Under lugg…

Det regnade den här dagen, ett tunt regn, som ett dis snarare, och det gjorde allting fuktigt. Han satt i sitt tält och tittade under lugg på henne som höll på att ta av sig kläderna, vilket inte var någon lätt uppgift i det trånga tvåmanstältet, och han tyckte om vad han såg.

Hon log mot honom när hon såg att han tittade för hon visste att han tyckte att hon var vacker. Och hon blev vacker i hans ögon. Hon hade aldrig känt sig så åtråvärd som hon gjorde med honom och hon hade börjat tycka om sig själv. Inte bara hur hon såg ut utan hur hon var som människa. Han tog fram det bästa ur henne för att han sa som det var, och att hon numera också gjorde det, och hon kände att det var så här som hon var menad att vara.

”Du är vacker”, sade han.

Hon såg honom i ansiktet, i sin nakenhet, och tänkte säga att hon tyckte att var snäll. Men hon visste vad han skulle säga då så hon sa bara,

”Tack.”

Det fanns en klang i henne tyckte han som sjöng och levde med henne. Likt en kyrkklockas genomträngande ljud som ekade över nejden och kallade till bön. En renhet, utan spruckna bitoner och du kunde höra hur mässingens molekyler vibrerade samstämmigt vid varje slag av kläppan. En vibration av kärlek och omtanke.

”Vänta!” Sade han. ”Ta inte på dig än jag vill titta på dig.

Hon satt stilla och gjorde som han sa. Hans ögon var som smekningar och hon kände hur en tyngd föll i henne, och han såg det och han kröp till henne, och hans händer var sedan där hon ville att de skulle vara, och sommarnatten där i tältet vid den lilla sjön där de skulle fiska i morgon blev varm och het och hon var som en flod, som alltid, och när det var över så somnade hon.

Han låg länge på rygg bredvid henne och lyssnade på det tilltagande regnets hamrande på regnskyddet som han monterat utanpå tältduken. Han lade sig sedan ner intill sin fru, lade täcket över dem båda och och han andades i hennes takt. Till slut så somnade även han.

Han drömde om den där hunden igen,den som med hängande och slängande tunga sprang vid havets strand med vattnet sprutande om tassarna. Han satte sig upp och undrade vad drömmen betydde, om den nu hade någon speciell mening, och han tänkte att det kanske hade med frihet att göra. Att han var fri eller att han ville bli det. För det mesta så ansåg han att han var just det men även en fri fågel kan ibland känna sig instängd, när himlen inte räcker till tänkte han och såg på sin sovande hustru.

”Du är i alla fall det friaste jag känner”, viskade han och kröp sedan ut ur tältet. Han gick naken ned till sjön, hade en handuk i handen och det var en aning kyligt i luften för klockan var bara åtta, men det kändes att det skulle bli varmare för solen var redan där den skulle vara. Vattnet var kallt men uppfriskande och han simmade ett tag. Han var en duktig simmare och han kände sig hemma i vattnet, hade alltid gjort det, ända sedan han var liten, och han mindes badet de cyklade till och Tjolle, som var den enda som vågade dyka från femman. Han log när han tänkte på det, på vilken status han hade haft Tjolle tack vare detta dykande. Att även han själv senare också dök från femmetersplatån hade mindre betydelse. Tjolle var först och som alla pionjärer hyllades han, rättvist.

Han klev upp ur vattnet och torkade sig, kröp sedan in i tältet igen och kysste sin fru tills hon vaknade. Hon slog armarna kring honom där han stod på knä och drog ner honom till sig.

”Du har badat”, viskade hon. ”Det vill jag också göra.”

”Gör det”, sade han och kysste hennes ena bröstvårta. ”Jag fixar frukosten.”

I en gungande rytm av tillfredställelse och glädje åt de frukost och att kaffe bryggt med hjälp av primuskök och vatten från en plastdunk är godare än någonting annat i kaffeväg fick de uppleva tillsammans med korpar som seglade över skogsbrynet. Och morgonen var smäktande och vattnet låg spegelblankt och det var näst intill en overklig upplevelse och när han såg hennes fuktiga, hasselnötsfärgade hår hänga ner över hennes ögon och upptäckte att hon tittade på honom och att hon inte såg någon annan så kände han sig tillfreds, på gränsen till lycklig, men lycka var en känsla han passade sig för.

De fiskade sedan, och deras fluglinor ritade behagliga bågar i luften och flugorna landade graciöst som balettdansörer på ett glänsande golv och flöt högt och lätt och slukades glupskt av hungriga fiskar. De flesta fick gå tillbaka men de sparade en var som de senare tillredde till lunch.

Och det var så det var för dem här och på alla platser de besökte. De var varandra och de behövde inga andra och i ögon från omgivningen föreföll de introverta och osociala och de hade inga problem med att bli sedda så. De var två av få som haft turen eller försynen att hitta varandra och som insett att de var skapta för att leva tillsammans och de gjorde just det. De levde, och de var livet, och de såg blygt under lugg på tillvaron och visste att vårda det de hade.

De satt tillsammans insvepta i en filt när kvällen kom och de såg på sländor som steg och föll och de lyssnade till storlommens vemodiga sång och månen var stor och gul och hängde som en ost i ett snöre över den täta granskogen på andra sidan sjön. Och de talade om Neil och Buzz och förundrades över deras resa och han sade,

”Det finns inget universum.”

Hon log och tände en cigarett och räckte den till honom. Han tog ett bloss och så skickade de den fram och tllbaka tills den var slut. Hon sade,

”Jag tror att du har rätt.”

De gick och lade sig sedan och när de sov så hörde de inte räven som kom och åt upp fiskrenset som de lagt i en grop. När den ätit klart så satte den sig ner vid strandkanten och såg även den på månen.

Vad räven tänkte visste bara han själv och det var så det var och skulle vara. En kattuggla ropade till den listige och ljudet färdades över det stilla vattnet och den rödklädda lyfte sin spetsiga nos mot den mörka himlen och log hemlighetsfullt.

I tältet sov hon och han tätt sammanslingrade och räven satt kvar nere vid vattnet och slickade sig om munnen. Reste sig sedan och drack av det kalla vattnet och fortsatte sin väg i natten.

Om några timmar skulle solen gå upp igen och allt skulle börja om.

I ett universum som inte existerade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s