En övertygelse

Det är vad jag behöver, tänkte han. En tro, inte ett hopp, ett hopp är fåfängt och något för klentrogna män utan råg i ryggen. Han flinade. Nej vad jag är i behov av är en övertygelse om att det faktiskt finns något som är värt att leva vidare för även när du börjar bli gammal. Elle vad då börjar bli? Du är gammal, inse det gubbe. Han såg sig själv i spegeln och det rådde ingen tvekan om att det var som han tänkte men han var ändå nöjd med att det var på det sättet. Han ville inte vara ung längre. Han hade varit det, och medelålders, och nu var han till åren kommen och han hade inga större problem med att acceptera att det var så. Men det var det här med att orka gå vidare med tillförsikt. Där fanns ett aber.

När du var ung så tänkte du aldrig sådana tankar. Livet i sig var nog och att det skulle ta slut en gång var som damm på rockärmen, lätt bortborstat med vrickning av handleden. Vid den här aktningsvärda åldern var det annorlunda, funderade han. Slutet närmade sig snabbt nu och det som varit självklart tidigare, som att springa eller hoppa, klättra upp på stegar och rensa takrännor till exempel var ytterligt ansträngande och i det senare fallet, förenat med direkt livsfara. För att inte tala om att älska, och då den fysiska delen av det konceptet, som var långt ifrån den självklara upplevelse du haft vid yngre år. Det krävdes planering nu för tiden, och mental övertygelse och även kemiska hjälpmedel då och då och det var väl bra visserligen, att det fanns kryckor för äldre män som fortfarande hade lusten i behåll men det kändes ändå påvert att det skulle behövas.

Och det var där längtan efter övertygelse kom in. Den där tron som skulle försätta berg och öppna portar och ge dig kraft och mod i barm att ta ytterligare steg. Att hålla livslusten levande, att undvika ångestgropar och att faktiskt, trots att han avskydde uttrycket, leva i nuet. Han ville förstå att slutet inte var slutet utan att det i själva verket bara var början på något nytt och han ville verkligen tro, och om det var något han bad om på kvällarna så var det just om att komma till tro om att det liv han levt inte bara var det som det varit, med allt vad det innebar. Utan att bakom de vanliga livskulisserna fanns något underbart, himlastormande, som en cirkus med djur och trapetskonstnärer och clowner. En ny värld, en helt ny tillvaro och en röst som i himlen äskade största möjliga tysssstnad.

Han suckade och mindes sin unga kollega som var troende och som hade som halmstrå att klänga sig fast vid, att det här livet bara var en prövning. Och att himmelriket stod runt hörnet. Hon kanske hade rätt men det var ändå en nedslående övertygelse att ha när du bara är tjugoåtta år ung.

Det får bli som det blir, tänkte han. Tids nog kommer det att uppenbaras och jag får väl ge mig till tåls trots att det känns surt. En tro som sagt, en övertygelse, inget jävla fåfängt hopp, är vad jag behöver. Ge mig det nu! Ska vi säga så då?

Godmorgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s