Grapefrukt

Han stod stilla. Andningen kom stötvis och det lät som om han sprungit men det hade han inte. Det var för övrigt längesedan han kunde springa och så var det. Ingenting att göra åt detta och han hade accepterat att det var på det sättet. Han stod kvar orörlig och försökte hitta sin vanliga andningsrytm och han gjorde sitt bästa. Försökte slappna av, hade armarna ut efter sidorna och hakan något lyft för att få fri passage ner i lungorna. Den äldre mannen försökte visualisera hur han andades djupt och fritt, som när han var ung, och lätt kunde simma femtio meter under vattnet utan att det bekom honom nämnvärt. När hans lungor var stora som Domuskassar och hjärtat slog långsamt och eftertänksamt i hans bröst. Han tänkte på det och ett sting av saknad for genom hans kropp men han började långsamt få syre igen. Promenaden han var ute på, hans dagliga runt kvarteret, brukade gå lättare än så här och det var först på senare tid som andnöden hade satt in och han oroade sig för det, som för en läckande kran, tänkte på det dagligen, hoppades att det inte skulle bli värre, och du vande dig tänkte han, som att du till slut inte längre hör droppandet förrän det blir till en fors och dränker allt i sin väg. Men han tänkte då inte gå till någon jävla läkare. Bara titeln läkare gjorde honom förbannad. Så förmätet på något sätt, att ge sig ut för att vara någon som läker, som en shaman i vit rock. Det enda de gjorde var att skriva ut mediciner som hade fler biverkningar än botande substans ansåg han. Du blev sjukare av mediciner än av att inte ta dem.

Han började gå igen, långsamt, och så sakteliga började hans lungor arbeta någorlunda funktionellt igen tills han kunde öka på tempot så att det såg normalt ut när han gick. Inte som någon som höll på att dö vilken sekund som helst. Det var viktigt för honom, att allt såg ut som vanligt, att han smälte in. Inte som när han var en ung man och satte en ära i att vara annorlunda. När du var äldre så var annorlunda konstigt, sjukt, drabbad av en sjukdom, slagen av en stroke eller liknande. Svårt att andas var en sak, att gå sakta som om varje steg vore det sista var en helt annan. Det var ett skit att bli gammal tänkte han.

När han kom hem igen så bryggde han sig en kanna kaffe och drack det i favoritfåtöljen framför teven. Han tog sig en chokladbit också. Marabou mjölkchoklad, den enda choklad som var värd sitt namn tyckte han och det hade hans fru också tyckt. Han kände sig ledsen när han tänkte på henne, det gjorde han alltid, och han förstod att han aldrig riktigt skulle komma över att hon var borta. På något sätt så kändes det som om hon alltid fanns i hans närhet, att hon när som helst skulle ropa från köket att maten var klar, eller att hon ville att han skulle tända en eld i öppna spisen, men när det inte hände så kom sorgen igen och den hade aldrig lämnat honom riktigt, den var bara mer eller mindre påtaglig. Aldrig hade han kunnat föreställa sig hur ensam han kunde känna sig förrän hon var borta. Hon, som hade varit hans bästa vän, älskarinna och förtrogna, som han alltid var ärlig mot och som han litade på. Han hade aldrig kunnat lita på någon som han litade på henne. Hon hade varit hans trygghet och innan han träffat henne så hade han inte ens varit i närheten av känslan trygg. Och även om han inbillat sig att han haft en plats i någon slags trygghetens oas tidigare så förstod han efter att de mötts att det bara hade varit en hägring i en torr och karg öken. Tillsammans med henne var allt fulländat och att inte längre ha henne vid sin sida var som att vara en levande död. Han reste sig upp och vankade omkring i rummet. Gick till spegeln i hallen och såg på sitt fårade ansikte och suckade. Ibland såg han hur gammal han var medan han vid andra tillfällen tyckte han att han såg riktigt bra ut. Men oavsett hans utseende, och det hade faktiskt mindre betydelse, så visste kroppen hur gammal han var. Den var övertygad och ärlig och visade honom varje dag precis hur många år som han hade på nacken. En onödig ärlighet tyckte han och tänkte på sina knakande knän, sin värkande rygg och problemet han hade med att kissa. När hans fru levde så hade hon tvingat iväg honom till en läkare i alla fall för att kontrollera att han inte hade prostatacancer. Det hade varit en plågsam upplevelse, men resultatet var positivt, eller negativt, hur man nu valde att se det. Han hade således inte cancer, och hon hade varit glad för det, och han själv också förstås. Nu spelade det mindre roll.

Livet, tänkte han, var som en grapefrukt, både sött surt och beskt i olika faser av tillvaron. Han tyckte om grapefrukt av den anledningen. Frukten speglade hur det var att leva och varje gång som han åt av den så tänkte han på hur det hade varit när han var ung, när han var medelålders, och nu på när han var gammal. Om sanningen ska fram så var det inte hans metafor utan det var naturligtvis hans hustru, som var en insiktsfull person, förutom att hon var både vacker och sympatisk, och det var hon som hade lärt honom att äta grapefrukt. Innan hon presenterade hur hon tänkte när hon åt sin frukt till frukost, så hade han tyckt att den var omöjlig att äta, alldeles för besk och osmaklig. Men det var inte förrän hon förklarat hur hon tänkte, att smaken återspeglade den sinnesstämning du hade, som han förstod och kunde äta den. Nu för tiden så smakade den väldigt beskt och han förstod ju varför men den hade varit ett under av smakexplosioner när de åt den tillsammans. En halv grapefrukt varje morgon, det var hans regel. Ingen frukost utan och han hoppades varje gång som han satte tänderna i den att den skulle smaka som den gjorde en gång tillsammans med henne. Hittills hade han blivit besviken men hoppet levde kvar och han tänkte fortsätta traditionen så länge som han hade liv kvar på jorden att leva.

Han satt länge och tittade på teve den här kvällen. Vad han tittade på spelade ingen roll. Bara det fanns ljud och rörliga bilder så var han nöjd för han visste att om han satt där i soffan tills han nästan somnade så kunde han inbilla sig att hon låg därinne i sängkammaren och sov i sängen brevid hans när han gick och lade sig. Så hade det varit förr och han brukade ligga länge och lyssna på hennes andetag när han väl lagt sig. Det var den enda vaggsång han behövde då när hon levde.

På senare tid, under ett år eller så, hade han börjat att bädda med kuddar under hennes täcke för att få en illusion om att hon låg där och när han nu lade sig ner och slöt sina ögon så kunde han inbilla sig att han hörde hennes snusningar. Till slut så somnade han och han skulle vakna till ännu en dag och ännu en grapefrukt och den skulle smaka beskt och vedervärdigt och det skulle komma att vara så under resten av hans liv. Men det visste han inte.

Och det var väl lika bra det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s