I underjorden

Långt därnere i de djupare regionerna där ljuset var sparsamt, där fukten dröp efter väggarna, där det ljus som fanns flämtade uppgivet och höll sig vid liv med hjälp av en sparsam mängd syre fanns osäkerhet och obeskrivlig fasa.

Ljuset bestod av facklor som satt i metallhållare inkilade i bergväggen och det sluttade neråt, en trång tunnel som det knappt gick att stå upprätt i. Brant neråt gick det och för att inte falla fanns en ledstång av rostigt järn även den fästad i den skrovliga väggen av sten. Lukten var unken och kom som pustar av dålig andedräkt nerifrån och det föreföll som om tunneln inte hade något slut. Ett vinande ljud kom oupphörligt och tjöt i öronen som tinnitus och det gjorde det svårt att ens höra vad du tänkte. Det var kallt, rått och ruggigt och kläderna klibbade på hans kropp som blöta yllefiltar och skorna, trots att de var av den rejäla typen, kändes som tvättsvampar på fötterna och det klafsade lätt när han sakta tog sig neråt i tunneln. Han höll sig hårt i järnräcket, kämpade emot skräcken han kände, bet ihop och fortsatte. Vinandet tilltog i styrka ju längre ner han kom men fukten avtog och det började bli varmare. Men han var kall av skräck och när det svaga mullrandet, som från en avlägsen åska, blandades med de höga tonerna som tjöt i hans öron så ville han vända om. Det gick dock inte. Han hade försökt tidigare men för varje tiotals meter han tog sig upp så förskjöts han femton tillbaka. Något höll honom kvar här nere. Vad visste han inte.

Om det var dag eller natt hade han för längesedan tappat greppet om. Det sved i hans ögon av trötthet och av något stickande i luften. Att sova var uteslutet, vid ett tilfälle försökte han genom att lägga sig tvärs över tunneln med fötterna mot ena tunnelväggen och ryggen emot andra sidan. Men när han slöt ögonen kröp det i kroppen på honom som om han hade maskar under huden och fruktansvärda syner torterade hans sinne och gjorde honom än mer skräckslagen än när han hade ögonen öppna. Så han fortsatte sin väg neråt. Det var hans öde, han förstod det nu och han visste att han var på väg mot vansinnets rand. Trots detta så fortsatte han, besatt av att ta reda på vad som fanns i slutet av tunneln.

Var han kom ifrån hade han sedan länge glömt och vad som existerat innan han hamnat i den här avskyvärda situationen var som raderat ur hans medvetande. Så allt han visste var att han var tvungen att gå vidare så han stålsatte sig, bet ihop ännu hårdare och tvingade sig själv att stappla vidare. Facklorna på väggen kom glesare nu och långa stunder så hasade han neråt i komplett mörker och ökade därför takten för att komma undan det svarta. Det var som att ha en svart säck över huvudet och han spärrade upp ögonen så mycket det gick för att kunna se, vilket resulterade i ännu mer sveda. Tårarna rann i floder ner över hans kinder.

När han var tvungen att stanna för att vila så tyckte han sig höra röster och ett hasande bakom sig. Som om någon följde hans väg. Först trodde han att han inbillade sig men höll andan och lyssnade och koncentrerade sig för att höra igenom oväsendet och till slut så blev han säker. Han började skaka i kroppen av rädsla och försökte i desperation skrika åt sin förmodade förföljare men hans röst dränktes nästan helt och hållet av mullret och vinandet, men hasandet slutade när han skrek trodde han. Så han fortsatte sitt vrålande tills han röst gav upp och allt som kom ur hans strupe var ett väsande. Han övervägde att vänta för att se vad som förföljde honom men skräcken när han svagt hörde hur det väsen som var bakom honom, för att det inte var något mänskligt var han övertygad om, kom närmare tvingade honom neråt.

Det var varmt nu och kläderna på hans kropp började torka en aning och istället för att frysa började han svettas. Facklorna hade helt upphört att komma nu och mörkret var totalt, men långt där nere, det lutade brantare nu och han var tvungen att klamra sig fast vid ledstången för att inte falla, kunde han ana ett ljus. Och vad som helst var bättre än att befinna sig i detta här fasans mörker så han ökade tempot ytterligare, så mycket som det var möjligt, och gled nu snabbare nerför. Bergväggarna var nu nästan helt släta och han höll sig fast med all kraft han kunde uppbåda för att inte falla handlöst. Det stickande som fanns i luften hade tilltagit och han började få svårt att andas.

