varit nöjd tänkte han, att han fortsatt att titta på fåglar. Även om han inte var lika inbiten som sin far så tyckte han att det var roligt. Inte på långt när så duktig som han, som kunde avgöra på ett pip eller två vilken art det rörde sig om, var han. Men han var bättre än de flesta  tyckte han nog. Hörseln hade varit problem för fadern på slutet, när han inte längre kunde höra fågelsången. Det hade varit sorgligt att se uppgivenheten i hans ansikte den sista gången de var här. De hade diskuterat hörapparat men det blev aldrig av. Mannen med det gråa skägget som satt vid fönstret och drack kaffe hoppades att han kunde höra nu i alla fall där han var. Han reste sig upp och hängde handkikaren runt halsen, tog sin tubdito på axeln och gick ut till bilen.

Nere vid hamnen, som skulle blivit en hamn, men som visade sig bli en kapital missräkning och istället blev ett fågelparadis, satt han och tänkte på hur det var en gång och på hur det blev och det var inga roliga saker att tänka på så han slutade med det och koncentrerade sig istället på de svartvita skärfläckorna som gick fram och åter i dyn och svepte med sina uppåtböjda, långa näbbar på jakt efter småkryp i det dyiga vattnet. Dessa vackra fåglar som hans far beskrivit som japanska tuschteckningar och så träffande det var tänkte han. Solen var varm och skön nu och morgondimman bortblåst av en skön vind från sydväst. Han kisade mot solen och fylldes av en sällsam känsla av att höra ihop med naturen. Att vara en del av det glittrande vattnet, de långsamt som i dans vajande vassarna och sävsångarens raspiga sång slog an en ton i hans själ och det var skönt att leva just nu där han på en bänk av trä upplevde våren. Och han önskade att han kunde flyga som tofsviporna som gjorde akrobatiska manövrar i luften, som konstflygare, och dofterna från havet förde med sig visioner om länder långt borta men han längtade inte bort. Istället var han nöjd med att vara där han var och han längtade efter sin fru som han lämnat. Ja, inte lämnat i den bemärkelsen att de skiljts åt för evigt, utan det var så att han gjort den här resan för att det var nödvändigt ansåg han. De var nästan aldrig ifrån varandra och att vara så långt bort från henne kändes ovant och ensamt och han undrade om det var värt det. Hon är sanningen och livet för mig och hon gjorde att han kände sig fri tänkte han. Livet innan henne kändes ibland meningslöst. Allt hade förändrats när han träffade den här kvinnan. Han hade färdats på en motorväg till helvetet och när hon en dag stod där vid sidan av vägen med tummen i vädret och frågade om hon fick följa med så hade han aldrig tvekat och hon fick honom att ta den avfart som han borde tagit för många år sedan.

Han lyfte blicken och följde med kikaren den bruna kärrhökens glidflykt över den guldgula vassen. Så vacker den var sade han högt till sig själv och han kom att tänka på sin bror som han inte träffat sedan han for till ett annat land, till sitt efterlängtade paradis, och han hoppades att han skulle finna vad han sökte. Mannen sänkte kikaren och funderade på varför han aldrig hade förstått sig på honom. Men det gjorde detsamma nu och visst saknade han honom ibland men han hade varit en spillra, en vilsen själ, när han for. Som ett pussel utan de bitar som skulle fullbordat motivet och det hade varit tusen tårar mellan dem när han reste, som regnvatten på en ruta, och han önskade hett att brodern skulle hitta sitt shang ri la. Att gräva där han stod hade aldrig varit något för hans bror och han hade tyckt synd om honom då, då han var kvar. Antagligen låg problemet med att de inte nådde fram till varandra i att han applicerade sina egna värderingar på honom och ville att brodern skulle tänka som han gjorde. Mannen förstod idag inte varför han envisats men det berodde på att han inte kunde acceptera det destruktiva liv som hans drömmande bror levde. Vilket säkert hade att göra med att han själv varit likadan en gång i tiden och nu såg tillbaka på det livet med en avsky som gränsade till förakt. Han visste inte ens om hans bror fortfarande levde. De hade ingen kontakt.

Han reste sig och gick över spången som ledde in i den glest bevuxna skogen på andra sidan hamnen. väl framme där så slog han sig ner i gräset på sitt liggunderlag och tog fram sitt medhavda kaffe och sina eviga limpmackor med messmör och ost. Efter att han ätit lade han sig ner i solen och somnade. Han drömde som vanligt om hunden som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna och vaknade utvilad och kokande varm efter två timmar. Han satte sig yrvaket upp, gnuggade sömnen ur ögonen och ägnade sig sedan en stund åt att lyssna på härmsångaren som satt i ett buskage bara några meter ifrån honom. Vilken storsångare den fågeln var. Vävde in alla skogens fåglar nästan i sin sång och med en stämma som överröstade till och med näktergalen. Han tog fram sin mobiltelefon, spelade in och skickade ljudfilen till sin fru som nästan genast svarade att hon tyckte om sången, och att hon älskade honom.

