Tid för avgång…

Det luktade banan, det gjorde ofta det i tågkupéer tyckte han. Bananskal i överfyllda papperskorgar som tömts för sent och bananlukten hade därför fått fäste i klädseln på sätena. En tung doft som kunde kännas lite kvalmig till en början, men du vande dig snabbt och tänkte inte mera på det sedan. Han slängde upp ryggsäcken på bagagehyllan och satte sig ned och såg ut genom fönstret. Hans tungsinne var svårt. Obegripligt svårt, och han hade tänkt länge på att det var på det sättet, för det fanns ingen verklig anledning till att han skulle må som han gjorde. Han hade hoppats på att det skulle gå över, men det blev bara värre.

Det hade börjat med att han inte såg fram emot något överhuvudtaget längre. Allt var honom likgiltigt oavsett om han var ledig eller jobbade. Det var nästan så att det var bättre att arbeta. Att vara hemma med familjen, frun och katterna, lämnade för mycket utrymme till tankeverksamhet och fick honom att bli trött och han började längta efter att klockan skulle bli sovdags så att han fick ta sina tabletter och somna och sova bort oron. För det var en oro, en ogripbar, ångestliknande oro som inte lämnade honom ifred och han tyckte inte om den känslan. Han hatade den.

Det var svårt att dra efter andan, det var första tecknet, som om att han inte fick ner syre i lungorna och det var värst när han skulle sova men även under dagen. Han förstod ju någonstans att det satt i huvudet, att det inte var något fysiskt fel på honom, som hans fru trodde, och att hon av den anledningen rått honom att söka en vanlig läkare. Men han visste att hon visste innerst inne men att hon förträngde det. På något sätt så var det lättare för henne att acceptera en lungåkomma än en psykisk dito. En vuxen man med psykiska problem var ingen riktig man och även om hon gav sken av att ha ett öppet sinne, för de hade diskuterat hans predikament, och sade att hon förstod så gjorde hon inte det. Eller ville inte förstå snarare. Det spelade ingen roll egentligen vad hon trodde tänkte han. För han hade lämnat nu och steget han tagit var slutgiltigt och han visste att när hon läste brevet han skrivit, avskedsbrevet, så skulle hon bli ledsen, sedan arg, och sedan skulle hon förtränga det och gå vidare med sitt liv. Det skulle vara för henne som att han aldrig existerat och det skulle aldrig finnas någon väg tillbaka, därtill var hon alltför stolt. Han älskade henne och skulle alltid göra det men han var tvungen att få ordning på sitt liv, reda ut synapstrasslet, och det kunde han bara göra själv, på egen hand.

Han öppnade tågfönstret för att försöka vädra ut doften av banan, vilket fick till följd att cigarettrök från rökande medpassagerare som tog en sista rök innan resan drog in i kupén. Han visste inte vad som var värst, unken banan eller använd rök från cigaretter. Visserligen så hade han varit rökare och tyckte inte att det var helt oangenämt med tobaksrök, det gjorde honom röksugen bara, och det beroendet ville aldrig släppa taget. Ibland när han såg på teve, och någon rökte så kunde suget sätta in och det var tur att han hade sitt snus. Det kunde inte tillnärmelsevis ersätta fröjden av att tända och hålla en cigarett i sin hand och njutningsfullt inhalera röken, men risken att dö i lungcancer var mindre med en prilla under läppen, så han hade inget val.

Du är en fegis tänkte han. Du skulle naturligtvis ha tagit farväl ansikte mot ansikte istället för att som en strykrädd hund dra iväg efter husväggarna med ett hastigt nedklottrat avskedsbrev som enda förklaring. Det hade varit omöjligt att förklara vad han kände brevledes, det förstod han när han började skriva så det blev mycket kortfattat. Sedan var det ju inte bara feghet utan naturligtvis tveksamheten också som han kände, att stå där och säga till någon som han levt med så länge att han skulle lämna henne skulle han inte ha klarat av, och det var väl fegt, ja det var det, men det fanns ingen annan väg. Han hade gjort sig onåbar även genom att lämna sin telefon hemma och han hade planer på kontantkort och anonymt abonnemang, allt för att slippa ta ansvar och stå till svars för sina handlingar. Han stängde kupéfönstret och satte sig ner igen och suckade. Tåget lämnade perrongen och dunk, dunk, han var på väg.

Utanför rusade landskapet förbi, åkrar och skogsdungar och bebyggelse och han älskade verkligen det svenska. Dessa öppna fält, den svarta, doftande myllan som innehöll så mycket kraft och som förmedlade tillväxt och snart skulle sädesfälten vaja, och rågen och kärrhöken skulle segla över den böljande växtligheten på jakt efter gnagare och grodor och det skulle blåsa ljumma vindar och hans problem skulle vara försvunna, hoppades han. Han öppnade fönstret igen och satte ut huvudet i vinden, hans halvånga hår klistrades efter hans huvud och den slappa huden i ansiktet drogs bakåt som någon satt en klädnypa i nacken på honom och tårarna rann, men han grät inte. En lycklig våg drog genom hans kropp när han stängde fönstret, en frihetskänsla han inte haft på länge och han mindes i ungdomen när han gett sig ut på tågluffning och den stora världen låg framför honom. När han var rädd och modig och tuff på samma gång. Inget av det hade förändrats nämnvärt, det var fortfarande så att han bar på en rädsla som han försökte maskera genom att vara tuff och låtsasmodig men han var inte lika rädd längre för att erkänna att han faktiskt var osäker på sig själv. Det värsta var att om du blottade strupen så var de flesta människor benägna att hugga dig där och därför var han restriktiv med att lämna ut sig och berätta vem han egentligen var, det var bara några få utvalda som visste att han inte var den världsvana typ som han gav sig ut för att vara. Men lite tuff var han trots allt det tyckte han nog och flinade. I alla fall mer nu än förr, så var det, och han var nöjd med att det var så.

Han tänkte på sin fru som nu troligen läst brevet han skrivit. Det var lätt att se henne framför sig, hennes ansiktsuttryck, hennes kroppshållning, och hennes mun och läppar som från att vara halvöppna i förvåning, sakta hårdnade till smala streck och hur hennes ögon som i vanliga fall var vänliga och intagande, nu blev till svarta hål av ilska och förnedring. Eller var det inte så? Kanske hon skulle sörja honom och sakna? Hans ego ville att det skulle vara på det sättet men troligtvis så skulle det nog bli det motsatta tänkte han och suckade återigen. Nåväl det fick vara som det ville med den saken, det fanns ingen anledning till att ångra något. Det som var gjort var just det och när han väl kom hem igen, om han nu gjorde det så var den dagen den sorgen då, inte nu. Han lutade sig tillbaka, tog av sig skorna och lade upp fötterna på motsatta sätet, slöt sina ögon och vaggades till sömns av tågets rörelser och ljud.

Han drömde om en hund som sprang i strandkanten på ett hav. Det skvätte om tassarna och öronen flaxade och tungan hängde lyckligt ur dess mun och havet glittrade som diamanter och solen sken och vågorna slog lojt och nöjaktigt mot stranden. Allt andades frid och ro och han log i sömnen.

När han vaknade så visste han att allt skulle bli bra. Livet var bara en akt i en gigantisk teateruppsättning tänkte han, och han hade spelat sin roll väl och publiken applåderade när ridån drogs igen. Han drog sin en hand genom håret och gick på toaletten. Och tåget rullade vidare in i akt två.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s