Nästa, ja vadå?

Vad kommer härnäst? Vad ligger på lut? Vad väntar bakom nästa krök? Och hur viktig är framtiden och vill vi ens veta hur det kommer att gå? Jag kan ju bara tala för mig själv och jag säger så här: Allt prat om morgondagens elände gör att till och med den metalliska röstens utropande av nästa station på tunnelbanan känns ödesdiger. Nästa Östermalms torg, ekar i den glest befolkade vagnen. Vad döljer sig bakom detta uttalande? En ny katastrof kanske, pandemi 2.0, eller det är kanske just på den stationen jag får en hjärtattack och dör? Troligen inte men alla rubriker och folk i mask som likt håglösa zombier möter varandra i ett kallt och ödsligt Stockholm gör mig deprimerad och tankarna går i moll igen och jag hamnar i ett land där jag inte vill vara. Ett land utan morgonrodnad och hoppets färger och där mörka skuggor från förr glider rastlöst in och ut ur mitt sinne och jag förbannar dem och vill inte ha dem där, men de framhärdar och jag blir bitter och svär. Det går över så småningom, det gör det alltid.

Men det är rätt så tunga tider vi lever i, det går inte att komma ifrån. Även om jag tycker att många gör det till något värre än det är. Jo jag vet att många har dött, och jag vet att många lider, och även jag har dragits med i oroståget då någon jag känner väl drabbades av det elaka viruset. Men icke desto mindre så tycker jag att det frossas i eländet. Det förefaller som en del människor njuter av att må dåligt och tar alla chanser att tala om för andra hur de ska bete sig och jag minns speciellt den där äldre mannen som stod vid glassdisken på LIDL och jag såg hur han i ögonvrån observerade att jag närmade mig och när jag var tillräckligt nära, tyckte han, så vände han sig om och röt irriterat ”håll avstånd för helvete!” Det är inte ovanligt. Det finns en hel hoper av pandemipoliser där ute som har väldigt mycket åsikter om hur saker och ting skall skötas och hur du ska uppföra dig i dessa, som de tycker, ondskans tider. Och visst, det är eländigt och jobbigt, men inte fan blir det bättre av att det finns idioter som har tagit det till sin livsuppgift att mästra och upplysa.

”Men herregud!” utbrister de. ”Har du inte testat dig, förstår du inte vad som kan hända?” Och de lägger sina handflator på var sin sida om kinden och ser förtvivlade ut och det värsta är att de tycker att de är i sin fulla rätt att tillrättavisa dig. Det snurrar i mitt huvud vid sådana tillfällen och jag måste bita mig i tungan för att den inte ska forma otidigheter och förolämpningar. Och alla som har mask, och ja jag vet att det är bra och att det är nödvändigt, men någonstans i min obstinata hjärna så slår det slint och jag mumlar ”idioter” till alla som jag möter med munskydd och flinar åt skräcken i folks ögon när någon kommer för nära. Antagligen så får jag väl mitt straff så småningom, men det tvivlar jag på förresten, men vi säger väl så då, att jag kommer att få betala för mitt beteende, för husfridens skull.

Det pratas vitt och brett om att nu kommer allt att bli normalt, nu när vi får vaccin. ”Ge oss våra sprutor nu” basunerades det ut på Facebook härom dagen ”så att vi kan återgå till våra jobb.” Och jag kan inte låta bli att tänka på att det läggs så absurt mycket vikt vid detta preparat och jag tror dessvärre inte att det kommer att påverka vår situation nämnvärt på mycket länge än. Men det återstår att se. Dock med alla dessa hybrider av viruset så förefaller det fåfängt att tro att ett enda vaccin ska hjälpa mot allt. Men jag vet för lite för att lägga ut texten, så jag avstår.

”There’s no way out of here, when you come in you’re in for good”, sjunger David och jag tror att han rätt. Vi kommer att få leva med den här skiten tills alla har blivit immuna eller dött. Ingen vidare prognos kanske. De starka överlever och de svaga slås ut. Naturens hämd kanske för sättet vi behandlar vår jord. Rätt åt oss, är det så? Människan är ett virus och det behövs ett starkare dito för att bekämpa oss för att allt ska kunna starta om på nytt. En ny värld fri från elände och misär, nya dörrar att öppna, vidlyftigare visioner och lyckligare ambitioner att förändra och bygga nytt. Så kan det vara och jag väljer ibland att tänka så.

I vilket fall som helst så har dagens situation tvingat oss att tänka om, globalt, och det är en nödvändighet för att vår jord ska fortsätta att vara vårt hem. Vi kan gömma oss bakom vår masker och hålla avstånd från våra medmänniskor och försöka överleva på det sättet. Jag tror dock att det är som det alltid varit.

Att kärlek är allt vi behöver.

Så länge vi kan älska, så länge överlever vi. Men det svårt att älska på avstånd och utan att hålla i varandra så låt oss slänga de här jävla maskerna, komma nära varandra som aldrig förr, och låt oss älska hett och ohämmat. Det finns inget virus som kan stå pall för kärlekens kraft. Så är det bara. Det är i alla fall min övertygelse.

”Love is all you need.”

God afton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s