Den grånade mannen tänkte att han älskade henne tillbaka och skrev det och sände iväg meddelandet. Han plockade ihop sina saker och stoppade ner dem i ryggsäcken och började gå därifrån, hem till sin stuga som han hyrt i fyra dagar. Väl framme så lagade han lunch och åt den och gick efter ytterligare en stunds vila ut på den kalkplatå som kallades Alvaret. Där såg han en ängshök och kände sig glad över det, en ovanlig fågel som nästan enbart fanns på Öland och han stod länge och studerade den blå fågeln med sina svarta streck på undersidan av vingarna. Runt omkring honom på marken växte en orkidé som hette Adam och Eva som också var väldigt speciell, den växte i stort sett bara här och på ett fåtal andra platser på jorden, om han mindes rätt av vad hans växtkunnige släkting sagt. Han som var naturens McGyver och mannen kom ihåg när de var här en gång tillsammans och det blåste halv storm och de tog skydd bakom en stenmur och hur den multibegåvade släktingen inom fem minuter hade kokat upp vatten, gjort kaffe, och brett smörgåsar och skurit upp skinka med sin kommandokniv. Allt var fascinerande och det faktum att han var en av de snällaste och mest ödmjuka människor han någonsin mött gjorde att minnena han hade av den resan stod i ett särskilt skimmer. Dessutom så var han ytterligt vänlig mot hans far vilket gjorde att den här mannen tyckte mycket om sin släkting. Han böjde sig ner och tog ett foto av den rara blomman som även det fick gå genom cyberrymden till frun tillsammans med en förklaring om vad det var för något. Han kände sig välvilligt inställd till livet nu, härute under himlarna, och det var så här människan var ämnad att leva tänkte han.

Nu kände han sig lite trött igen, han var ofta det nu för tiden, så han bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner på rygg och tittade på de framrusande molnen. Han hörde ljungpiparens klagande vissling och han visste var de fanns. Senare tänkte han ta sig en tur till det vatten där de bodde längre ut på Alvaret men nu ville han vila sig. Det kändes bra att göra det, att kunna rå sin egen tid och inte behöva känna sig stressad att ta sig hem för att laga mat till sina tonåringar som ofta var fallet var när han gjorde sina exkursioner på hemmaplan oavsett om det gällde fågelskådning eller fiske, och när han tänkte på dem så saknade han sina söner. Mannen på liggunderlaget var en hemkär man och han var glad åt att få åka hem imorgon. Den här resan hade varit bra för honom. Han hade behövt lite tid för sig själv för att få ordning på sina tankar men nu ville han hem och han såg fram emot bilresan. Att köra bil var för honom en njutning, ju längre desto bättre. Det var en frihetskänsla att få ligga på vägen och att få vara på väg någonstans. Att flyga var för honom inte att resa på riktigt. Att kliva in i ett flygplan och sedan tre timmar senare vara på en plats flera hundra mil ifrån den han for ifrån lämnade alltid en känsla av tomhet i honom. Att vandra, cykla eller att köra bil och känna att resan var värd något och inte bara målet var något han föredrog. Han reste sig upp och bestämde sig för att redan nu gå ner till den lilla vätan där han visste att de vackra ljungpiparna fanns. Det var bara här på Öland, på våren, som du kunde se de svartvita dräkterna, sedan flyttade de långt norrut och när de återvände så hade tappat sin stiliga kostym och såg vardagliga ut. När han kom fram så riggade han sin kamera till tubkikaren och tog några riktigt bra bilder som återigen frun fick ta del av, och även Facebook faktiskt.

Mannen med det gråa skägget gick nu hem och vädret slog om och gråa skyar kom in från öster och vinden friskade i och det blev kallare och så kom regnet. Himlen öppnade sig och han blev blöt ända in på kroppen och frös så han skakade. Han hängde upp sina kläder på en torkställning framför den öppna spisen, tände en brasa och klädde sig i mjukiskläder, bryggde mer kaffe och satte sig framför elden tills han blev varm igen. Då lagade han middag och åt med god aptit. Tittade på klockan och såg att hon var över nio på kvällen. Kläderna var någorlunda torra nu och han packade sin väska och gjorde allt klart för hemfärd på morgonen. När han gick och lade sig var klockan över tio och han somnade relativt snabbt för att vara den han var.

På morgonen städade han, åt frukost och bar ut sakerna i bilen. Låste dörren när han var klar och placerade nyckeln i det hemliga nyckelskåpet med kod. Sedan satte han sig i bilen, ställde in GPS,en och såg att resan hem skulle ta sex timmar. Han lät blicken svepa över Alvaret en sista gång och började sedan sin långa resa hem. När han passerade bron så återvände den svindlande känsla han haft när han kom och han såg ut över havet och tänkte att det varit en bra resa. Han sade hejdå till sin far eftersom han trodde att det var där på ön han fanns i någon slag metafysisk uppenbarelse. När han svängde av och kom in på E20 så kände han sig lycklig. Dels därför att han varit där han varit och dels för att hans själ var i balans. Han ringde till sin fru som var glad över att han var på väg hem.

Det hade varit en bra resa. Den demon som han alltid hade i sig och som såg till att han aldrig riktigt kunde slappna av hade hållit sig på sin kant och han hoppades att det skulle bli så i fortsättningen också. Han visste dock att det var ett fåfängt hopp men han njöt av att det var så nu och han var beredd att slåss när den onde återvände.

Mannen bakom ratten valde musik och bestämde sig för Jeff Lynne,s Armchair Theatre som var, ansåg han, en av världens bästa plattor. ”I`m blown away, like a boat out on the ocean.” Sjöng han och tänkte på sin fru.

Det skulle bli skönt att komma hem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s