Plötsligt tog marken slut och han var en hårsmån från att falla ner. Det som räddade honom var att ledstången tog slut och att han stod på en smal klippavsats som inte längre lutade neråt. Han lade sig försiktigt ner och kikade över kanten och det glödde där nere som från lava trodde han och vinandet var nu också konstigt nog en kall luftström som svepte uppåt och mullrandet fick hans trumhinnor att vibrera och han kunde inte hindra sig själv från att skratta. Ett vansinnesskratt var det och om han hade kunnat höra sig själv så hade han blivit ännu räddare än vad han var och han började som en vetvilling att dunka sitt huvud mot den glatta klippavsatsen för att åtrvinna sitt förstånd och när smärtan och blodet som rann från hans sargade panna nådde hans medvetande så lugnade han sig och lade sig på rygg och tog djupa andetag, som på grund av den fräna lukten framkallade en hosta som höll på att kväva honom.

När lungorna återfann sin normala rytm och han med lätta andetag fick i sig något av den lilla mängd syre som trots allt fanns i luften, hörde han hasandet bakom sig igen, närmare nu än förut. I panik började han famla utefter kanten på klippan för att hitta en väg neråt igen och hittade till sin lycka något som förföll vara en stege av något slag. Skräcken hade nu tagit överhanden och i ren självbevarelsedrift svängde han benen över kanten och fick fotfäste och började klättra neråt så snabbt han kunde. Han stannade efter stund och lyssnade och ljudet han hörde från klippavsatsen där nyss befunnit sig isade blodet i hans ådror. Det var ingenting han hört förut, nästan obeskrivligt, som om ett djur i svår smärta och dödsånget eller frustration upphävde sitt sista tjut, och det tjöt i hans öron och hade han kunnat så skulle han hållt för sina öron med händerna men de knep ju hårt om stegen och han ruskade på skallen för att stänga ute det fruktansvärd vrålet och fortsatte att klättra neråt. Till sin förtvivlan så kunde han känna hur det som var däruppe också hade upptäckt stegpinnarna och började ta sig neråt efter honom.

Han stängde ute allt annat nu och koncentrerade sig på att klättra och efter vad han uppfattade så kom det lavaliknande glödandet närmare. Det var så svårt att i mörkret bestämma avstånd men när han tittade neråt så var han säker på att han närmade sig. Det böljade, som ett hav av glöd där nere, men det var inte överdrivet varmt. Inte som att klättra ner i en vulkan tänkte han. Allt var som overkligt och obegripligt och hans händer sved och blödde säkert ymningt för stegpinnarna var av järn och kändes rostiga och skrovliga men han brydde sig föga. Allt som existerade var för honom att komma neråt så snabbt som det bara gick. Bort från det hemska som förföjde honom men också neråt, till slutet, eller vad det var. Till botten och döden trodde han. Men han var inte lika rädd längre. Det fanns ju bara en väg att gå. Tillbaka var uteslutet.

Till slut så var han vid slutet av stegen och han befann sig nu cirka en halvmeter ovanför den svagt glimmande, orangea massan. Det fanns inga fler stegpinnar så allt som återstod var att sänka sig ner i det som böljade under honom. Han tvekade men hörde återigen hur hans förföljare närmade sig. Släppte taget med fötterna och med bara armarna tog han sig neråt och när halva kroppen var nere i den obegripliga skimrande underjordiska sjön, fick man väl kalla den, så släppte han taget och lät sig sjunka ner.

Det var varmt och behagligt och det var som om han absorberades av vätskan. Han flöt sakta, fördes av svaga strömmar bort från stege och vedervärdig rädsla och det sista han såg och hörde var hur det som förföljt honom, och det var som en stor svart skugga knappt förnimbar i det svaga ljuset, ustötte det där hemska vrålet igen och det föreföll som om, vad det nu var, inte kunde följa honom ner i vad han befann sig i. All skräck försvann där han låg och flöt på rygg. Vinandet och mullret hade upphört och han kände en befrielse och en frid och han var ett med de svagt böljande dyningarna. Han kände inte längre sin kropp, all smärta och kväljande ångest var borta och det var som om han blev en del av en ny existens, en annorlunda och högre medvetenhet. Uppgick likt i en kraft och han tänkte att om det här var döden så var det något att längta efter. Inget att vara rädd för.

Det sista han tänkte på innan det som hade varit han försvann, upplöstes och förenades med ett nytt medvetande var att han var tacksam. Han kände en stor tacksamhet för att han förunnats den här känslan. Och även om han inte kunde komma ihåg vem och vad han hade varit innan han hamnade i den mörka gången som lett honom hit så förstod han att det varit nödvändigt. Att det som han tidigare varit bara var en prövotid och att han nu var framme vid slutstationen. Sedan upphörde hans tankar och tystnad och stillhet rådde. Det orangea havet var spegelblankt och allvetande och allt var som det skulle. Ingen skräck, ingen oro och rädsla fanns längre. Allt var en stor pulserande kraft, ett universellt hjärta som slog sin eviga slag.

Det skulle aldrig stanna.

Godafton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s